Men här ovan ser vi sju handläggare på CSN i Sundsvall som verkligen lyckas.
CSN firar nämligen inte jul, de extraknäcker istället och handlägger extra många ärenden som vore de små ekorrar på ecstasy...

För min del slipper jag dem gärna.
Plockar istället ut några slantar av löningen, lägger dem i någon välgörenhetsbössa, smuttar lite på glöggen, klämmer några julöl, viftar med raggsockorna, tindrar med ögonen och passar på att önska dig

EN RIKTIGT GOD JUL!

...det är besöksstatistiken för denna blogg.
Helt förståeligt; folk har väl vettigare saker för sig.

Dricka sprit, till exempel.



Vi hade vårt traditionella julbad i år, det är ju en gammal svensk tradition.
Badhuset den 23 december är relativt öde, perfekt om man vill stressa av. Nästan hela den 37-gradiga familjebassängen var tom, man kunde stillsamt ligga där och flyta runt...

Badhuset dan före dopparedan kan varmt (bastuvarmt) rekommenderas.

Elsa lärde sig dessutom simma idag.
En minnesvärd lillejulafton på alla sätt och vis.
Sara var med om bedriften, jag har själv inte sett simningen men vet att dottern en längre tid varit på gång.

Tomten är snäll. Även de med rutiga byxor upp till bröstvårtorna får paket.

Frågan är vad paketet innehåller. Det kan knappast vara hängslen...

 

Häromkvällen började jag själv jobba klockan 17.00 och var inte med på vare sig middag eller läggning av barnen.  
Sara (ja, nu hänger jag ut henne) har haft en seg och utdragen menstruation som hon gnällt högt och ljudligt om.

Döm om min förvåning när jag efter jobbet ser detta sms i min mobiltelefon:
"Barnsliga människa! Det var ju ett piffigt pynt. Längtar du efter julgranen? Kram, Sara."

Förvisso längtar jag efter julgranen men kunde alls inte kännas vid någonting som skulle ha verkat konstigt med mitt beteende innan jag lämnade hemmet.

Förklaringen följde dagen därpå. Sara hade sagt "god natt" till bägge barnen och somnat Ville.
När det var gjort stundade en tv-kväll men först ett kort besök på toaletten.
Förundrad stannade Sara på tröskeln till badrummet. Det visade sig att barnen hade julpyntat.
Hej vilt.
Med mammas oanvända tamponger.
Överallt, uppe och nere i badrummet hängde det små tamponger som uppochnervända tomtebloss i mörkret.

Det säger väl allt om min sambo att hon som en ryggmärgsreflex förutsätter att det är JAG som pyntat som någon slags manifestation eller protest mot hennes rikliga menstruation. Jag fick ägna stora delar av den nästkommande dagen åt att bedyra min oskuld i frågan.
Först när barnen kom hem från dagis och kunde berätta hur det låg till, accepterade Sara läget.

-Mamma! Vad har man dom till? Är det dom du har och tar bort läppstift från munnen med?

Likt en boxningsdomare bryter jag in, kastar mig fram och säger:
-Nej, det är det inte.
-Vad är det då?
-Nu skall vi göra pepparkakor!

Man kan fira jul på så många olika sätt.
Vår vän; bonden i Kuggeboda, har levt hela sitt snart fyrtioåriga liv ute på landet, i en bondgård.
När han var tolv år gammal skulle det traditionsenligt firas jul hemma hos mormor några kilometer bort.
Familjen skulle dit.
Mostrar skulle dit.
Morbröder skulle dit.
Ingifta och utsocknes var inbjudna.

Mormor hade ställt till med kalas. Tänk Emil i Lönneberga.
Men - ett litet men jobbigt men - Kalles pappa var tvungen att inseminera.

Ja, självklart KORNA, vad trodde ni, snuskhumrar!
Å ena sidan; kossorna släpper bara till ett visst antal dagar.
Å andra sidan: inseminören är en viktig och upptagen man.

Han hade en liten lucka ledig.
På julafton.
Är man en storbonde av rang så ser man givetvis till gårdens bästa.

Reflektion: För oss som inte är storbönder kanske det kan vara ett något märkligt val att inseminera djur på julafton. Fast - vad vet väl vi?

Människor behöver vad de behöver och kor behöver vad de behöver. På julafton.

Det bestämdes resolut i hemmet att den som var minst behövd hos mormor denna jul var lille Kalle.
Understrykas bör också att Kalle själv var synnerligen pigg på uppgiften så resten av familjen åkte iväg till mormor.

Man kan tänka sig att det mumsades ganska rejält på både skinka och Janssons, skrattades åt rimmen, dansandes kring granén och doppades i grytan.

Men: samtidigt, några kilometer därifrån, satt lille Kalle tillsammans med den väldiga inseminören och sjöng Jul, jul...sprutande jul...  

 

Barnen satt klistrade framför Superhjältejul, årets julkalender i SVT.
Det skall bli spännande att se hur det går och vem den där superskurken Gjerta (spelad av Eva Rydberg) egentligen är.

Här hemma har vi självklart vår egen SuperSnällaSilverSara...men ingen Stål-Henrik.

En Stål-Ville kan vi däremot uppbåda:

...brukar han ställa sig framför diskbänken, titta ner mot det rostfria och sedan säga:

-Ho Ho!

Ville tränar på Luciasången.
När han sjunger "Sankta Luuuuciaaaa...." låter det som "Hallucineeera..."

Julen firas ju till åminnelse av en man som dog för våra synder.
En man som trotsade människors dumhet och envist predikade sitt budskap om förståelse och förlåtelse.
En man som alltid vände andra kinden till. En man som ville skapa fred, ge oss evigt liv och som alltid stod på de svagas sida.

Dessutom var han en hejare på självsvält, att ledigt umgås med inomhusboende chimpanser, titta på tecknad film, dela säng med trettonåringar och ge sig ut på moonwalks...



Jacksos Kristus....amen...

...vill bara berätta att vi skriver den 28 november och att alla våra julklappar redan är inköpta.

Svensk Handel tänker stort. Min sambo Sara tänker större. Och snabbare.



Vill man svettas i trängsel finns det små, små badstugor...

Vi skriver den 22:e november fast redan nu har flertalet av våra gammelgrannar lydigt satt upp sina stakar i fönstrena i andäktig väntan på advent nästa söndag.

Vad är väl då bättre än att börja träna in alla glada sånger som hör julen till?
Något som blivit mycket populärt på senare tid är ju alla tex mex-inspirerade visor.

Jag tänker då främst på "Staffan var en stalledräng, vi tacos nu så gärna" men även
"Rudolf med guacamolen, hette en helt vanlig ren, som blivit grön om mulen, ett avocadopenslat sken..."

En bubblare på listan är denna:

"Fajita och ja,
fajita och ja
allt uppå salsavägen
där käka jag den en morron så rar
då solen den sken på himmelen så klar
och härlig fast lite starker den var
min smaklök vart tog du vägen?



Som synes finns det massor och åter massor av sådana här Tex Mex-sånger; att plocka fram när timmen blir sen, ljusen brunnit ner och det blir lite segt.
Fast nu skall jag dock inte tortilla er med fler exempel utan här sätter vi punkt...

Vill passa på att önska dig och alla andra en riktigt jävla GOD JUL!
Nu blir det Janssons, köttbullar, prinskorvar, revbensspjäll, rödkål, skinka, glögg, pepparkakor, ostar, risgrynsgröt, choklad, knäck, snaps, öl, samarin, losec mups, ipren och imodium för hela slanten.

En populär sak så här års är ju alla julgrupper man får.
Här kommer därför ännu en.
Från oss alla, till er alla: Thank God It's Christmas!

 

Stämningen på Nordpolen var knappast på topp det året.
Tomtefar fann sig vara utan skägg.
När han vaknade den 1 december hade skägget helt sonika försvunnit.
I desperation fick Tomten ägna en hel månad åt att hitta ett passande substitut. En famös annons sattes in på Blocket:
Skägg sökes för akut uppdrag den 24:e.

Många skäggiga män hörde av sig för att sälja sina skägg, både levande och döda. Kenny Rodgers, Christer Glenning och Fidel Castro var bland dem som visade intresse för annonsen.
Inget skägg visade sig dock passa den självgode Tomten som istället fick föra en kamp emot klockan under hela december.
När kommer skägget? Det där förlösande, välsittande och magiska skägget som passar Tomten och räddar julen?

Ja, det var temat i Nonsensakutens julkalender 2007.
Slutligen hittar Tomten dock ett skägg som passar. Det är när han besöker Alsters herrgård utanför Karlstad som bitarna faller på plats. En intrikat man vid namn Gustaf Fröding visar sig vara villig att sälja sitt skägg, han säger sig ändå redan ha förlorat allt.
I julklapp har nissarna fixat ett paket till Fröding innehållande "en kärlek som kan köpas för pengar", ty någon annan väntar sig inte denne Fröding.

Tomten får sitt skägg och erbjuds att stanna över natten.
Dagen efter är det julafton, Tomten har äntligen sitt skägg men han känner sig stressad. Och bakis.

Nordpolen den 24 december

Det sprakade trivsamt från Gustaf Frödings kakelugn.
Tre trubbiga vedträn kämpade för sin överlevnad badande i ett orangefärgat ljus. Lågorna fladdrade och slog. Värmen framför ugnen var behaglig och en sällsam kontrast till den frostiga kylan utomhus.

Tomtefar knäppte upp sin jacka något och tog av sig sina svarta stövlar. Han tyckte det var skönt att sträcka fram sina fötter och spreta lite pojkaktigt med tårna. I handen hade han ett stort glas med glögg och förutom brasans knäppanden hördes en gammal moraklocka ticka fram tiden, sekund för sekund. Normalt sett skulle detta ha stressat honom. Nu var det julafton och Tomtefar hade en lång dag framför sig. Ändå kände han en avslappnad frid infinna sig. Han var inte dummarna än att han förstod varför det var såhär. Den månadslånga jakten på skägg hade piskat upp en hätsk stämning i kroppen. Nu - när han hade fixat sitt skägg, kunde han andas ut. Nu var det lugnt igen; julen skulle bli lyckad, trots allt.

Hela natten hade Tomten och Fröding suttit framför brasan och pratat. Fröding hade läst högt ur en gammal bok om en dragharmonika och sedan hade han spelat en liten låt på mungiga. Något drucken var han förstås, men detsamma gick att säga om Tomten. Känslan av frid, fylla och finkultur låg som en utslagen presenning över hela herrgården.

-Nå. Nu har det gått några timmar, Gustaf. Vågar du inte öppna ditt paket? undrade Tomtefar där han satt och sörplade glögg.
-Givetvis, min herre. Inget annat skulle bjuda mig en större glädje, sluddrade Fröding.
-Ta av omslagspappret då. Vad kan det vara i paketet som innehåller en kärlek som går att köpa för pengar?
Jag är själv väldigt nyfiken. När Tomtefar sagt det började Fröding fingra på sitt paket (julklappen) och när han såg hur girigt diktaren försökte öppna sin klapp stålsatte Tomten sig. Vad i allsin dar var det som nissarna lagt ner i paketet. Kärlek som kan köpas för pengar?
Tomtefar slog ifrån sig de snuskigaste alternativen och vässade blicken inför det som komma skulle.

Gustaf Fröding hade lyckats få av julklappens omslagspapper. Nu vilade presenten i hans hand.
-Vad i hela fridens vilda kaffepettrar är detta? ropade han.

Tomten tittade på det som låg i Frödings hand. Han kliade sig lite i sitt nya, gråa skägg och log så smått.
-Det är en bok. Vad står det? Skriven av en viss Paulo Coelho. Alkemisten. Kanske är det den som nissarna menar med "kärlek som kan köpas för pengar".
Kolla. Bläddra. Den kanske är bra.

Fröding läste några sidor. Muttrade, harklade sig och fnös. Sedan sa han:
-Du milde himmel vilket dravel. Floskler staplade ovanpå varandra och inte en enda brännvinsreferens. Fy satan vilken dålig bok. Den här vill jag inte ha!
Sedan tog han ett fast grepp om sin julklappsbok och kastade densamma i elden. Tomtefar sprang hastigt upp ur sin stol, det gällde nu att rädda det som räddas kunde. Tomtefar var ingen läsande människa men insåg att något lika välskrivet som Paulo Coelhos böcker fanns inte. Det hade hans hustru sagt åt honom. Hon brukade citera Coelho: Bara den som kan upptäcka liv kan också finna en skatt. Tomtefar brukade aldrig förstå vad han menade med det men det lät ju väldigt begåvat. Hur en sådan som Fröding bara kunde pissa på detta var obegripligt, tänkte han varpå han kastade sig fram mot den öppna elden.

Desperat försökte Tomtefar gräva fram boken ur elden. Den låg brinnande framför honom, han kunde se hur bladen sakta anfrättes av hetta.

Utan att Tomtefar märkte det spred sig elden från Coelhos pretentiösa roman, till Tomtefars nya skägg.
De gråa hårtestarna började sakta glöda och snart stod hela skägget i ljusan låga. Doften av bränt hår spred sig i herrgårdens salong. Fröding verkade inte bry sig. Han hade i sin misstrogenhet och uppgivenhet redan gått på spriten.

Kvar var Tomtefar med ansiktet i elden, en halvt uppbrunnen bok i näven och inte mycket kvar av sitt gråa tomteskägg.
Förtvivlad och förlamad av sorg drog han sig bakåt mot väggen, säckade ihop och grät.

Så går det när man offrar sig för dålig litteratur.
Det kan sluta med att hela julen blir förstörd.



Sagan är den avslutande delen av Tomte söker skägg, tidigare publicerad den 21 december 2007.

Julfirande hos Malmöpolisen.
Under tidiga julaftonskvällen planerar man att öppna paketen.



Några timmar senare, i stadsdelen Rosengård, öppnar man eventuellt piketen.

Den finansiella oron i USA märks nu av även på julfirandet.
Nya siffror visar att en julfirande medelamerikan detta år i genomsnitt kommer att ha enbart 3245 blinkande lampor i sin trädgård, att jämföra med förra årets siffra på ungefär 3300 lampor.

Kom inte och säg att lutfisk är smaklöst.

Det här är smaklöst.

Har du någon speciell julritual som återkommer varje år?
Eller är du en pragmatiker som inte låter dig påverkas av nostalgi och otyget att vara medvetet pretentiös?

Själv har jag numera två saker som alltid dyker upp på julen.
Det första handlar om julkalsongen.

Varje julafton bär jag samma röda kalsong. Jag skrev ett inlägg om detta i fjol.
Plikttroget tar jag på mig dessa röda kalsonger som sedan sitter klistrade på kroppen under julaftonen.
Förr i tiden (när jag var en 11-12 år sådär) brukade jag inleda julfirandet med att höra Bertil Perrolf i radion stå vid Visbys svallande kust och frambesvärja julen för att sedan spela O helga natt med Jussi Björling och då skall man veta att något lika gubbigt är svårt att tänka sig för vilken annan 12-åring som helst men så var det. Möjligen kan Kalle Lind förstå mig.



Kalle Anka vill jag ibland se av nostalgiska skäl. Det handlar då mest om tomtens julklappsverkstad som jag tycker är klockren.
Om tid och möjlighet finnes känns det även skönt att skratta och eventuellt gråta lite till Karl-Bertil Jonssons julafton men annars är inte televisionen så viktig i firandet. Det är klart, så länge Johannes Paulus II levde var det festligt att se midnattsmässan från Rom. Skulle påven orka att hålla sig vaken och var det inte lite fradga som skymtade till där i mungipan. Jaså..bara saliv...

Och så länge Ernst-Hugo Järegård levde diggade jag att höra honom tolka julevangeliet i Nyhetsmorgon, och jag som inte ens är religiös...

Men - åter till ämnet. Min andra jultradition, ja ett måste nästan...(en must....) är att läsa Charles Dickens A Christmas Carol innan jag somnar in efter en stressig och matspäckad julafton.
Jag hinner oftast till sidan 4 innan jag somnar.

Just nu: Pepparkakshjärtan tillverkade, det blir en åt varje julfirare med namnet utspritsat i glasyr, att hänga i den julgran som införskaffades idag och tvångsförvisades till balkongen i väntan på att ikläda sig sin fjolliga utstyrsel på lördag.
Köpte två nya (prissänkta) julkulor a la discokula från Indiska i eftermiddags...granen kommer att glittra bättre än Liberace...

Ikväll har Sara utlovat en "afton i hemtextilens tecken", vad nu detta kan innebära.
Imorgon: Storstädning och sillinläggning..

Jodå, så att...det rullar...

Nu har vi kommit igång med en julklassiker; tomtens kladdiga bak.

Det har idag tillverkats wienernougat och någon slags kola.
Blev riktigt gemytligt i köket med Elsa som assistent, ett tag kändes det nästan för puttrigt.
"Min dotter lagar julegotter" hade Carl Larsson döpt tavlan till, om han för sitt inre sett det motiv som utmålades i köket.

Gällande kolan vill jag klargöra följande: Den där Tina Nordström är säkert duktig på att dansa och säga "jättegott" men det recept vi gav oss i kast med från hennes rekorderliga kokboksdebut "Tinas mat" måste vara fel.

För att göra chokladkola krävdes både smör, choklad, glykos (obs, ej glykol), socker, grädde OCH mjölk påstods det.
Det där med mjölken måste vara fel för den ävja vi kokte ihop innehåll totalt 6 dl vätska vilket måste vara fel.
Hur länge den än kokade, blev den aldrig "kolig" utan verkade mest vara någon slags chokladmjölk med smör.
Kommer att användas till glassen, möjligen. Någon kola blir det inte av den, det är en sak som är säker.

Istället körde vi latmansvarianten; kola i micro.
Skitenkelt. Sirap, socker, mjöl, kakao och smör rörs ihop, "gräddas"  totalt 5 minuter i micro och sedan - Sune Mangs!
Som Tina skulle säga; -Jättegott!