Elsa, sexåriga dottern, säger lite frågande:

-Ringaren i Notre Dame?
-Ja...? säger jag.
-Vadå?
-Notre Dame...det är ett ställe i Paris, i Frankrike, säger jag.
-Men vad är en ringare?
-Han är den som ringer i kyrkklockan så att alla hör att nu skall det bli åka av...
-Men...han har ju bara en tand...hur kan han få i sig maten med bara en tand?

Lägg märke till att Elsa inte med ett ord frågar om ringarens puckelrygg.
Elsa gillar olika.

Fast tänder i käften är ju aldrig fel.

De här DVD-omslagen brukar förvirra mig eftersom de är så lika till utseendet:

I en mystisk låda på Fårö har man nu hittat glömda, gamla, dammiga och nötta manuskript signerade Mästaren.

Det visar sig vara utkast till filmer som av någon anledning aldrig nådde längre än till idéstadiet. Manuskripten är inte avslutade. Bland de mer illustra texterna kan följande filmprojekt nämnas:

"Det sjunde gomseglet" - En film noir i tandläkarmiljö.

"Persona Non Grata" - Känslosamt drama om en fetlagd indisk diplomat som inte längre finner sig vara välkommen i Washington.

"Sommarnattens seende" - En tidig dogmafilm utspelad i Dalarna. Under midsommaraftonens småtimmar följer vi Abbe som druckit några glas för mycket. I sitt förvirrade tillstånd letar han efter sina glasögon och sin fru som han senare hittar liggande under en björk ivrigt kopulerande med bäste vännen; Ivar. Resultat: Handgemäng och skilsmässa.

"Höstspenaten" - En familj med en strulig fyraåring försöker desperat få sonen att äta spenat. Hela jääävla hösten...

"Hycklarnas afton" - En film om den svenska alkoholpolitiken.

"Sommaren med Metallica" - Konsertfilm i motljus. Mycket naket. Hårda riff...ångest...

"Fnissningar och knop" - Halverotisk och burlesk skröna som till största delen utspelas i ett tält på ett scoutläger i Finspång.

"Benny & Fröken Ander" - Tolvårige Benny blir förförd av sin pianolärarinna. Någon dör. Nån blir piskad...en biskop går förbi. Män super. Kvinnor gråter. En fantastisk Bergmanfilm!!!

Jag har en betydligt äldre kusin som en julhelg i slutet av 80-talet diskuterade med sin dåvarande pojkvän och pappan till hennes barn (same guy) om vilken film av Walt Disney som egentligen räknas som "klassiker".

Frågan föranleddes av att Disney just då relanserat sina gamla filmer på VHS under samlingsnamnet Disneyklassiker. De första filmerna i denna serie hade nu delats ut som julklappar.
Kan ännu idag minnas mannens väl underbyggda argumentation:

-Nä, säger jag. Basil Mus är fan ta mig inte en klassiker. Askungen är en klassiker, Snövit är en klassiker..
-Micke & Molle? var det nån som sa.
-Nä, det är inte heller en klassiker..
-Aristocats?
-Nja....tja, det kan vara en klassiker men Basil Mus är i alla fall ingen klassiker...

Nu sitter man här själv med små barn och ser ofta hur den ljusblåa silhuetten av Disney-slottet Buena Vista gnistrar till och bokstäverna WALT DISNEY PICTURES blinkar fram på skärmen.

Mycket har hänt. VHS har blivit DVD men frågan kvarstår.
Lilla Sjöjungfrun. Är det verkligen en klassiker?



Bernard & Bianca. Den var i alla fall en klassiker för mig. Den hade allt. Möss med basker på huvudet.
Vatten, action. En labil pelikan med pilotbrillor.
Fast jag tror inte Disney skulle sätta etiketten KLASSIKER på den.
Troligen för att den rent ekonomiskt inte blev lika framgångsrik som exempelvis Lejonkungen.
(Uppdatering: vid en googling på filmen hittar jag den faktiskt som klassiker något som självklart gör mig glad men samtidigt förvirrad. Utifrån vilka kriterier? Är det bara ålder?)

Ganska bra det där för Disney; att de har möjlighet att själva bestämma vilka filmer som publiken skall komma ihåg och vilka som skall förpassas in i glömskans gravkammare.
Tänk om andra institutioner skulle fungera likadant.
Man kan t.ex tänka sig Folkpartiet Liberalerna med etiketterna redo.
Bertil Ohlin - klassiker.
Bengt Westerberg - klassiker.
Ola Ullsten - inte klassiker.

Jag älskar film.

Gammal film, helst från 60- eller 70-talen. Filmer om politik, agenter och deckare eller om mänskligt drama och humor.
Det viktigaste är att filmerna är gamla. Ju murrigare färg på huvudpersonens överrock, desto bättre.

Filmer med Donald Sutherland i buskiga polisonger eller Peter Sellers i rökrock...
Bondrullar, katastrofrullar, filmer där Dudley Moore är full.
Tecnicolor, filmer som utspelar sig i New York och där alla samlas till fest i någon paradvåning och någon sitter vid pianot och alla sjunger med i Gershwinlåtar för full hals.

Intellektuella filmer om psykologer eller journalister, såväl som slapstickartade filmer i en nästan barnslig fantasivärld.
Filmer med terapisoffor som en naturlig del av rekvisitan; terapisoffor och barskåp i mahogny...

Nåväl - dit jag vill komma är detta:
Vi är fortfarande så gammalmodiga i vår familj att vi istället för att titta på någon streamad rulle över internet, köper hem små DVD-filmer då och då.

Mest är det jag som handlar dem och tvingas allt som oftast efter köpet smuggla ner filmerna i dvd-förvaringen för att undvika upptäckt.
Häromdagen kom Sara på mig. Jag hade köpt en modern film som handlade om gamla händelser (sådana funkar också till nöds)
-Jaha! Vad är det nu för film du har köpt?
-Ehhh...det är inget...inget särskilt...
-Kom inte hem med dina tråkiga Mattias-filmer...
-Eh...det är..nej...jag menar...
-Vad är det för film?
-Du behöver inte...
-Vad var det jag sa...Frost/Nixon...det var ju krispigt...

Vi har vansinnigt roligt här hemma åt en film med snart 40 år på nacken...inget ovanligt förvisso...

Det handlar om den klassiska filmen Emil i Lönneberga från tidigt 70-tal där Jan Ohlsson blev Emil med hela svenska folket, Allan Edwall blev Anton och Björn Gustafson blev Alfred.
Filmen sitter som en smäck, eller kanske mysse....

Det roliga (som vi skrattat så åt) är scenen när Emil tröttnar på allt tjat om hans eventuella brister i uppfostran och beslutar sig för att aldrig mer lämna snickarboa.
Förgäves försöker Anton och Alma få ut sin lille gosse ur vedbon, till synes helt utan resultat.

Det är då som drängen Alfred (Emils dokumenterat allra bästa vän) kliver in i bilden och medelst tjat, lock och pock, försöker locka ut lintotten.

-Nä, kom nu Emil så går du och jag och badar...

Skall han säga, enligt manus.

Fast nu är ju Björn Gustafson en erkänt ambitiös karaktärsskådespelare som använder sig av så kallad "method acting"; han uppges exempelvis ha sovit i drängskjorta under inspelningarna, och vet att berättelsen om Emil utspelar sig i Småland, varpå han gärna vill slipa sin småländska för att ge scenen välbehövlig autencitet.

Därför säger Björn Gustafson:

-Nä, kom nu Emil så går du och jag och ba - der.....(med märklig betoning på första stavelsen...)

Ba - der??

Vad är det? Sa man så i Småland förr i tiden?

Hur tänkte Björn Gustafson?

"Hmmm....de var smålänningar...då betyder det nog att de hade någon slags talfel....jag testar ba-der..."

Repliken kommer ca. 2.31 in i klippet.

 

Det är överallt ett väldigt tjat om James Camerons nya miljardrulle Avatar, nu senast på Golden Globe-galan.

Själv kväver jag hela uppståndelsen med en gäspning.
Avatar...hmm...hade han istället gjort en film om Ava Gardner kanske jag orkat bry mig...

Turerna kring GM:s eventuella försäljning av SAAB har nu blivit Hollywoodfilm.
I denna bilnyckelscen ser vi hur General Motors VD Ed Whitacre (spelad av Cuba Gooding Jr) ringer upp en presumtiv köpare av SAAB (spelad av Tom Cruise).

Filmens namn?

SAAB - Show me the money!



Biopremiär 15 januari. Eller 22 februari. Eller 3 mars. GM kan inte riktigt bestämma sig.

På juldagen har svenska kvalitetsfilmen Göta Kanal 3 - Kanalkungens hemlighet premiär men redan nu skissar man på uppföljaren i serien...

Här är arbetsmaterialet till bioaffischen för Göta Kanal 4 -  Hajar du det, Loffe?

På grund av de rykten som cirkulerat i media en tid vill Lasse Åberg nu dementera att han skulle ha börjat arbeta med en ny Sällskapsresanfilm.

Vidare vill han dementera att den skulle utspela sig i Pakistan.

Slutligen stämmer det inte alls att Mehdi Gezali på något sätt skulle vara inblandad...

Helena Bergström har mejlat en dementi till kulturreporter Assar Smulhjärna.
Bergström vill dementera att hennes nya film med titel "Så olika" på nåt vis skulle handla om Colin Nutleys tänder.



Nutleys gaddar är nämligen helt identiska och hyvlade utifrån en och samma träbit.

Kommer du ihåg den här erbarmliga barn-tv-dockan som TV3 envisades med att promota när det begav sig?



Skurt hette fanskapet.

Hade inte den här muppen ett ganska egenartat sätt att prata?
Hon pratade liksom väldigt långsamt med orden uppdelade i små klumpar som flegmatiskt trycktes fram..som en Fälldin i skumgummi...

Hon...pratade...liksom...så..här...

Hade Quentin Tarantino förstått svenska är jag säker på att han fascinerats av Skurt och engagerat henne i en av sina blodiga filmer. Skurt har allt som krävs för att spela kallblodig och sinnesjuk hitman i en Tarantinofilm.

-Jag...håller...den...här...iskalla...pistolen...mot...din...mun...ditt...rövhål...vill...du att...jag..inte...skall...trycka...av...pistolen...skall...du...säga...apelsin....
-Bauuellziin! Bauuellziiin!
-Jag...hör...inte...vad...du...säger...
-Bauuellziin!
-Nej...jag...sa...inte...mockasin...

P A N G !!!

Swayzes tragiska död har aktualiserat den epokgörande och högkvalitativa filmen Dirty Dancing.
SVT har bl.a hotat med att reprisera den.

Undrar egentligen hur de sålde in den rollen när det begav sig...

-Jo, Patrick, du skall alltså spela en muskulös dansare...vänta, du är en muskulös dansare...i alla fall, det du skall göra är att  lyfta en tjej högt i luften med bägge armar...
-Vadå? I hela filmen?
-Ja..nästan i hela filmen...och så byter vi miljö lite sådär för stämningens skull...skulle du känna dig bekväm med det?
-Låt se om jag fattat det rätt. Jag skall alltså lyfta en tjej upp i luften i 90 minuter...
-Jo...
-Okej...let's roll....


Baby in a corner...

Häromveckan kom Sara att tänka på en gammal låt med Marianne Faithful.
En låt som tydligen är med i filmen Thelma & Louise.
Vi hittade den på Spotify.

Nån dag senare frågade jag Sara om hon kom ihåg från vilken scen i filmen som låten spelas.
Sara ger mig ett snett leende och säger:
-Det är den där de sitter i bilen...

Jag överrumplas näppeligen över denna kvickhet utan finner mig snabbt genom att svara:

-Okej...nu minns jag. Det är precis efter den där motellscenen...

(Låten heter The ballad of Lucy Jordan)

Magnus Krepper skall spela Åke Edwardsons elegante och kultiverade kriminalkommissarie Erik Winter i sommar.
Det är SVT som skall filmatisera fyra av Edwardsons böcker. Totalt blir det 8 timslånga avsnitt, skriver Resume.se.



Tidigare har vi sett Johan Gry i rollen som Winter.
Varför fick inte han fortsätta?
Det är ju honom jag ser, då jag läser böckerna.

Ingen har väl missat att den gamle charmören Roger Moore har släppt sina memoarer (note to self: skaffa!) och just nu är ute på en lanseringsturné.



Han är ju skön på många sätt, den gamle Bondskådisen. Har hunnit bli 81 år gammal och gjorde sin entré på vita duken redan 1945.
På 60-talet kom så det stora genombrottet som Simon Templar (Helgonet) och senare blev det både Snobbar som jobbar och rollen som James Bond i sju klassiska filmer.

Nu har han alltså skrivit en bok som på svenska fått den talande titeln Mitt namn är Moore, Roger Moore.
Med anledning därav träffade Expressens Cecilia Hagen honom för en intervju, ett samtal som verkligen gav prov på Moores speciella humor och distans.
Han har många band till Sverige, inte minst genom sin hustru; Christina Tholstrup.
Hon har även försökt lära honom lite svenska och för Hagen ger han prov på sina färdigheter, kanske mest beträffande brittisk humor:
– Schöksystschterska. Schyskschysterka. Det kan jag säga. Men jag hinner väl dö innan hon förstår att det är henne jag ropar på.

Det är några av de enkla saker jag uppskattar här i livet.
Vatten, öl, technicolor.

Eller technicolor, förresten...kanske blir lite vild och vågad och väljer en 70-talsrulle...

Jo. Det skall jag fan ta mig ta och göra...

På juldagen var det tänkt att nya Sällskapsresan-filmen av och med Lasse Åberg skulle ha biopremiär.
Nu skjuts projektet upp eftersom varken Åberg eller hans medmanusförfattare Bo Jonsson har fått några idéer.
Märkligt, det där. 
Att man först spikar ett premiärdatum och sedan sätter igång med en synopsis...

Och hur jävla svårt kan det vara?

Här är några tips som jag bjuder på:

-SENILSKAPSRESAN - En väldigt åldrad Stig-Helmer minns ingenting om varken brödrostar, modelljärnvägar, golf  eller Hammarby IF.

-MÅNEN TUR OCH RETUR - Stig-Helmer flyger raket, Ole Bramsrud köper rymdskrot.

-BLÅ LINJEN - Stig-Helmer möter en helt annan värld i Rinkeby.

-FULL GAS I LAS VEGAS - Roadmovie i ökenmiljö. Det slutar med att Stig-Helmer spelar bort sin mustasch på tärning och tvingas hanka sig fram som åldrad hisspojke med blott en urtvättad Bajenhalsduk som minne från fornstora dar...

Bröderna Coens nya film heter Burn After Reading och sägs handla om förvecklingar, missförstånd och otrohet.

Känner mig blåst.
Jag trodde att den handlade om Leif GW Perssons senaste roman.

Lagom efter att den s.k Pirate Bay-rättegången avslutas, är det dags för den kanske inte lika uppmärksammade Ali Kerim Bey-rättegången.

Det hela handlar om karaktären Ali Kerim Bey som i Bondfilmen 007 ser rött (From Russia with love) gör sig skyldig till en alltför stor illegal spridning av charm och livsvisdom. Vidare anklagas han för att ha förökat sig i en lavinartad och närmast samhällsfarlig hastighet.
Som tredje åtalspunkt återfinner vi överlagt mord på de bulgariska medborgarna Krilencu och Benz.

Ali Kerim Beys advokater säger att de helt kommer att inrikta försvaret på det faktum att mannen som spelade Kerim Bey trots allt är död och att han redan under sin levnad fick sona sina brott. Som exempel ger de skådespelarens namn; Pedro Armendariz.



-Hur förnedrande kändes det inte för honom att spela en man med skottskada i armen, när man själv heter Armendariz, heter det i en kommentar.