Bussbolaget Bergkvara Buss med säte just i byn Bergkvara norr om Karlskrona har som slogan:

Gränslöst, billigt, bekvämt.

Gillar framförallt det där med gränslöst.

Skall ringa nån dag till dem och boka in resan till Marrakesh.

...denna typ av parkbänksklotter i Frankrike?

Vi har gjort årets besök på Barnens gård idag.
Vår gamla Opel saggade ihop på vägen dit och luktar bränt.
Kommer att bogseras bort.
Väntetiden i kön till glassarna klockade in på 18 minuter; tre tjejer jobbade i kiosken, varav en sorterade förpackningar, en annan pratade med pojkvännen i sin mobiltelefon och en tredje klämde fram mjukglass som hon vore född till det.
Solen sken.
Ungarna levde på hoppet.

Det är nåt visst med svenska sportstugor.
Rödmålade står de där mitt i skogen, tillyxade av trä, wellpapp och inläggningsmattor från anno dazumal.
De luktar svett och gammal apelsinlemonad.

Förra veckan övergav vi kusten för att resa inåt land.
Vi begav oss till Bastasjö, en vackert belägen sjö uppe i skogen utanför stan.
Där lät vi barnen springa runt i grönskan, samla kottar, kasta stenar i vattnet, plaska med fötterna och grilla korv.

Det var en riktig idyll och att gå omkring i Bastasjö var som att förflyttas till 50-talet.
När man såg den röda sportstugan med tillhörande veranda nere vid grillplatsen, var det som att traska omkring i en luggsliten och sönderläst sommardeckare av Stieg Trenter.

Liket påträffades strax nedanför sportstugan. Fru Alhgren, en maskinskriverska på Electrolux, var den som hört av sig och larmat polisen. Försiktigt stod nu Vesper Johnson och petade i marken. Han letade efter fotspår men ett stilla regn hade för evigt suddat ut alla tecken på närvaro. Kvar fanns bara den vitmålade kontur som avslöjade hur liket hade legat, då det påträffades.

Det är så stillsamt och så helyllesvenskt med insjöar.
Den rikliga vassen, de nedåtböjda träden vars löv liksom söker sig ner mot vattenytan, de guppande näckrosorna.
Lugnet, stillheten.
Tystnaden.

-NEJ, VILLE! NEJ! DET ÄR MIN PINNE. JAG HITTADE DEN FÖRST!
-UUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!


Utsikt från grillhyddan, sportstugan ligger på andra sidan vattnet...

Sara - som uppfostrar våra barn till att bli exakt likadana naturmuppar som hon själv - undervisade i både flora och fauna.

-Titta! Ett hallon!
-Ville plockar björnbär.
-Nej! Du får vänta. De är inte mogna ännu.

Själv är jag helt ointresserad av både växter och djur. Jag ger fan i fall det handlar om en skäggdopping, en fink, en fånk, en flygross, en ejderborre eller en gåstruls...för mig är de alla lika. Möjligen kan jag skilja ut en sothöna. De ser ut som han, fantomen på Operan...Mikael Samuelsson...nå nå..

Vill ändå visa att jag hänger med någorlunda.
På väg tillbaka till bilen, förnimmer jag en söt och lite fuktig doft.
Modigt säger jag:
-Ahh....känner ni doften...det luktar svamp...
Sara, som går bakom mig, stannar upp och kisar med ögonen som Clint Eastwood brukar göra i Spaghettiwestern-filmer.
Sedan säger hon långsamt:
-Det luktar huggorm....

Det tyska folket är ju egentligen ganska ödmjukt och hövligt.
Kom att tänka på det i eftermiddags när vi var på stranden på Stumholmen.

Intill vattnet utmed ett par ganska höga stenklippor går en tysk turistmamma och samtalar med sin åttaårige son i ett sådant lågmält tonfall som enbart germaner gör.
 
Pojken vill vandra vidare ut i det djupa vattnet, man märker att mamman blir förbaskat irriterad på sonen och påtalar detta.
Sonen skiter dock i hennes förmaningar. Han vill ta sin kritvita kropp rakt ut i vattnet, Frau Braun får säga vad hon vill.
Här skall det badas.
Mamman höjer nu rösten på ett sätt som bara tyskar kan göra. Sonen fortfarande ointresserad av hennes kommenderingar, för att använda en adekvat term.

Slutligen närmast vrålar hon:

-Adiol! Bitte nicht weiter gehen! Adiol! (Lite osäker på namnet, det var nåt i den här stilen. Det var inte Adolf i alla fall, så mycket hörde jag)

Bitte! I betydelsen: "var nu snäll" eller "snälla kan du inte..."

En arg förälder ropar på sin son likt en restauranggäst som vill beställa knödel. Artigt, ödmjukt, hövligt.

Sådana är de, tyskarna.

Synd bara att de inte var lika hövliga mot Polen 1939.

Både jag och Sara känner oss förbryllade. När kommer egentligen sexturisterna? Borde de inte vara här nu?
Halva juli har ju gått.

-Nja, nog var det väl så att de brukade komma första helgen i augusti, säger Sara.
-Okej, var det så sent, säger jag.

Det handlar om en lågt byggd gammal husvagn helt målad i svart.
Den brukar alltid parkera på någon av stadens parkeringsplatser, varpå man sedan ser några människor slå upp campingstolar, parasoller och bord; sätta sig ner och lyssna på hög musik.
Utmed husvagnens båda långsidor står det med spygrön text: SEXTURIST.

En återkommande attraktion i stan som Turistbyrån alltid glömmer att uppmärksamma. 
Kanske skall gå in på Turistbyrån och fråga:
-Hörni! Vet ni när sexturisterna kommer?

En enkel tur till en skoaffär och Systembolaget och inom denna tidsrymd möter jag en kille i skotskrutig kilt (på väg till Hultsfred?) samt en gammal gubbe i osittande 70-talstupé.

Jag har den senaste tiden sett ganska många av dessa fula tupéer som sitter så förbannat illa att ögonen blöder när man tittar på dem.
Vad är det med äldre, svenska män som gör att de använder sig av fula tupéer 2009?

Inser de inte att det ser ut som att bära ett tillplattat marsvin på huvudet, gärna i någon gråblå nyans...eller som en hårig 40-tals-keps.

På Stortorget i Karlskrona står en mycket gammal man och säljer frukt.
Han är luggsliten och skäggstubbig, går med krumma ben och hans skrynkliga nävar skakar när han ger tillbaka växelpengar.
Fram till honom stolpar en man i 60-årsåldern. Han är turist och börjar kallprata:
-Kan ni säga mig...det är en sak jag funderat över. Du vet att när jag var liten grabb
gjorde min familj en visit här i Karlskrona. Då vill jag minnas att gubben Rosenbom stod staty här på Stortorget.
Nu ser jag ju att det är Carl XI men nog var det väl så förr i tiden att också Rosenbom stod här på torget, ja där borta nån stans...
Torghandlaren helt tyst; låter mannen prata på...
-Men sedan måste de ju ha flyttat honom. Du vet att det här var 1958 som jag var här...visst är det märkligt? Nog stod väl Rosenbom där borta?
Torghandlaren har hajat till, tittar pillemariskt mot turisten och säger på bred karlskronitiska:
-1958, sa du? Du...det har jag ingen aning om, då var inte jag född.

Turisten hoppar till av förvåning och ser förlägen ut. Tyst. Tänker. Grubblar.
Köper sina varor och lommar därifrån.
Troligen tänker han att det vindpinade skärgårdslivet gör att folk ser mycket äldre ut än vad de verkligen är.


Rosenbom - står inte på Stortorget.

Under måndagen gästas Lyckå Kammarmusikfestival utanför Karlskrona av de färgstarka festmusikanterna i Kroumata.

Rogivande



Karg



Mitt inne i stan.

Saknas på bilderna: Tomma ölburkar, plastkassar, använda kondomer...

Elsa har drabbats av öroninflammation, stackaren...
Därför fick hon stanna hemma idag eftersom vinden fortsätter att vina över oss, trots att vädret i övrigt är helt perfekt.
26 grader, solsken.

Och ändå en förbannad vind. Den sviker aldrig denna kuststad, verkar det som.
Igår var vi på Långö badplats. Två plastkassar, en uppblåsbar krokodil OCH en damcykel var bland det som vinden roffade åt sig.
Ingen går säker när vinden är sådan här. Det var en ganska sjuk upplevelse att sitta på en badstrand nästan helt naken och titta på andra som också satt närmast näck och liksom gemensamt förbannade vinden.
"Vi tänker inte ge upp; är det sommar så är det.
Även om den macka jag just la ifrån mig på filten nu flugit halvvägs till Baltikum..."

Idag var jag och Ville ensamma i Studentviken, en i mitt tycke väldigt charmig badstrand ute vid Bergåsa.
Vi hade en toppendag. Ville var i toppform och badade järnet.
Jag låg på en filt och läste Expressen.
Han träffade nya polare också. En kille med en exakt likadan, uppblåsbar krokodil.
Vi år pitabröd med smarrig fyllning och eftersom det var lördag fick Ville sig en påse godis.
Solen strålade, vattnet var varmt som det nästan alltid är vid Studentviken pga att det är så långgrunt.
Sara har dock svårt för den här badplatsen.
Hon anser att den består av skitigt vatten, algblomning och en botten är fylld av dy.

Algblomingen är förstås  oroväckande (någon sådan har dock inte kommit igång ännu i år) men annars bryr jag mig inte.
Det kan bero på att jag enbart traskar omkring i vattnet i min svarta t-shirt, min urtvättade beppehatt, mina gamla bermudashorts, min dåliga hållning och min solbrända näsa.

Under sådana premisser skiter man ganska duktigt i om vattnet skulle vara lite grumligt.

Saras kollega L har en dotter som är några år äldre än Elsa.
Denna dotter besökte Barnens Gård utanför Karlskrona häromveckan.
Barnens Gård är som namnet kanske avslöjar en bondgård som tagit anabola och vuxit ut till ett fullfjädrat nöjesfält med vattenrutschkanor, hoppborgar och elbilsbana mm mm.

Mitt i all denna stress och hets erbjuder man dock gammaldags, traditionella åkturer med en höskrinda upp mot ängarna där tjuren Aramis och hans hov av kossor huserar.
En åktur tar ungefär tio minuter och går till på följande sätt:
Ett antal barn och deras föräldrar tränger ihop sig i en stor höskrinda och en bonde sätter sig bakom ratten på en traktor för att  köra iväg med den nyfikna publiken.

När de kommer fram till boskapen stannas traktorn och bonden säger några väl valda ord om djuren och deras dagliga liv.
Nu var det L:s dotters tur att åka.

Traktorn stannade. Bonden tittade ut över tjuren och de fem kossor han spenderar sin tid tillsammans med.
-Det här vet ni barn, det är en tjur och han bor här i hagen. Vet ni vad han heter?

Tystnad.

-Han heter Aramis och kan ni tänka er...han är pappa till alla de små barnen till kossorna ni ser här framför er...

Föräldrarna och barnen titta storögt på Aramis under lite tillkämpad tystnad.
Det går någon sekund.

Plötsligt uppbådar L:s dotter sin stämma och säger högt och ljudligt:

-Han har säkert tvingat sig på dem!

Lägg dina händer sakta runt halsen och tryck till. Håll kvar. Länge.

Ville bara ha det sagt...

Har haft en helt underbar söndag med barnen. Det har varit ganska blåsigt men förhållandevis soligt och har man som jag gått omkring i svart t-shirt har det varit riktigt varmt.

Under förmiddagen begav sig hela familjen till Bryggareberget för att plocka fläderblom.
Denna jakt var dock mindre lyckad då vi endast fick med oss ett tiotal blommor hem, alltför lite för att skapa saft.
Men Sara hade packat en liten ryggsäck med fika och vi fann en trevlig liten glänta i skogen. Alldeles tyst och lugnt.
I eftermiddags tog jag med mig E o V ut till Knösö, ett av mina favoritställen.
Älskar verkligen det karga, hedliknande landskapet och den trevliga badplatsen.

Även här blåste det självfallet kärringar och småspik så vi gav oss uppåt skogen där det ju sägs vandra får vid denna tid.
Några sådana såg vi dock inte till.
Man får väl tacka för det, då jag känner mig ganska obekväm i deras sällskap.
Jag vet att de är ganska beskedliga men tycker ändå att de ser lite argsinta ut, inte alls så charmiga som i Tele 2-reklamen.
Å andra sidan fick man en känsla av ett helt annat djur, då man spatserade över den vindpinade heden.

Man kunde med lätthet föreställa sig Baskervilles hund komma framrusande.
Så skedde dock aldrig tack och lov. Totalt sett blev vi besparade de flesta överraskningar och eskapader.
 
Men Ville kissade i alla fall mot en buske. Helt utan assistans. 
Strålande...

Tomas Orup Eriksson blev som bekant väldigt inspirerad av Hantverkaregatans korsning med Arklimästaregatan samt utblicken över Tyska kyrkan, då han på 80-talet skrev sin banbrytande hit Regn hos mig.
Självklart fotograferar jag alltid med kameran riktad rakt mot solen, det brukar bli bäst så...

Sternö - en pärla för badentusiasten


Fäjö - en smaragd i motljus


Den majestätiska Aspöfärjan på väg mot Aspö


Himmel över Hanö


Per Dunsö - sittande till höger om Ola Ström i kulturprogrammet Solstollarna från 1985.

En oas mitt i stan, en helt egen liten ö i Borgmästarfjärden.
Känd för sitt rika djurliv, sin täta växtlighet, sina spännande gamla skyttegravar (eller liknande) samt en stor mängd kasserade ölburkar och kondomer.
Den gula plastpåsen framför Elsa exempelvis är inte vår.
Vår var det däremot i luften.

I eftermiddags var det badpremiär. För barnen. Jag väntar till mitten av augusti eller så.
Vi var på Långö och det var helt fantastiskt.
Marken var lite blöt efter gårdagens regnande och stranden var full av spår efter traktorhjul men ner i vattnet skulle man.
-Vi har ingen handduk med oss.
-Vi kan springa oss torra...
-Ni blir för blöta tror jag.
-Vi kan torka oss på gräset.
-Gräset är blött...
-Hej då. Nu sticker vi ner och badar!
-Ehhh...



Jag satt med dem på bryggkanten ett slag. Vattnet var verkligen iskallt.
-Det är så skönt, pappa!

Elsa är inne i sin allra mest vetgiriga fas i livet och frågar om allt. Efter ett tag blir man en tråkig pappa som förklarar med hjälp av avmätta ordvitsar:
-Vad är det för fågel?
-Ingen aning...en and...
-Nej, det är en anka...
-Ok...
-Vad äter ankan?
-Den norpar i sig insekter och gräs och sånt nere på botten.
-Gräs i vattnet?
-Mmm
-Hur vet den vilken insekt den skall äta?
-Tids nog kommer den till insekt..jag menar insikt...
-Kommer änderna att bita mig?
-Kanske endera dagen...
-Det gör nog väldigt ont.
-Ja, usch ja...men du får inte ta på anden...
-Nej, för då kan den bli arg...
-Och en sak till. Jag tror inte anden äter insekter, förresten. Den äter nog mest sjögräs.
-Och bullar!
-Just det...bullar. Bullar och kakor...(sedan tyst, mest för mig själv) som man säger i Real Madrid: -Ta en Kaka till...

I centrala stan finns en Flügger Färg-butik.
På skyltfönstret har man med färgglada bokstäver skrivit: Färg, tapeter, inspiration.

Detta skyltfönster har sett exakt likadant ut i säkert mer än tre år.
Hur inspirerande känns det?