Efter drygt fem veckor på nya jobbet, lyckades jag i eftermiddags få HELA personalgruppen (på vår avdelning) att skratta.
Inget skämt. Ingen ironisk utläggning. Ingen begåvad analys späckad med s.k "wit".
Ingen ordvits, ingen fräckis.
Ingen anekdot.

Det enda som krävdes var en liten, jävla mugg med lankigt Selectakaffe.
Du vet sådana där muggar av papp som rymmer knappt en deciliter kaffe.

Det var en sådan jag hade, stående framför mig på bordet. Under ett samtal med en kollega, känner min kropp att man kanske skulle ta sig en kopp java. Handen rusar fram mot koppen, men eftersom den väger knappt ingenting glider liksom koppen framåt utmed bordsskivan, till bordsskivans slut.....varpå den välter med sitt tämligen heta innehåll...som sedan landar mitt över mitt skrev.

Det blir en gigantisk fläck av kaffe, över gylfpartiet på mina byxor, under grenen och en bit upp över häcken!
Det ser ut som om jag kissat ner mig...tja, den bruna färgen kanske också skvallrar om ytterligare aktiviteter.
Alla viker sig dubbla av skratt, jag står i mitten och är faktiskt ganska cool, som om jag visste redan innan det skedde, vartåt den här eftermiddagen skulle barka...

Med en lätt haltande gång, icke helt olik Dr House, tar jag mig sedan tillbaka till skrivbordet, ackompanjerad av mina medarbetares muntrationer och elaka fnissanden.

Jag tror att jag nu har brutit isen.

Det står ett antal Selectaautomater på jobbet.
Självklart har dessa kantiga maskiner av glas, plåt och plast blivit mina nya vänner. Tursamt nog håller automaterna käften till skillnad från kaffautomaten vid min förra arbetsplats.

Man kan genom några enkla knapptryckningar få nästan allt; kaffe (eller nån typ av brunaktig vätska i alla fall), frallor, choklad, läsk, glass, Findusrätter, godis och chips mm....

Exempelvis grillchips som jag förgyllde fredagseftermiddagen med.
Efter att jag vräkt i mig en liten påse samlade jag upp de små, små chipsbitarna och tillhörande smulor i den kopp kaffe jag just druckit ur.

När fikapausen var över tog jag mig en liten påfyllning, att liksom njuta på vägen...jag tog kaffet i den kopp jag redan hade i handen. Miljövänligt, tänkte jag,

Äckligt, kom jag senare fram till då de små grillchipsbitarna liksom flöt omkring i kaffet likt...ja, vad skulle Peter LeMarc liknat det vid....drivved?

Efter en dryg vecka på nya jobbet har jag lagt märke till hur få vi "pekfingervalsare" är, dvs vi som skriver på ett tangentbord med enbart två pekfingrar, eller som i mitt fall; ibland med två pekfingrar, ibland med ett långfinger och ett pekfinger...

Inbillar mig att det mycket är en åldersfråga, jag håller väl på att bli gammal
Uppenbarligen skriver alla utbildade 25-åringar och yngre med den så förhatliga "fingersättningen" eller vad det kallas, den där man lägger sina tvenne handflator på tangentbordet likt Fader Merrin i Exorcisten och sedan trummar iväg sin (heliga?) skrift.

Den som jag alltid gäspade åt på "datalektionerna" eller vad de kallades på högstadiet.
Fingersättningen på den tiden var bara för mesar. Skrev man på riktigt, och allra helst, hade man någon tanke på att ägna sig åt journalistisk verksamhet, använde man pekfingervalsen.
Hur skulle det sett ut om Robert Redford och Dustin Hoffman i filmen "Alla presidentens män" använde sig av fingersättning när de skrev århundradets scoop, i rollerna som Watergateavslöjarna Bernstein och Woodward?

Antagligen ganska löjligt. Så, frågan blir: hur skriver du på ditt tangentbord?

Livet går vidare. Sommarlovet och sommaren definitivt slut och snart kanske dags för en tillbakablick på densamma här på bloggen. Nu är vi verkligen tillbaka i vardagen med dagislämningar och stress. Jag jobbar dagtid, Sara jobbar kvällstid. Vi hinner se varandra i effektiv tid ungefär 40 minuter per dag.

Andra dagen på nya jobbet och det är mycket att lära sig. Men det känns spännande.
Apropå ingenting fann jag mig själv nynna på den här gamla godingen från 1992. Fan vet varför...

Jag har varit dålig på att uppdatera bloggen på ett tag. Inte för att det saknats saker att skriva om.
Inte alls....tvärtom.

I torsdags exempelvis hade Törnströmska studentlunch med sedvanlig "underhållning".
Ett av årets mest bejublade - som jag upplevt det - inslag var ett nummer som undertecknad själv var inblandad i.

Jag, min kollega Bosse och tre övriga lärare iklädde sig diverse lösa artiklar i syfte att föreställa Spice Girls.
Till tonerna av deras genombrott Wannabe hoppade vi runt och showade. Själv var jag Sporty Spice (den enda tjejen i bandet med någon typ av talang...Melanie C, alltså).

Så här ser Bosse ut när han provar ut kläder:


Det visade sig dock att guldlamé var lite väl extremt. Dessutom är det sällan som Posh Spice syns i denna outfit.
Istället blev det så här:

Foto: Eelin Karlsson, BLT
Bosse som Posh Spice, jag som Sporty Spice

Och jag som strängt taget gör detta på min fritid....märkligt....

Även om hösten kan te sig mörk och full av diverse frågetecken känns det ändå skönt för egen del gällande jobbmöjligheter:



Jag kan alltså andas ut.
Om det dessutom står i Metro så måste det ju vara sant.

Nej. Det här ger mig för stor ångest.
I år får Leif Silbersky sätta betyg på mina elever.
Då blir säkert alla nöjda.



"Visserllgen har du inte varit närvarande alls, du har inte lämnat in en enda uppgift och vid de tillfällen du råkat gå förbi i korridoren har du knappast hälsat...men....du har INTE GJORT NÅT BROTTSLIGT!"

Det bästa med en roman är oftast inledningen, den första, spännande meningen.

Som en liten slutövning inför "den blomstertid nu kommer"-perioden tänker jag be mina elever i Textkommunikation att välja en av fem inledningar på presumtiva böcker och sedan skriva ner varför de valt just den inledningen och vad boken sedan skulle kunna tänkas handla om.
Här är mina (av mig påhittade) favoriter bland "förstameningar":

1. Antagligen har jag lite dålig andedräkt. Jag har levt på mina egna spyor i två dagar nu.

2. För att vara dansk var Preben en ganska hygglig karl. Problemet var hans närmast sjuka intresse för hemmafruar.

3. Det fanns något krypande och lismande i det sätt som Angela tog sig fram. I handen bar hon ett rött, skinande äpple. Uppenbarligen hade hon kommit hit för att be om förlåtelse. Ingen av oss tänkte ge henne någon. Det fick räcka nu. Det var slut.  

Visst skulle man vilja läsa dessa böcker? Åtminstone den första väcker mitt intresse. Vem? Varför? Hur?

Efter succén med Dr Kevorkians projekt LÄKARE UTAN KÄNSLOR funderar nu Nonsensakuten på en liten avknoppning.
Under denna tid på året är det framförallt två saker som skapar magsyra och sura uppstötningar bland lärarna på min arbetsplats.

Det ena är betygen och den ångest dessa skapar inför den alltför snabbt framspringande deadline som kommer om några veckor. .

Det andra är tjänstefördelningen inför nästa läsår. Jag själv drog det kortaste strået och får ta en allvarlig funderare på framtiden.
Det var så tanken kom till mig; man kanske skulle starta en ny hjälporganisation.

Namnet är givet. LÄRARE UTAN TJÄNSTER

Ett tips om du skall vara provvakt i nationella prov på gymnasienivå.
Tiden går snabbare och upplevs som mera lustfylld om du läser en god bok.
Nonsensakuten rekommenderar novellsamlingen Dr Burkes samlade tystnad av Heinrich Böll.

Dessutom är det aldrig fel med en kopp kaffe och en chokladmunk.

Majsan skriver på sin blogg om diverse hyss man kan hitta på på sin arbetsplats.

De flesta är förstås it-relaterade eftersom de flesta (nästan alla) arbetsplatser numera har någon anknytning till datorer.
Att byta ut tangenter på tangentbordet är förstås en klassiker.
Vill minnas att Bill Clintons stab busade med George W Bush när han var s.k "president-elect"; alltså tillträdande president vintern 2000/2001.

Tanken är ju att den sittande administrationen skall sköta övergången till den nya presidentens ämbetsperiod så smidigt som möjligt. Så skedde säkert också.
Det jag annars minns mest är att Clintons medarbetare tog bort W-tangenten på SAMTLIGA tangentbord i hela Vita Huset. Kanske retade detta upp "double-yaa".
Som om han nu vet vart den tangenten sitter. Men i alla fall, kul är det.

Annars kan man ju alltid ändra en persons startsida på nätet. Jag gjorde så med en av våra säljare på radion, när det begav sig.
En morgon när han kom till jobbet och skulle ut på webben hamnade han på www.potenslinjen.se

Specialdag idag på skolan och med den en sedvanlig föreläsning. Lärarna sluter mangrant upp i stora aulan.
En orgie i läderportföljer, pullovers, sandaler, ryggsäckar och mockajackor.
Lite som att vara på en Mp-kongress.

Det bjuds på frukt. Alla tar två äpplen var.
Det tuggas.

Framför mig i publikhavet sitter en lärare från byggprogrammet. Han är iklädd ett passande blåställ.
Under det att föreläsningen rullar på, klipper han sina naglar med en avbitartång.
Tången satt tidigare i hans bälte. Praktiskt, effektivt, elegant.
Så går det också framåt i en väldig fart inom byggsektorn.

Vi skriver den 17 april (grattis, Ville) och idag premiärhörde jag studentsången utanför aulan.

Studentsång den 17 april. Världsrekord.
Klockrent.
Ändock något falskt.

...och min "to do-list" är längre än kinesiska muren. Kopiera, skriva, skicka, gå igenom, ringa och kontakta hit och dit.
Och allt detta bara i anslutning till flytten.

Uppenbarligen förväntas jag jobba lite också.

Det här är text utformad likt en liten skröna, men faktiskt är den helt sann.
Igår kväll hade min kära sambo ett viktigt möte på sitt jobb.
Det var angeläget, uppborstat och formellt.

Företagets ena VD hade rest långväga för att närvara, bland honom återfanns Sara, hennes platschef och två av medarbetarna, en kvinna och en man.
Mannen är ganska nyligen hemkommen från en skidresa i Österrike, som ägde rum under det nyss avslutade sportlovet.

I alla fall. Mötet gick bra. Sara lyssnade intresserat och visade sig märkbart initerad i det som Herr VD lade fram. Det här var första gången som Sara träffade sin VD så att säga "face to face".
Hur det nu slumpade sig var Herr VD (som enligt Sara är en lång och robust karl) tvungen att halvvägs in i mötet avvika för en teknisk telefonsupport. Han sätter sig då i rummet intill, pratande i telefon.

När mötet är över skall Sara lämna kontoret. Hon - och hennes manlige medarbetare (han med skidresan) - avviker samtidigt. Sara undrar hur hon på ett snyggt sätt skall kunna säga "hej då!" till sin VD, killen hon känt i ungefär en timme, utan att han störs i sitt viktiga, tekniska telefonsamtal.
Mannen med skidsemestern - som skall lämna jobbet samtidigt som Sara - är lite för stolt och otålig för ett sådant arrangemang, han bestämmer sig sålunda för att vänta vid ytterdörren medan Sara ställer sig vid dörren till det rum där VD:n sitter.

Herr VD pratar fortfarande intensivt i sin telefon. Han hummar och verkar djupt inne i ett viktigt resonemang om teknik. Plötsligt ser han Sara vid dörren. Hon vill uppenbarligen säga adjö.
Som en fjäder utav stål svingar Herr VD sin totala kroppslängd upp ur stolen och liksom (som Sara uppfattar saken) tjurrusar fram emot henne. Nu vill Herr VD säga adjö.

Under bråkdelen av en sekund är det nu upp till Sara att tolka Herr VD:s signaler. Mycket kan man säga om min sambo, men det här med att dansa som en fjäril och att stinga som ett bi på samma gång, har aldrig varit hennes grej. Frågan är väl om ens en frisk Muhammed Ali hade hunnit med att reagera rätt vid denna tidpunkt.

Bilden alltså denna: Herr VD rusar fram, Sara vill säga adjö och sträcker ut....bägge sina armar...varpå Herr VD (som möjligen ville skaka hand) rusar rakt in i stora famnen och en efterföljande björnkram.
Bakom står platschefen och Saras båda medarbetare och glor. Vad händer?
En man som ryggat tillbaka något för sent är nu djupt involverad i en vänskaplig kram.
Och tiden upplevs stå stilla. Ingen säger ett ljud. Sara kramar sin VD, VD:n tvingas krama tillbaka med en något konfunderad uppsyn.

Efteråt, när Sara släppt sitt tag, tar skidsemestermannen till orda, till synes utan anledning:
-Ja...det var rätt mycket rodel i Österrike....

Det är först när Sara kommit hem för att berätta denna pinsamhet som bitarna faller på plats.

Det här med rodel.
Han måste ha syftat på den intimitet som präglar "tvåmansrodel"...

Har den senaste veckan börjat jobba lite bredvid på ett ställe en bit utanför stadskärnan.
Eftersom jag inte lyckas lära mig busstidtabellen utan ständigt kommer 2 minuter för sent tvingas jag cykla ut till jobbet.

Cykelvägen löper utmed vattnet. Vi är ju trots allt i Karlskrona.
Finns det vatten, finns det vind.

Det roliga är att denna stad erbjuder konstant motvind. Man cyklar norrut (och en vattenfylld, styv kuling piskar en i ansiktet ), några timmar senare skall man cykla söderut, hemåt igen. Och då har vindhelvetet vänt.
Och tilltagit i styrka. Nu möter man den som en bastant, osynlig tegelvägg som gör att enda räddningen blir att hoppa av cykeln och lite halvlutad leda densamma framåt. Då går det i singelfart.

Annars är det ju förstås ens envisa försök till att trampa cykeln framåt i motvind som man minns när kvällen sänker sig och träningsvärken kommer fram. Och tro mig. Ont gör det.

Jag säger som Shakira: My Hips Don't Lie.

Måste säga att min grupp om 13 elever i kursen valbar Text A går från klarhet till klarhet.
Idag hittade jag dem under lektionen surfande på en märklig webbsida. Jag chockades svårt.

Jag brukar säga som så att eleverna får surfa på mina lektioner eftersom själva ämnet bygger på kreativitet. Man kan inte tvinga fram kreativiteten utan den kommer som bekant fram när man gör något annat, som att exempelvis läsa en webbsida.

Att förbjuda en tonåring från att surfa på nätet är idag dessutom lika svårt som att förhindra en fet, fisande labrador från att somna på en hallmatta. Däremot är det förbjudet att surfa när jag går igenom dagens ämne eller uppdrag. Något som för det mesta brukar funka.

När sedan texten skall skrivas brukar det vara fritt fram. Mestadels är det ungdomarnas vanliga, depraverade sajter som besöks. Lunarstorm, bilddagboken, helgon, hamsterpaj, youtube, veckorevyn och www.segihuvudet.se med flera.
Verklighetsflykt, flärd, skvaller och lite naket i en skön förening.

Döm då om min förvåning när tre tjejer i gruppen idag satt och surfade in på Illustrerad Vetenskaps hemsida. Väl där hastar de vidare till någon typ av logikövning (kvadrater, cirklar och trianglar osv osv).

Jag stod bakom dem helt förbluffad. Elever som självmant surfar in på www.illvet.se
Tänka sig!
Det finns hopp om framtiden, trots allt.

Efter några motgångar kändes gårdagen äntligen som en befrielse.

För det första visar det sig att vår hyresvärd (som hänvisar till en gammal detaljplan och vräker oss boende i huset)  skall betala vår flytt till nya lägenheten. Dessutom slipper vi tre månaders uppsägningstid.  Allt annat vore förvisso  brottsligt illojalt men det kändes i alla fall bra att få det utrett.

För det andra visar det sig att det sjukvikariat jag haft sedan november får en förlängning januari ut, något som höjer min usla 40-procentiga lärartjänst till bortåt heltid. Åtminstone bara i några veckor till men ändå.

För det tredje skall jag på jobbintervju på torsdag.

Just det - vi käkade en god gryta, drack gott vin och på kvällningen klämde jag en liten Kilkenny.

En bra dag, helt enkelt.

Hade premiär för Text A, valbar kurs med mp2 idag.
Elva elver som jag tidigare undervisat i Mediekunskap. Nu skall de skriva så att det står härliga till. Fem timmar i veckan hela terminen är det tänkt att vi skall träffas och det skall bli skitkul.

Gjorde väl en sedvanlig entré, snorig, hostig, förvirrad och okammad. Men jag tror att jag bröt den viktiga "första isen" som kan prägla premiärlektionen.

Men det är som med radio - man är aldrig bättre än sin sista sändning.

Detsamma går att säga om obducenter. Man är aldrig bättre än sin sista obduktion.

Inga jämförelser i övrigt.

Just nu: Elsa har varit febrig, hostar, hemma från dagis. Ville är mest klåfingrig - men oerhört charmig. Hans senaste grej är att stirra väldigt intensivt i ögonvrån, likt en fransk komiker, typ Jaques Tati eller nån.

Vad skall det bli av den killen? Clown.

Eller banktjänsteman.

-Jo. Det gällde ett lån.

STIRR STIRR STIRR STIRR!!!!

Snacka om att tömma banken.

Ryktet därom är betydligt överdrivet.

Möjligen är jag lite däst och så pass arbetsam (har hoppat in som taltidningsredaktör några kvällar) att det inte finns så mycket tid över just nu. Lovar att återkomma. Vet att min månghövdade skara av besökare mer eller mindre kräver detta. För att kunna överleva, så att säga.

Nu är jag nästan klar med alla betyg, även om det inte alltid är lätt.

En del betyg är ju självklara.
En elev med 90% rätt på provet, god närvaro och väl underbyggda resonemang kommer såklart att få MVG.
Om en elev nästan aldrig dykt upp och/eller lämnat in 1 eller ingen av 20 uppgifter under terminen är det också ganska lätt. Det blir IG eller kanske ett litet streck.

Problemet är de elever som puttrar på i ett limbo mellan högt och lågt. Ibland fullständigt lysande, stundtals ganska mediokert. Oftast blir det G. Fast en del av dem är bättre än andra G-elever. Ge dem VG?
Fast då är det är synd om de som har ett starkt VG. Plötsligt hamnar de i samma grupp som några ganska medelmåttiga G-pajsare. Då bör man ge dem MVG även om det får de övriga MVG-eleverna att se lite taskiga ut....

Det är för få betygssteg, helt enkelt. Ändå vill man likt en domstol hellre fria än fälla. Resultatet blir en jäkla massa G och MVG och sedan en liten klick med VG. Trots att det borde vara tvärtom, kanske; att VG utgjorde den största gruppen.
 
Bäst vore om två nya betyg infördes. Dels DUB - Du är bäst! och dels VGH - Vad gör du här?