Håller på att bli vansinning.
Hela gårdagen och (visar det sig) hittills under denna dag har jag haft en och samma låt ringande i öronen.

En låt som det är omöjligt att göra sig av med. 
Att det handlar om den gamla 60-talsdängan The Twist med Chubby Checker är illa nog.
Mitt absoluta problem är annars att det rör sig om 80-talsversionen av The Twist, den där en åldrad Checker får sällskap av tre jättefeta killar i keps.
De kallades mycket riktigt för The Fat Boys. 

Så här har det låtit...ehh...låter det innanför pannbenet på Herr Nilsson:  

Ännu en sak från plattan Sheer Heart Attack 1974.
In the lap of the gods (revisited) i en otroligt bra liveversion. Frågan är väl bara om man lyckas se bandet i all rök...

Nya låten Amarula Tree. Glad, somrig...helt enkelt en perfekt vårlåt.
Nu händer det...nu är det på gång...den ljusnande framtid är vår...

Återigen dags för lite skön glamrock. Denna vecka bjuds du på bandets genombrottshit, plockad från plattan Sheer Heart Attack 1974. Den banbrytande Killer Queen.

Den som känner mig vet att jag älskar 70-talet. Framförallt då dess underhållande musik.
John Denver (1943-1997) gav oss odödligt kitschiga pubrocksklassiker som Take Me Home (Country Roads) och Leaving On A Jetplane.
Mest känd är han nog ändå för denna vackra sak:

Hade bara den här låten skrivits av en singer/songwriter med aningen större cred (typ Elton John) hade den kunnat älskas utan förbehåll.
Den är oerhört smörig och inställsam men samtidigt en jävligt fin låt.

Äh...jag snöar in på gitarrbaserade 70-talsballader. Vi tar en till och den kom faktiskt redan 1969:

Ett nytt inslag i Nonsensakuten. Varje vecka ett nytt klipp med mitt pretentiösa favoritband Queen.
Denna vecka en makalöst vacker kärleksballad kallad Love Of My Life från plattan A Night At The Opera 1975.

Det här är förstås lite sent men måste bara vidarebefordra denna underbara bild med en slående likhet. Bilden hittad på  Älskade dumburk.

Jaha. Den skäggige och piercade Håkan Hemlin - uppgrävd och ren från diverse droger - går tillsammans med sin totalt ointressante nyckelharpist (i branschen kallad Nyckel-Harpo) direkt till Globen i årets Melodifestival.
Grattis, säger vi till dem.

Att svenska folket gillar grogg och mobiltelefoner är ju en gammal visdom. Kombinationen av de båda är fullständigt livsfarlig. Det kan som i detta fall leda till att en ohelig allians mellan norrländsk folkmusik och pubrock går ända till final. Dessutom som Luuk så träffande kommenterade, lyckas man bränna en häxa på självaste internationella kvinnodagen. Eller om det var E-type, jag såg inte så noga.

Det jag spontant kommer att tänka på angående Nordman är följande. Dels första gången jag hörde dem.
Det var faktiskt via satellit (jag vet att jag är pretentiös).
Så här var det. Jag jobbade på en kommersiell närradio som samarbetade med Radio City i Stockholm.
Från Stockholm länkade man bl.a ut reklamspottar via en satellitlänk. Reklam som skulle sändas på olika lokala stationer. Mellan dessa spännande utsändningar la man ut ljudet från 105,9 Radio City (salig i åminnelse).

Jag och mina kollegor var förstås djupt imponerade av denna station med alla sina profilerade DJs. Därför lyssnade man mycket på City.
1993 - på hösten - släppte Nordman sin debutsingel Förlist som City snabbt plockade upp. Något oväntat ty det bröt mot stationens etablerade sound av mestadels amerikansk västkustrock. Kanske därför som minnet är så tydligt.

Mitt andra Nordman-minne är sommaren därpå, den magiska, heta VM-sommaren 1994.
Min station skulle anordna utomhusdisco på stadens torg och den låt som alla ville höra (och faktiskt dansa till!!!???) var Nordmans Vandraren, du vet den där låten med den odöliga passagen "det gör ont, men går ändå"; något för Rimbloggen, kanske....
Denna låtjävel fick vi varva om och om igen. Som sagt. Svenskarna och grogg...

Numera tänker jag mest på Killinggängets underbara parodi på bandet. När först Håkan Nordman kommer gående på sitt cowboyliknande sätt, därefter Mats Syd-Sydvästman och sist (det allra roligaste) Ostman, en man iförd en gigantisk ost. Inslaget sändes i NileCity (ah...cirklarna sluts) och finns på YouTube.

Kommer du ihåg henne? En helt underbar singer/songwriter som väl hade sin storhetstid någonstans mellan 1992 och 1994. Det är framförallt två av hennes låtar som jag minns och gillar. Först  hennes genombrott; Crucified:


Och sedan en annan skön sak, Cornflake Girl.

 

Svärmorsdrömmen Patrik Isaksson som så snöpligt blev ratad i lördagens melodifestivaldeltävling, ger nu igen med gammalt krut, för att visa att han inte gråter över detta. Hans ögon ser alltid ut så.

En kisande, ej gråtande artist med stort hjärta, foto: Aftonbladet.

Samtidigt väljer Patrik att ge ut en nyinspelning av sin gamla hit "Hos dig är jag underbar" med en ny text, speciellt riktad till de "elaka troll" som inte röstade på honom. Så här går den nya refrängen:

För dig är jag slut....för dig är jag utbytbar...

Det blev ännu en lördag med gamla toner, gammaldags musik.
Jag och Sara botaniserade bland vaxen och hittade många fräscha saker. Det hela blev märkligt nog till någon typ av "Sara blir nostalgisk och minns sin högstadietid-eskapad".
Mycket Peter Cetera, med andra ord. Eller för att citera Cetera:

Like a knight in shining armour, from a long time ago...take you to my castle far away.

Mmmmm....sådan musik hittar man inte idag. Äkta känsla, äkta kvalitet.
Sedan rullade det på med Chris DeBurgh, Scotch, Depeche Mode och Soft Cell. Idel brottarhits.

Efter en sådan musikalisk urladdning häpnade jag idag när min snart fyraåriga dotter gick och nynnade på en säregen melodi. Det visade sig vara - håll i dig......David Shutrick med Sambos på försök. Högst oväntat.

Undrar vad Elsa menade med det?

Carola och Andreas Johnson (de av media utsedda favoriterna) gick inte direkt till Globen.
Carola är besviken och Expressen skriver om "fiasko-ilskan".



Men Carola får nu en andra chans att visa vem som bestämmer, att visa vart skåpet skall stå, att fukta pekfingret och peka ut riktningen. Eller som det står i skriften:

"Men jag har fått ett starkare vittnesbörd än det Johannes gav. Ty de verk som Herren gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att fadern har sänt mig"
                                                                                                 Johannesevangeliet kap. 5, vers 36

Finns det ett bättre sätt att beskriva Carolas kommande insats i Andra Chansen?

Ja. Exakt såhär kan man känna sig ibland.
Man är lite blödig, man kramar desperat ett träd och man känner sig omgiven av muppar.
Lite som på Miljöpartiets kongress, men inte visste jag att Leo Sayer var miljöpartist.

Sådärja. Skall även jag klistra in små YouTube-filmer i min blogg?
Ja. Om det handlar om Queen, så.
Lägg märke till de smakfulla kläderna.
Det här är en av bandets bästa låtar från 80-talet.
Jag och Sara brukar säga att den dagen vi gifter oss skall denna låt spelas eftersom den är så krass och samtidigt så fin.

Ibland börjar man undra och fundera så smått över de små vindlingar som utgör hjärnsubstansens yttre skal, eventuellt den inre massa av nervtrådar och annat klegg känd som "de små grå" och de spratt dessa celler spelar en.
Jag fick en låt i huvudet när jag skrubbade av spisplattorna ikväll. Och inte vilken låt som helst.

Den mest inställsamma, hurtfriska, förljugna och bäverpatrullsobstinata jävla slagdänga av alla klämkäcka  haranger som skapats på det svenska språket.
En text jag alltid förkastat till en melodi jag oftast vägrat att framföra högt.

En låt för Fjällrävenryggsäcksbeklädda fotvandrare i 50-talskeps, rutiga strumpor och såna där noppiga, bruna golfknickers som Tintin tomtar omkring i. En låt som dessa ornitologer och miljömuppar samfällt visslar eller ännu värre nynnar sådär förment halvhögt medan de stolpar vidare uppåt berget (gärna också stödjande sig på en vandrarkäpp av egen tillverkning, dvs de har hittat den på marken...)

Så här går den förhatliga texten:

Vi gå över daggstänkta berg, fallera,
som lånat av smaragderna sin färg, fallera.
Och sorger har vi inga, våra glada visor klinga
när vi gå över daggstänkta berg, fallera.

Olof Thunman heter killen som har copyright på denna drapa. Den upphovsrätten får han säkert slåss för dagligdags, många vill väl sola sig i glansen av att ha tryckt ur sig något så här jäkla skitdåligt...nej, just det...

En av världens sämsta texter, så klämkäck att man vill spy, en låt jag alltid föraktat.
Varför...........varför........dyker den upp i mitt huvud när jag rengör en spis i februari 2008?
Och vill jag verkligen veta svaret?

Nu slipper du att förknippas med Idol. Eller ja, åtminstone slipper du den dumma tävlingen.
Det är märkligt hur ens näsa för kvalitet ständigt gör sig påmind. Jag (och även Sara) har ända sedan Idol började sändas i TV4 haft "tvåan" som tippad vinnare.

I våra ögon och framförallt öron är det de där andra, de s.k förlorarna, som varit värda segern. De som har attityd, karisma och en helt egen stil. Som nu Amanda Jenssen i årets tävling.
Hes, cool, egensinnig och med en sjuhelvetes utstrålning. Hon har hela tiden gått sin egen väg och har en helt unik röst även om den bär spår av Billie Holiday, Gianna Nannini, Chrissie Hynde och Skin i Skunk Anansie, det jag menar är att Amanda är (för att låta som den töntige Daniel Breitholtz) en stjärna!

När Daniel vann, höll vi på Darin
När Agnes vann, höll vi på Sebastian osv osv...och se hur det gick.

Någon som kan tänka sig att köpa en skiva med Idolvinnaren 2004 Daniel (efternamn glömt)?

Amanda Jenssen kommer att gå långt.

Foto: TV4

Hörde på P1 ikväll att det var manlig audition i Malmö inför en uppsättning av Andrew Lloyd Webers Jesus Christ Superstar.

Man undrar ju om den gode Roddan var närvarande?

Vet inte vad det kommer sig av men hela dagen idag - från klockan 06.25 och fram tills nu - har jag ständigt haft dessa två, ganska usla, poplåtar ringande i huvudet som i en mental klanglåda:

Roxette med tramsiga låten Lies från 1991 samt You Keep Me Hanging On med Kim Wilde från det sena 80-talet.

Mina frågor blir nu: varför fastnar just dessa låtar i min hjärna?
Och varför just idag?

Desperat lyssnar jag just nu på Idoldeltagarnas gnällanden i bakgrunden för att så att säga rensa hjärnan.