Vitt är shit!


Grönt är skönt!

Små konformade, iskalla regndroppar kastar sig vertikalt mot ansiktet; rivs med av den intensiva vinden, som allra mest aggressiv utmed Saltöbron.

Himlen är grå på tusen olika sätt. Ljusgrå. Mörkgrå. Skitigt grå, sossegrå, Ruhrområdesgrå, silvertejpsgrå, grapetonicgrå, "jagärettfuckingtrollmålatavJohnBauer-grå"...

Men inte fullständigt. Det finns vita sjok, vita partiklar simmande i ett annars grått himmelshav.
Det är kallt. Tio grader. Det blåser, det duggar, jag fryser...

I morgon är det juni.
Sommarens första dag.

På väg till dagis räknade jag utslagna träd. Kan väl säga som så att det hade varit betydligt enklare att räkna utslagna studenter en söndagsmorron klockan 07.

De flesta träd är ännu kala. Några lyste grönt. Ett träd hade konstigt nog gulbruna löv.
Som en scen ur Monty Python and the holy Graal.
"Then winter gave spring and summer a miss and went straight into autumn"...

Kanske därför som jag i morgonens SMHI-prognos (från gänget som gav oss Saida Andersson) i P1 tyckte mig höra följande:

-Sedan blir det drivis klarare väder.

Meteorologen sa aldrig "drivis". Han sa "bitvis".
Som om det skulle utgöra någon större skillnad.

SMHI är roliga. I södra Sverige har medeltemperaturen varit över tio grader fem dagar i rad.
SMHI definierar detta som "sommar".

Jag skulle vilja definiera det som "inte fullt lika förbannat kallt som i januari".

Stora delar av landet berörs just nu av ett lågtryck. Ett område med regn kommer in över mellersta Sverige och de boende ombedes att omgående ställa ut sina billigt inköpta askfat lite här och var. Don't ask, just do it...

Orsaken är självklart att islänningen Eyafjallajökull, i media kallad Idol-Eyafjallajökull konsekvent vägrade ta på sig den där gula t-shirten med texten A Nonsmoking Generation när det begav sig.   
Slut från SMHI.

Läste i tidningen om en kommungubbe som oroade sig för vårflodens effekter.
Han var nöjd nu när isen smälter långsamt, när det blir några grader plus på dagen och sedan fryser till igen nattetid.
"Det värsta är när det blir 15-20 grader plus på dagen, då blir det för mycket vatten..." säger han.

Halllå! Vilken värld lever han i?
Att vi plötsligt skulle få 15 till 20 grader nu i mars ter sig lika troligt som att Gudrun Schyman skulle bli statsminister.

Nej - ge mig däremot ett brittiskt klimat.
Längtar efter dimma, fukt, lite varma vindar och mellan 5-10 grader varmt.
Det skulle göra stor skillnad, bara det.

En eskimå skulle möjligen inte hålla med mig i detta resonemang men jag finner uttrycket väldigt träffande.



KarlskronaKanalens snögubbe - jag och mina tramsiga idéer...

Här kommer en sedelärande "Kichisaga" om två snödrivor som utvandrade från Ljuders socken i Småland.

Den ena snödrivan beklagade sig.

-Karl-Oskar! Jag töar inte mer Karl-Oskar!

Har kollat kalendern. Det visar sig att februari enbart kommer att ha 28 dagar i år.

Mycket märkligt. Jag var helt övertygad om att 2010 var ett skottår.

Du kommer väl ihåg den där klämkäcka slogan som Stockholm använde sig av 1997 för att försöka få Sommar-OS 2004?
Feel the light. Känn ljuset.

Och passa på att dricka vattnet, kanske Mats Hulth skulle ha tillagt; finansborgarrådet som drack vatten ur Stockholms ström för att blidka de överviktiga och småpilska IOK-delegaterna.
Som den minnesgode vet, hjälpte varken långsamma solnedgångar, en av världens renaste huvudstäder eller det faktum att en ledande politiker drack vatten direkt ur strömmen. Hororna var uppenbarligen bättre i Aten.

Konstaterar att nu - i slutet av januari - börjar man faktiskt känna ljuset, dagarna blir längre. Idag var det inte riktigt mörkt förrän en bra bit efter 17.00.
Underbart.

Det är kallt, blåsigt och jävligt - men samtidigt lite, lite ljusare.
Feel the light.

Det är svårt att se på bilden men enligt uppgift är det USA:s förre videpresident Al Gore som står där i snön och vinkar.

Han vill göra oss alla uppmärksamma på den globala uppvärmningen.

Testade att bildgoogla ordet "november" och detta var den första bilden som dök upp:

Den amerikanska rymdstyrelsen NASA säger sig ha hittat is på månen.

Hittar de några drinkar också kan jag börja tycka att det låter ganska intressant.

Jan Guilllou har under 60-talet avlönats av KGB, den sovjetiska underättelsetjänsten. 

Räck upp en hand alla som förvånas av denna nyhet.

.........

Märkligt. Jag ser inga händer. 

Inga händer alls... 

Bokstaven R saknas i maj, juni, juli och augusti.

Men nu har den gjort comeback!



Måste ju ändå erkänna att september börjar bra.
Riktig brittsommar.
Undrar vad som kommer efter brittsommar?


Borde vara Eklandsommar...
Eller kulturskymning som det också kallas...

Dessutom är det vansinnigt kul att en kille vid namn Fuglesang sitter lite planlöst och twittrar...

Min bloggkollega Mrs Li skriver att hon och familjen skall åka västerut (Falkenberg?) och bara koppla av; gå i sanden, sparka lite förstrött på de kluckande vågorna och vakna av att havet morgonsusar.
Det är ett vackert inlägg.

Det är lätt att bli lyrisk vid denna tid, då vårt gnälligt och avundsjukt blaserade, inskränkt avdomnade fosterland för en gång skull visar upp sig från en solig och positiv sida.
Den svenska sommaren är nämligen allt det vi gått och drömt om när vi plaskat runt där i våra våt-hund-luktande höstjackor med söndriga dragkedjor eller handlöst halkat mot marken eftersom vi råkat trampa lite fel på en gnistrande och isbelupen asfaltsteg utanför ett ICA Maxi draperat i en ständigt vintergrå kulör.
Länge, länge har vi gått och planerat, tänkt, dragit upp riktlinjerna.
Om bara sommaren och ljuset vill komma, har vi sagt.

Nu har den kommit; sommaren.
Nu är det dags.
Lev då, för i helvete!

Vi vill fånga nuet, hålla kvar om så blott en liten, ångestdallrande sekund av sommaren, skapa minnen av varenda kvart...

Många av de minnen vi vill skapa kretsar kring avkoppling, pånyttfödelse, uppbrott, gemenskap och värme.
Stranden är en bra metafor för vad vi egentligen söker. Känslan av samhörighet med jorden.
Vattnet, vinden, solen.
Att känna livet strömma genom kroppen i samma rytm och med samma kraft som de vitbubblande vågorna förintas mot strandkanten.

Vi strandmänniskor lämnar vår kokong och ser oss själva i ett större sammanhang, en outtalad intimitet omsluter oss.
Vi trampar alla på samma sand, gemensamt intar vi vattnet och vågorna.
I vattnet är vi alla lika ömtåliga och utsatta.
Vi känner oss också delaktiga i något större, en helhet och en känsla av att verkligen leva.

Det svala vattnet väcker oss till liv, låter oss alla ta del av det som är våra känslor, våra funderingar.
Det finns tid att tänka, där i solgasset, där vid kustremsan, detta underbara ställe, exakt vid vattenbrynet där två tillstånd förenas, land blir hav, mark blir vatten.

Och vi står mitt i detta naturens märkliga men uppenbart nödvändiga förutsättningar.