NORDISK TELEVISION

Det vimlar av exempel på hur public servicebolaget Sveriges Television fixar och trixar och trollar med knäna för att kringå de ganska hårda restriktioner som styr verksamheten.
Det kan röra sig om undanskuffande av Utbildningsradions tråkiga program till sena söndagskvällar för att så få som möjligt skall tvingas se på skiten, eller att en fotbollsmatch åker slalom mellan kanalerna så att det blir fritt fram för SVT att visa så många sponsorskyltar som möjligt i programskarvarna.

Det mest flagranta exemplet är dock sommarens nordiska tv-utbyte.
Helt plötsligt - som över en natt - vimlar det av program på danska och norska i SVT. Vissa kvällar kan nästan hela tablån bestå av skandinaviska program, textade till svenska.
Detta beror på en hedervärd målsättning att (och nu tror jag att jag ungefärligen citerar vad politikerna målat upp för drömscenario) "främja förståelsen länderna emellan, bredda det kulturella utbytet och belysa gemensamma samhällsproblem inom den nordiska sociosfären".

Med andra ord ett ganska tungt uppdrag, ett rejält ok som ligger vilande på stackars SVT:s axlar.
Framförallt låter det betydligt vackrare och ädlare än "tablåutfyllnad" och "krimskramsteve från Lolland".  

I ett krasst perspektiv är det nämligen så; magen måste ha mat när den är hungrig och SVT måste sända tv trots att nästan alla ligger på stranden eller sitter ute i trädgården.
I det ena fallet heter lösningen "bukfylla". För SVT heter lösningen "Vi på Lerkevej" eller "Den stora kustresan".

En fördom säger mig att alla danska sommarserier handlar om antingen matlagning eller trädgårdsarbete medan samtliga norska produktioner handlar om naturvandringar, fiskepolitik och Kung Harald.
Visst är det lätt att raljera och se ner på television som inte är svensk, som att den skulle vara på något sätt sämre.
Det är den inte. Ofta kan den vara betydligt bättre och i många avseenden hålla en betydligt högre standard.
Problemet är väl snarare att DR och NRK skickar iväg bajset till SVT och troligen resonerar vi i Sverige likadant.
I dansk och norsk tv rullar det säkerligen svensk dussintv av allra värsta sort. Skulle inte förvåna mig om den svenska lek-tv-kalkonen Minuten just nu rullar i NRK 2.

Det hela känns mer som en ganska dålig tablåutfyllnadspolitik  än ett ärligt upppsåt att främja förståelsen grannländerna emellan.

SOMMARPRATARDAGS

Om några veckor kör årets Sommar i P1 igång igen och som alltid är det spännande att gissa vilka som får i uppdrag att leda programmet i år.
Oftast blir man besviken då det brukar bli fråga om folk ur antingen kategorierna kända men lite småtråkiga kulturarbetare (läs Tuva Novotny) och totalt okända kulturarbetare i landsbygd (läs: Ragnar Mjurkfjell, hemslöjdskonsulent i Burträsk)
Ibland, men inte så ofta, blir det tal om de riktigt stora elefanterna (läs: Ragnar Skanåker).
Mina förhoppningar inför årets Sommar är därför att någon av följande individer får en chans att prata (eller att prata igen eftersom en del varit med förr):
Robert Broberg (31 år sedan sist)
Lill Lindfors (14 år sedan sist)
Ebbot Lundberg
Eva Hamilton
Prins Daniel med sin dotter jollrande i bakgrunden som kanske då och då babykräks lite all over the place.
Sara Wedlund (vart tog hon vägen?)
Peter Apelgren
Jessika Gedin
Fredrik Lindström (vår tids Sten Broman)
Eva Rydberg
Alexander Bard (det blir alltid succé)
Eva Bergdahl (96-åringen som emigrerade till Thailand)
Ronnie Hellström
Carin Hjulström-Livh
Carl-Johan Vallgren
Amanda Ooms
Sven-Otto Littorin (om sitt nya liv som välgörenhetsarbetare i London)
Marie-Louise Ekman
John Guidetti
Loreen
Torsdagen den 14 juni meddelas det vilka det blir.

SOMMARPRATARE VI VILL HÖRA

Om nån månad eller så presenterar Sveriges Radio traditionsenligt listan på årets Sommarpratare i P1.
Som alltid har man ju en del namn man önskar att de tog med. I år vill jag särskilt höra dessa personer prata i Sommar:
Dr Åsas sambo Magnus
Zoe Häggkvist
Håkan Juholt
Sten Tolgfors tvååriga dotter
Sven-Otto Littorin
Prinsessan Estelle (hennes jollrande kan studsa i stereo lite all over the place)
Killen som sydde Danny Saucedos blinkande latexpyjamas
Camilla Henemark
Den person som Ranelid körde på
samt
Stefan Löfvens mamma

HYLLVÄRMARE


FÖRE OCH EFTER ELDEMAN

Mitt sidoprojekt Rimbloggen, där en ansenlig mängd usla och allt annat än habila låttexter samlats och analyserats sedan 2007, hade ett rejält lyft i besöksstatistiken i lördags.
Plötsligt var det närmare 3000 besökare som surfat in på bloggen, till synes helt utan någon speciell anledning.
Några snabba efterforskningar kunde dock snabbt avslöja ett mönster som pekade mot en och samme gärningsman.
Leif GW hade varit stolt över hur raskt jag kunde identifiera den skyldige utifrån en gärningsmannaprofil bestående av lika delar skånskt dansband som Smokie.
Ytterligare googling i ämnet förklarade sambandet mellan de båda och varför det just denna lördag fullkomligt exploderat i landets alla sunkhörn. Svaret var helt enkelt att Anders Eldeman haft den goda smaken att spela en trudelutt kallad Living Next Door To Alice i Melodikrysset i P4.
Eldeman frågade sedan sina som på små nålar sittande musikquizrussin om den svenska titeln till låten och det var där som allting började.
För inte allt för länge sedan publicerade jag nämligen en analys av skånska Bepers märgfulla tolkning av Smokiehiten. Och det var denna som folk panikgooglade för att vara säkra på att vinna badlakan, kaffemuggar och eventuellt nån handtvål doftande jasmin med en SR-logga i relief eller så.
Att det fanns ett stort sug efter Eldeman bland landets kvinnliga befolkning kunde man ju räkna ut med ryggslutet, men att han skulle vara så in i bomben populär även på internet förvånade mig en aning.
Den höga besöksstatistiken och framgången för Rimbloggen på world wide web skulle dock visa sig vara kortvarig. Bara någon dag efter att Melodikrysset hade sänts, var besöksantalet tillbaka på de sedvanliga nivåerna igen, något som blir smärtsamt uppenbart genom denna skärmdump över antalet klick:

EN SLAGS FRIHET

Eftersom nästan allt av min sorgligt avsomnade radiokarriär numera får anses vara preskiberat, tänkte jag bjuda på en liten anekdot.
Jag tänker då inte på hur jag både ställt och besvarat lyssnarfrågan: -Vilken känd rollkaraktär brukar Glenn Killing spela? eller den gången jag läst nyhetstelegram med rinnande näsblod eller sänt liveradio från ett skyltfönster endast iförd nätbrynja och långkalsonger; nej, denna berättelse är av det mindre famösa slaget.
Jag kom att tänka på alla de traditionsenliga mejl som brukade dimpa ner i inboxen inför varje storhelg eller klämdag.
Skärtorsdagen är ett utmärkt exempel. Det var ofta då som vår chef, det högsta hönset på stationen och den man som förväntades stå till svars inför ägarstyrelsen varje gång något gick käpprätt åt skogen (ganska ofta), skickade ut ett gruppmejl sådär vid niotiden på morgonen. Tonen i mejlet var uppsluppen, budskapet var medvetet formulerat för att glädja och eventuellt ge ett skimmer av älskvärdhet. Det löd ungefär:
"Hej kära kollegor! Idag är det skärtorsdag och därför får vi alla gå hem klockan 12.00 eller när vi jobbat färdigt. Hoppas att ni får en glad påsk och ta det lugnt med snapsen!" eller något i den stilen.
Lägg särskild vikt vid formuleringen: "får vi alla gå hem klockan 12.00 eller när vi jobbat färdigt".
Detta innebar alltid och helt utan undantag att säljarna på stationen gick hem senast 11.40 och programledarna sidådär 17.30...ibland senare. Det var nämligen då vi hade "jobbat färdigt".
Vår uppgift bestod nämligen i att förinspela allt som sades i radion under långfredagen, påskafton, påskdagen och annandagen. Detta var en förutsättning för att överhuvudtaget kunna vara lediga.
Nu kanske du inte tycker att det sägs så mycket i kommersiell radio. Förvisso är det så men det som sägs skall ändå låta engagerat och "i stunden påkommet". Inte så lätt när man är inne på den femtonde timmen av inspelat material och man tvingas låtsas att det är påskdagen fast det bara är skärtorsdag.
Häri ligger förvisso också själva konsten.
Så tänk på det om du mot all förmodan har kraft och sinnesnärvaro nog att lyssna på nån reklamradiokanal under helgen. Risken är stor att killen eller tjejen som tjoar så frenetiskt på annandagen antagligen spelat in skiten en stressig skärtorsdagseftermiddag och bara längtar hem till en sillbit, några ägg och en nubbe.

FRÅN TV-SKAFFERIET

Kanske minns du SVT:s gamla 50-talssuccé med de tjattrande farbröderna Humle & Dumle som varje vecka mötte tittarna i ett skafferi ägt av en viss Kapten Bäckdahl.
I vilken relation denne kapten egentligen stod till de bägge kverulanterna (för det var mest ett sabla gnäll) framgick aldrig riktigt i den omåttligt populära tv-serien.
1958 hade den premiär och enligt Wikipedia innehöll programmet "tidiga specialeffekter och tv-trix".
Något man kan tycka är en ganska ledsam eufemism för att två gubbar målar ett par ögon på sin haka och lägger sig upp och ner med en kakburk runt huvudet; för det var väl egentligen vad det hela gick ut på.
Nåväl - den ständigt hårdsatsande och djärva pionjärkanalen TV4 kommer till hösten att köra Humle & Dumle vars rättigheter de efter visst strul fått nöjet att köpa loss från den gamla monopoltelevisionen.
Humle & Dumle i 2012 års version är just nu inne i en svår castingprocess där det är viktigt att så många bitar som möjligt faller på plats. Det rör sig om inspelningsort, rekvisita men kanske främst; rätt skådespelare i de bärande rollerna.
TV4:s gamle trotjänare Martin Timell sägs ligga bra till som Humle.
Nu pågår dock jakten efter rätt person att spela Dumle men eftersom det är TV4 vi snackar om lär det nog ändå gå relativt snabbt.
Det står i praktiken mellan Linda Lindorff, David Hellenius och Gry Forsell.

DET KOM ETT BREV...

På hallmattan låg ett brev adresserat till mig.
Jag blev upprymd då jag genast kände igen loggan på kuvertet och tyckte mig snabbt identifiera avsändaren.
Det var ett brev från självaste Sveriges Radio.
Närmast kallsvettig och Loreen-euforisk slet jag upp kuvertet medan tankarna for runt i huvudet....kunde det verkligen vara sant? Skulle de vilja ha mina tjänster? Kom nu erbjudandet om den där talkshowen i P1 varje vardag med hundratusentals kronor i programbudget och små folkhögskolepraktiserande tjejer med långt, lockigt brunt hår som sidekicks?
Det tog dock inte mer än en hundradels sekund förrän jag direkt förstod varför jag fått mig denna illvilliga försändelse tillskickad.
Jag...just jag av alla halvdebila människospillror i detta avlånga land...hade nu blivit utvald (ja, just det uttrycket användes..som om det gällde Nobelpriset eller en ambassadörspost i Paris) till att vara med i den landsomfattande Svensktoppsjuryn!
Det tog ett rejält tag innan jag hämtade mig från chocken. Sedan kom jag som av en slump att tänka på en låt av Queentrummisen Roger Taylor. Den var faktiskt en mindre hit på 80-talet med hans band The Cross.
Låten heter Shove it!

INTERVJUTEKNIK

Fredrik Skavlan:
-Say you...
Lionel Richie:
-Say me?

FÖRVIRRANDE

Nu skall vi se...Jon...det är han i ljusrosa skjorta till vänster och Anna är hon med blå skjorta till höger eller möjligen är det så att Jon är hon med blå skjorta till höger och Anna är han med ljusrosa skjorta till vänster...
Börjar nu så smått förstå hela den här genusdebatten.
Och vem var det egentligen som satt i Moskva? Var det Jon...eller Anna?

STÄNDIGT AKTUELLT

Från och med den 5 mars kommer det att blåsa nya vindar över Sveriges äldsta nyhetsprogram i tv; SVT:s Aktuellt.
Programmet kommer att helt ändra form och inte längre sändas på helgerna. Istället kommer Aktuellt att bli ett nyhetsmagasin som sänds måndag till fredag i SVT2 mellan klockan 21 och 22.

Det blir förstås nyhetsuppdateringar men också sport, ekonomi, regionala nyheter, väder och debatt samt intervjuer med inbjudna gäster. Som första nyhetsprogram i Sverige kommer nya Aktuellt också att ha två nyhetsuppläsare, efter kända brittiska och amerikanska förlagor.

En annan nyhet (också den CNN-influerad) är den gigantiska LED-skärm bakom programledarna som skall visa allehanda grafik och spännande bilder; något som eventuellt föranleder Göteborgsvitsen "Såg du Aktuellt igår? Ja, jag genomLED en hel timme"...


Aktuellt är som jag tidigare skrev landets äldsta nyhetsprogram. Idag är man inne på sitt 54:e år, då man inledde sändningarna i september 1958.
Nästan alla idag levande svenskar har växt upp med programmet och tagit det som en naturlig del av kvällsritualen och nyhetsutbudet i tv.

Minnena från gamla Aktuelltsändningar är många. Själv vill jag särskilt lyfta fram den porrigt röda sammetsbakgrunden i studion runt 1982-1985 då oftast Ingela Agardh var programledare. Agardh finns dessvärre inte längre med oss - ej heller mannen som på sena 80-talet och fram till sitt insjuknande kom att förkroppsliga programmet; Jarl Alfredius.
En annan favorit dog också på tok för tidigt; den skämtsamme och uppsluppna Mats Hådell.

Självklart minns man även nymodigheten med att sända ute från redaktionen, något som jag tror introducerades med Aktuellt Söndag programlett av Åke Ortmark; en verklig pionjär inom journalistiken.
Några andra namn jag särskilt vill lyfta fram ur Aktuellthistorien är Pia Brandelius, Anita Jekander och Monica Saarinen.
Man kan verkligen sakna Pia Brandelius, i min mening landets bästa kvinnliga nyhetsuppläsare någonsin. Någon som troligen bröt ny mark i fråga om dialekter i svensk riksmedia är den rutinerade och trygge skåningen Mats Weiland som tyvärr inte läser nyheter längre vilket är synd då han verkligen lyckades förmedla pondus i rutan.

Mycket av charmen med Aktuellt har också genom åren varit dess signatur. Man minns de många klassiska varianterna av Aktuelltsignaturen, den här kalla kriget-teleprintern är en riktig klassiker som kan orsaka kårar utmed ryggraden. Vi har även den här lite varitéaktiga 70-talsprodukten.

Många i min generation minns nog främst den här pampiga fanfaren medan jag själv håller den här vinjetten från sent 80-tal och tidigt 90-tal som den allra främsta.

Som du märker sitter nu Nonsensakutens nördige redaktör med stora förväntningar. Hur kommer det att bli? Hur kommer signaturen att låta? Och framförallt (i ett större perspektiv) - hur länge till kommer Aktuellt vara en naturlig del av svenskarnas vardag i dagens individualistiska och digitala nyhetssamhälle?

DÅ M STOD FÖR MUSIK

Förra året var det 30 år sedan MTV började sända i USA och i år är det 25 år sedan som MTV Europe startade.
Detta skedde i en för populärkulturen spännande och banbrytande tid, då nya begrepp som videokonst banade väg för en ny sorts artister och gav dessa en livsluft som det varit omöjligt för dem att andas bara tio år tidigare.

Med MTV såg informationssamhället något helt revolutionerande födas; möjligheten att fritt kunna distribuera musik med rörliga, flashiga bilder rakt in i vardagsrummen till miljontals ungdomar världen över.
MTV:s genomslagskraft kan möjligen jämföras med den enorma impact Radio Luxemburg haft i Europa på 60-talet. En kanal som förstod den unga generationen, talade deras språk och serverade dem exakt det de efterfrågade just då.

En annan parallell skulle kunna vara den genomslagskraft musikstationen NRJ hade när den kommersiella radion släpptes fri i Sverige 1993 eller när YouTube exploderade 2005.
MTV hade attityd, känsla, tajming; en rebellisk frustration över att sitta ensam i sin ganska smutsiga del av världen och inte kunna påverka. Något som idag ter sig helt främmande då vem som helst ögonblickligen kan nå hela planeten med bara en knapptryckning på datorn.

MTV var pre-facebook, pre-twitter och pre-youtube. Möjligheten att sitta i exempelvis Säffle eller Frankfurt och påverka var förvisso väldigt liten, för att inte säga helt obefintlig men det som MTV lyckades göra på 80-talet var att binda samman en ungdomsgeneration så hårt präglad av kalla kriget, kampen för kärnvapennedrustning och skräcken för AIDS.

MTV hade också ett häftigt tempo, tusen blixtrande färger i sekunden och blippbloppiga ljudeffekter. Det var denna värld av västerländsk dekadens som Östeuropa så svårt suktade efter och äntligen fick tillgång till efter Berlinmurens fall.

Det här var som bekant på den tiden då MTV spelade musik. M:et i namnet står faktiskt för music, något som kan vara svårt att fatta idag, då kanalen fyller sin tablå med tatueringsprogram, dejtingsåpor och splatterkomedi. Någon skrev att MTV i dagens MTV står för moron=idiot.
De flesta känner till att den allra första videon som rullade i augusti 1981 var The Buggles Video Killed The Radiostar (så fruktansvärt genomtänkt och full av attityd).
Vad man dock inte tänker på är att Pat Benatar med låten You Better Run var andra artisten ut, där har TP någonting att skriva en klurig fråga kring.
När MTV fick sin europeiska syster MTV Europe 1987 var det Dire Straits Money For Nothing som premiärspelades.

Av naturliga skäl är det MTV Europe jag har mina minnen från. Härliga minnen som handlar om en sofistikerad och uppfinningsrik grafik, tänk på alla hisnande leranimationer, t.ex och kunniga programledare som stod i rutan inte främst för att synas, utan för att de kunde något om musik, för att de brann för sitt intresse och kände en stark lust att dela med sig av sina kunskaper.
Programledare som Paul King, Kristiane Backer, Ray Cokes, Steve Blame och Vanessa Warwick för att bara nämna några.

Självklart handlar detta om nostalgi, självklart fungerar det inte med en dygnet runt-spelande musikvideokanal idag, när vem som helst, när som helst kan välja sin egen musik; med eller utan bild.
Det jag saknar är mer det avantgardistiska, inte minst för tv-mediets egen skull.

Vad roligt det vore med en kanal som återigen sprutar och vibrerar av färg, som bänder våra föreställningar om form, rycker upp oss från våra invanda föreställningar om hur verkligheten skall vara och överraskar oss med en infallsrik populärkultur i ordets sannaste bemärkelse.

OM CNN VARIT SOM CSN:

-Klockan är 18.00 här i Atlanta, du tittar på World News.
Igår gav vi dig en nyhet om Mahmoud Abbas.
Den vill vi ha tillbaka

PANG I BUTELJEN

Världens bästa sitcom är enligt mig (och ganska många andra) det som på svenska kallas Pang i bygget och som på engelska går under namnet Fawlty Towers.
Den klassiska tv-serien skapad av John Cleese och hans dåvarande fru Connie Both som spelades in i två omgångar 1975 och 1979.
Mycket har förstås redan sagts om denna tv-historiska milstolpe och nästan alla har väl åtminstone sett något av de 12 avsnitten. Bland de inbitna fansen brukar det ibland diskuteras exakt vilken episod som är den allra bästa.
Alla har sina favoriter.
De som brukar framhållas extra mycket är The Hotel Inspectors, Communication Problems,  The Psychiatrist och The Kipper and the corpse.

Jag personligen har mycket svårt att välja, nästan alla är fulländade men avsnittet med psykriatikern och hans fru som blir vittne till Basil Fawltys gagnlösa försök att förhindra vad han upplever som en opassande otukt i hotellrummen är enligt mig något av seriens finaste ögonblick.
Doktorns slutreplik om att Fawlty Towers erbjuder "stoff för en hel konferens" är en klassisk oneliner som på nåt sätt sammanfattar hela serien som ju i grunden kretsar kring Basils rädsla för sin fru, hans osäkerhet inför överheter och hans undertryckta passioner som av brittisk konvention förvägras att blomma upp utan snarare trycks ner i ett alldagligt, lutheranskt vakuum. En tryckkokare av bitterhet och sarkasm som bara väntar på att explodera, inte sällan framför den stackars kuvade kyparen Manuel.

En sak jag lärt mig genom att kolla på DVD-utgåvan av serien med John Cleeses röst som kommentator, är att serien verkligen är filmad framför en levande publik. Jag trodde aldrig att det var så de arbetade. Jag har förstått att det inte är några pålagda skratt men jag har alltid trott att skratten kommer från en enskild visning av det färdigproducerade resultatet, alltså att man visat upp ett färdigt avsnitt för publik och sedan spelat in deras reaktioner i realtid. Dock var det så att man på 70-talet fortfarande hade tid och pengar till att göra saker grundligt. Därför var det så att varenda scen spelades upp som ett välregisserat teaterstycke framför en sittande publik. Dessutom satt det en bildproducent som mycket noga och med stor känsla för tajming hade till uppgift att klippa in rätt bilder vid rätt tillfälle; en närmast övermänsklig uppgift då allt verkligen måste klaffa. Ett felaktigt knapptryck och hela scenen får efterredigeras och klippas om med ett betydligt sämre slutresultat.

Därför är det extra kul när Cleese berättar hur det verkligen gick till i den berömda lunchscenen i avsnittet The Hotel Inspectors. Det är här som en försäljare av skedar fångar Basils intresse eftersom Basil tror att han egentligen är hotellinspektör. Denne man (spelad av Bernard Cribbins) får allt vad han begär (tv på rummet, färska ärtor och ishinkar) och Basil fjäskar som bara den.
I scenen finns också en annan man (säljare av utombordsmotorer) som också han senare felaktigt kommer att utpekas som hotellinspektör. Han spelas av James Cossins och visar sig vara en vinkännare av rang.
Världsvant beställer han in en flaska Aloxe Corton 65 och när Cleese för första gången skall öppna den skall Cossins enligt manus konstatera att vinet har reagerat med korken och blivit dåligt.

Problemet är bara att butlejen inte vill låta sig korkas ur. Cleese kämpar med korken, kameran rullar. Plötsligt lossnar handtaget från korkskruven men kameran rullar. Cleese känner panik, Cossins rör inte en min. Allting rullar på inför publiken och Cleese börjar nu karva ut korken med metalldelen av korkskruven. Han gör ett försök att hälla upp vinet i glaset, ingenting händer. Cossins alltjämt cool. Detta står definitivt inte i manus. Till slut kommer det en stråle av vin genom den halvt sönderkarvade korken som skvätter upp på Cossins slips och halva bordsduken. Cossins smuttar direkt på det som landat i glaset och kan säga sin klassiska replik: -The wine has reacted with the cork and gone bad!
Scenen är räddad, gagsen kan rulla vidare som planerat efter denna lyckosamma lapsus orsakad av en mänsklig slump. En slump som just då berikade scenen och som idag betraktas som en modern klassiker.
Så kan det gå. Vissa saker går aldrig att repetera.

ETT ALTERNATIV

Melodifestivalen lockade förstås en stor publik på lördagskvällen. Hela 3,4 miljoner människor bänkade sig framför dumburken för att bl.a se Thorsten Flinck ta Gina Dirawi på rumpan.
Frågan är om det blir lika många tittare nu på lördag.
De övriga kanalerna är ju inte sena att ge SVT en match om tittarna. Starkast i förhandskiken på lördagstablån för den 11 februari tycks i nuläget Axess TV vara.
Detta är vad de matchar mot Melodifestivalen på lördag. Det skall mycket till om SVT skall lyckas behålla publiken:

JUTTANS LÖFTEN

Du kanske minns att SVT för några år sedan hade en idag helt insomnad och rätteligen bortglömd programpunkt som hette 10 löften från SVT eller något i den stilen.
Det var dåtidens chefer; VD:n Christina Jutterström och den mumintrollspratande programdirektören Leif Jakobsson som på värsta sortens managementlingo ställde ut ett antal löften till tittarna inför det nya året.
Det var saker som "vi lovar att bli effektivare, snabbare och mer inkännande" eller varför inte den klassiska klyschan "vi lovar att göra dig som tittare mer interaktiv, mer nyfiken och mer förväntansfull".
Leif Jakobsson är inte längre programdirektör, vart han är spelar väl egentligen mindre roll. Juttan har gått i pension. Idag heter VD:n Eva Hamilton och hon har plockat bort både tittarombudsman och dessa smått förljugna men väldigt underhållande löften från rutan.
Hamilton anser förmodligen inte (och med all rätt) att dessa löften är i nationens intresse.

HALLÅ GOODBYE

Landet tog ännu ett litet steg bort från DDR-Sverige när det i veckan blev känt att SVT skrotar sina förnumstiga hallåor från rutan.
Hädanefter kommer de förbindligt lismande och klämkäcka programpresentatörerna att ersättas av en röst och en flashig grafik i skarvarna mellan de olika programmen. Detta sörjer en stor del av svenska folket som ju är vana vid kulturell sondmatning uppifrån överheten; de som vet vårt bästa, de som vägleder oss genom livet och tillvaron.
Tv-hallåorna i bild kändes helt naturliga när staten hade monopol på television och de hurtiga männen och kvinnorna fick agera själva sinnebilden av folkhemstryggheten. En varm famn att rusa rakt in i, fjärran omvärldens fruktansvärda kärnvapenkapprustning, kommersialism och kapitalism.
Människor som tittade förtroendeingivande på oss och berättade att vi inte fick missa den tjeckiska dockfilmen dagen därpå om vi bara hade kraft nog att överleva kvällens avsnitt av den amerikanska relationsdramaserien Dallas.
Systemet med hallåor i bild är faktiskt en nästan enbart nordisk företeelse. I dagens tv-värld är det ytterst få kanaler som har programpresentatörer som sitter uppklädda i slipovers framför en enfärgad vägg. En del länder har aldrig ens övervägt det. Hela idén känns väldigt svensk, trygg, mysig och småputtrig. Eventuellt också aningen förljugen.
Självklart kan en hallåa vara ett viktigt sällskap för många ensamma äldre. Det är i alla fall vad kritikerna mot att avskaffa dem nu hävdar. Det må vara hänt. Jag tror förvisso att en closeup på Teri Hatcher också kan fungera rätt bra som sällskap i soffan. Det hade i alla fall funkat alldeles utmärkt för mig.
Trots denna min aversion mot det von oben-perspektiv som hallåa-systemet inneburit, erkänner jag självklart dem som en habil yrkesgrupp just för själva jobbet; att på 25 sekunder levandegöra, informera och samtidigt underhålla publiken mellan två program är något av det allra svåraste man kan ge sig in på.
Kungen av hallåor är därför i mitt tycke, den här mannen:
Pekka Heino är fullständigt formidabel på hantverket programpresentation. Hans manus är en ren fröjd i sin finurlighet och förmåga att fläta samman två divergerande ämnen. Ofta med en liten ironisk knorr och alltid levererade med glimten i ögat.  Heino är nummer 1 på min lista. Tvåan är en riktigt klassiker. För visst minns du:
Hans Waldenström, denna gigant på området med sin behagliga röst och sitt trygga lugn. Här lyckas han också göra en sk P3-övergång då han drar paralleller mellan Björnes magasins lucköppning och kaffetanterna i Norrköping.
Den hallåa som jag rent nostalgiskt har allra starkast minnen från (självklart bortsett från Henrik S Järrel) är Amelie Appelin vars varma och lite aristokratiska röst alltid får mig att tänka på Utbildningsradions klassiska Zoom-program från tidigt 80-tal.

MÅNS LETAR VÄRLDSARTISTER

Måns Zelmerlöv är klar för sommarens Allsång på Skansen. Han är självklart stolt. Men inte nöjd. Nä, nu duger det inte med Kalle Moraeus, Helen Sjöholm och en hostande Robert Gustafsson i latexoverall. Nu vill Måns locka "världsstjärnor" som Expressen uppmärksammar i en artikel.
Jo, du läste rätt. Måns kommer "själv att ringa runt" till hela den uppsjö av världsnamn som han råkat göra sig bekantskaper med genom sin långa karriär. Enligt uppgift håller hans Iphone på att explodera av alla de kontaktuppgifter han på ett hejdlöst sätt matat in. Privata nummer till Madonna, Bono, Springsteen, sir Paul McCartney och Lady Gaga och tusentals andra.
Enligt tidningen kan det även finnas "stor risk för en resa till USA för att ragga artister.." Lägg märke till ordvalet. Risk. En stor risk.
Ja, risken är kanske störst för Måns själv. Man kan lätt tänka sig scenen. Keith Richards ligger hemma i Connecticut och slappar i soffan med sin gitarr då det plötsligt ringer på dörren.
Utanför, i regnet, står Måns Zelmerlöv med ett hängande, dyngblött hår och presenterar sig som "swedish tv star" och ber på sina bara knän (likt matadoren i tjuren Ferdinand) om Richards "illuminating presence at Allsång på Skansen this summer".
Varpå Richards måttar ett knytnävsslag mot lundasonen och skriker:
-And who the fuck are you, man? Hey! You! Get off of my cloud!

SNART BÖRJAR TERRORN

I dessa ystra nyårstider då våldsamma raketer, trältrampad laxmousse, iskall skumpa, färgglada hattar, Jan Malmsjö i smoking och gyllene girlanger på bordet präglar vår varseblivning är det lätt att glömma bort att vi har helvetet över oss om lite mer än bara en månad.
Jag pratar givetvis om den svenska Melodifestivalen som kör igång redan den 4 februari.
Ett flärdfullt sätt att överleva vintern, som evenemanget brukar beskrivas av sina totalt okriitiska anhängare.
En vansinnigt migränframkallande uppvisning i smaklöshet och talanglöshet som är helt omöjlig att undvika, säger jag.
Hade det bara varit så att det förekom på tv 90 minuter varje lördag i fem veckor hade jag kunnat stå ut med det. Istället är det den där känslan av att inte komma undan som rider mig som en mara om natten. Tanken på alla inför-artiklar, under sändning-chattar, liverapporter och efterpartys-artiklar som får en att vilja kräkas rakt ut åt hela idén.
Framförallt detta, den kollektiva masshysterin fick mig att starta Facebook-gruppen Vi som väljer bort Melodifestivalen (det är så min generation gör när vi skall protestera..vi startar ingen FNL-grupp...vi startar en Facebookgrupp istället).
Varudeklarationen för denna Facebookgemenskap för likasinnade beskrevs så här:
Mads Mikkelsen pratar om dagarna man minns och om att ta tillvara på livet. Att sitta bänkad framför tv:n varje lördag för att följa Melodifestivalen är att slösa med både synnerv, trumhinnor och liv!
Det här är gruppen för oss som anser att Melodifestivalen blivit en masspsykos präglad av dålig smak och usel musik samt idiotiska texter. Fenomenet som sådant är väl egentligen okej, låt folk lyssna på skitmusik och se Danny i helfigur men pracka inte på oss skiten. Det som vi i gruppen vänder oss emot är tvånget och hysterin kring evenemanget. Vi anser också att hela konceptet är kört i botten eftersom Sverige aldrig någonsin kommer att kunna hävda sig i Eurovision Song Contest. Melodifestivalen var bättre förr, innan Christer Björkman förvandlade det hela till en kringresande cirkus präglad av dålig smak och kitsch...
Mads Mikkelsen pratar i en berömd tv-reklam om dagarna man minns och om att ta tillvara på livet. Att sitta bänkad framför tv:n varje lördag för att följa Melodifestivalen är att slösa med både synnerv, trumhinnor och liv!
Det här är gruppen för oss som anser att Melodifestivalen blivit en masspsykos präglad av dålig smak och usel musik samt idiotiska texter. Fenomenet som sådant är väl egentligen okej, låt folk lyssna på skitmusik och se Danny i helfigur men pracka inte på oss skiten. Det som vi i gruppen vänder oss emot är tvånget och hysterin kring evenemanget. Vi anser också att hela konceptet är kört i botten eftersom Sverige aldrig någonsin kommer att kunna hävda sig i Eurovision Song Contest igen. Melodifestivalen var bättre förr, innan Christer Björkman förvandlade det hela till en kringresande cirkus präglad av dålig smak och kitsch...
Om du inte vet vad du skall lämna för nyårslöfte i år, vill jag rekommendera dig att gå med i Vi som väljer bort Melodifestivalen.


TITTA, HAN SNACKAR!

Idag var jag med i P4 Blekinges program Nio till ett med Daniel och Jenny för att käka tacos.
Kändes härligt att få valuta för licenspengarna. Anledningen var att jag för någon vecka sedan publicerade lite nya texter till julens alla sånger; texter som handlar om det mest folkära av allt folkkärt 2011, nämligen TACOMIDDAGEN.
Inslaget börjar sju minuter in i ljudfilen.
Jag vill tacka för gästvänligheten och samtidigt rekommendera min sidoblogg Rimbloggen, för dig som på allvar älskar usla låttexter.

Tidigare inlägg Nyare inlägg




RSS 2.0