Här har vi dem, Afghanistans svar på Oasis.
De står mitt i öknen, snacka om att leta efter oaser.



Till vänster ser vi den smarte, låtskrivande brodern Ali-Noel. Han har enormt stora ögonbryn och bär ständigt omkring på ett laddat skjutvapen, bara ifall tillfälle skulle ges.

Till höger hittar vi familjens värsting; Ali-Liam. Han är bandets charmante men oerhört busige sångare. Han brukar ibland ställa sig på kamelryggen och åka en liten joyride tills någon säger åt honom att det är livsfarligt och att han bör sluta. Det händer alltid crazy saker när han är i farten, må du tro.
I sin gröna megafon sjunger han nu en av bandets största hitlåtar.

Texten går så här - i engelsk översättning:

Coz maybe...you gonna be the one that shaves me...
and after all....
you're my taliban....

Det fanns en del kritiker som menade att bandet var helt ute och cyklade, när denna monsterhit släpptes 1978.
Låten Bicycle race är från plattan Jazz och känsliga tittare bör varnas. När videon kom blev den faktiskt censurerad.

Detta pga några damcyklar.

 

Queen var i början av 80-talet speciellt stora i Sydamerika. Självklart vill man då som rockband bjuda fansen på en insmickrande popballad där delar av texten är på spanska. Allt annat vore onaturligt.
Resultatet återfinns på bandets sågade platta Hot Space! (1982) och heter Las Palabras de amor.
Lägg som alltid märke till Mercurys mustasch. Denna gång tycks den växa neråt.

Queen har haft två låtar som blivit extra stora i USA.
Den ena är Another One Bites The Dust. Den andra är denna, plockad från samma skiva (The Game 1980).
Det ryktas att Freddie Mercury skrev den i badet när han imiterade Elvis.
Vi har väl alla sjungit lite Elvis i badrummet, eller?
Här är Crazy Little Thing Called Love:

Först ut 2009, en värmande vinterballad.
Texten är för jävla sötsliskig men den lyckas ändå fånga någon typ av känsla.
Lite som en brasa att värma fötterna vid. A Winters Tale plockad från plattan Made In Heaven (1995).

 

Ni vet hur jobbigt det är med låtar som av någon anledning fastnar.
Hela (förbannade) dagen har jag haft den här gamla dängan ringande i huvudet.
Is this the way to Amarillo? med Tony Christie.
Så här hade Tom Jones sett ut och låtit om han saknat "det".

 

Den senaste tiden känns det som Björn Ulvaeus fått aningens av erkännande och upprättelse som textförfattare. Det som på 70-talet upplevdes som banalt tingeltangelnonsens anses nu vara både tidsspeglande, terapeutiskt och socialrealistiskt. Jag är den förste att ge mannen cred.
ABBA-Björns texter är både rörande och begåvade. Såg en dokumentär om musikalfilmen Mamma Mia i mellandagarna och där talades det just om texternas särart och förmåga att skildra svärta och ångest inramade i en musikalisk glittrighet som dessvärre gör att många missar innehållet och budskapet. De bästa ABBA-texterna bär spår av ett iskallt, nordiskt vemod. Som i min favorit; Knowing me, knowing you. "Breaking up is never easy but I have to go, knowing me, knowing you, that's the best I can do." Man vet att loppet är kört. Det enda som återstår är själva uppbrottet.

Björn sa själv i dokumentären att texten till The Winner Takes It All inte alls handlar om hans och Agnethas skilsmässa. Yeah right. Det finns många andra texter som alla har det gemensamt att de handlar om uppbrott, rannsakan och nedtryckt frustration. Mamma Mia, When All Is Said And Done och S.O.S med många, många fler.

Den låt som påpassligt erbjuds här ovan, handlar om osäkerhet inför framtiden. Den kom 1979.
Jag är möjligen en banal människa men blir ändå väldigt rörd varje gång ABBA sjunger om vad som väntar i slutet av 1989. Ett årtal som då upplevdes som väldigt exotiskt och science fictionartat.
Nu sitter vi här - 30 år senare - och har (om inte alla svar) så åtminstone vetskap om vad som hände 1989.
Det var då varje granne blev en vän.
Åtminstone för en kväll.

Den här veckan en ovanlig sak.
En tjej som kallar sig Lunnagiamp har på YouTube lagt ut Who needs you från 1977, där hon med teknikens hjälp sjunger duett med Freddie Mercury. Det hela är väldigt snyggt gjort.
Låten är lite skönt laidback så här mitt i julstressen. Det är också lite "latin lover" över den här låten, vilket jag tycker är roligt. Plockad från plattan News Of The World.

 

Denna gång en väldigt vacker och melankolisk sak av och med Brian May på sång. Someday, one day från bandets andra platta (1974).

 

Denna vecka en sjuk låt från 1978 och från plattan Jazz. Passar bra på den här bloggen eftersom texten enbart består av nonsensord där de flitigast förekommande är Mustapha och Ibrahim.

 

Finns det något jävligare än att gå runt i en matbutik som spelar julmusik med Michael Bolton?
Det är svårt att koncentrera sig på mjöl, ägg och päron, när Bolton fruktansvärt ansträngt skriker fram Silent Night i bakgrunden.


Det här är Michael Bolton....


...och det här är resultatet av hans ansträngningar.
Den brukar komma. Till slut.

Idag är det exakt 17 år sedan Queensångaren och estradören Freddie Mercury avled.
Det skedde vid sjutiden på kvällen den 24 november 1991.
Han föddes som Farokh Bulsara på Zanzibar den 5 september 1946 och blev med andra ord 45 år.

Jag har alltid fascinerats av hans egenartade röst och starka utstrålning som artist.
Han var en av rockvärldens bästa sångare, en röst helt unik och speciell.
Totalt igenkänningsbar. Det räcker med en ton, ett viskande läte och man hör direkt att det är han.
Detta är en egenskap han delar med exempelvis Annie Lennox och Stevie Wonder.

Det är bra att ha ikoner eller idoler om man så vill.  Man inser att det här är människor man gillar därför att de är unika och ger världen något helt eget.
Min sambo Sara har också ikoner. Hon är totalt besatt av konstnären Frida Kahlo och Edit Piaf.
Själv har jag som sagt Freddie Mercury.
Och Lasse Holmkvist.



För att till fullo njuta av Mercurys sång, kommer här Killer Queen i en a capellaversion.
Utan gnälliga gitarrer, slamrande trummor eller cow bells. Enbart den mänskliga rösten.

En av de låtar som födde begreppet heavy metal, när det begav sig. Stone Cold Crazy från plattan Sheer Heart Attack, i en väldigt bra liveversion från 1974. Metallica gjorde en cover på 80-talet men detta är som sagt originalet.

 

Play The Game från skivan The Game.
En vacker ballad med en hoppgivande text. Frågan är väl bara varför Herr Mercurys frisyr 1980 såg ut som den som Jim Carreys rollfigur hade i filmen Dum & dummare

Kanske den text som bäst beskriver fosterlandet.

Den här låten var min dotter makalöst förtjust i sommaren 2005, när hon knappt var ett år gammal.
Från en skraltig gammal kassettinspelning ljudande ur bilstereon hördes Good Old Fashioned Lover Boy (från 1976) och Elsa satt i sin bilbarnstol och trallade med i denna väldigt coola låt som påminner om pubjazz kombinerad med musiken från någon tvivelaktig varitéunderhållning, ett ofta återkommande tema i Queens repetoar.
Den väldigt svängiga inspelningen är från BBC:s Top Of The Pops.

 

Två sångare väljer att besjunga denna tunga, mörka månad.

Den ene har på sig en blå filtkavaj.
Han sjunger:

Och varje kväll,
var han så go och mjuk,
då värmde han min säng så varmt

Den andre har ganska långt hår och brukar sjunga såhär iförd kilt:

'Cause nothin' lasts forever
And we both know hearts can change
And it's hard to hold a candle
In the cold November rain


Två sångare som båda tolkar månaden november. Samma utsatthet. Samma känsla av vemod.
Samma kyla. Samma regn.

Det är svårt att hålla en ljusstake brinnande i regnet.
Teddybjörnar kan man däremot lita på.

De brinner bra om de dränks i bensin.

Den tyska kvaliteten brukar vara på tapeten när man pratar om teknik och bilbyggande.
Bilar är de bra på, tyskarna. Rejäla fordon ihopmanglade av slitstarkt material och åratal av professionellt kunnande.

Det är lite värre med musiken. Lyssna exempelvis på programledaren Stefan Raab som i aktstycket här inunder, kallat Hadde Wadde Dudde Da?, levererar en febrig uppgörelse med landets alltför öppna sår, två förlorade världskrig, stukad självkänsla, efterspelet med ofrihet och fattigdom visavi blomstrande, osmakligt välstånd. Sytntetiska trummor och miljöfarligt hårspray,
Helmut Kohls fetma, Angela Merkels dåliga klädsmak, osäker och sur mage efter alltför många bratwurstar...allt finns med i låten. Håll till godo.

Detta är ett utdrag ur kommentarerna till Flash & The Pans Midnight Man från 1985 på YouTube:


***
WKaliber1 har som synes speciella minnen till låten...