Elsa undrade vad det var som blinkade inne i bilen som stod parkerad intill vår.

-Det är larmet. Om någon försöker ta sig in i bilen och göra inbrott så börjar det tuta. Det har alla bilar, även vår Opel...kan du tänka dig...det är för att förhindra inbrott.
-Så då blir alltså tjuven rädd när han kommer och försöker brotta sig in i bilen och tänker att "nej men..usch vad det låter..."

Min bloggkollega Strössel skriver roligt om flytt, sopsortering och varför folk med colon irritabile gör bäst i att åka bil istället för buss.
Du hittar inlägget här.

På tal om sopsortering (detta 2000-talsmänniskans närmast dagliga gissel) slog det mig i trapphuset på väg ner till soprummet idag att hela den här processen som vi tycker är den yttersta formen av modernitet och ansvarstagande kommer att helt ha spelat ut sin roll på 2050-talet eller senare.

Inte kan jag tänka mig att folk säg 2057 står och lägger mjukplasten där, metallen där, tidningen där, plastlocket där medan aluminiumfoliet som satt under locket läggs där emedan kapsylerna hamnar där....

Självklart skickas allt iväg till NASA i Florida som sedan en gång per månad skjuter upp hela skiten i en raket vars syfte det är att kraschlanda på planeten Uranus där all världens träck och dynga slutgiltigt kommer att förvaras.

Uranus - det hörs ju på namnet att detta är en planet för ihopsamlad skit.

...vi står väl rustade.



Doktor Ville ordinerar främst vila men undviker att rekommendera sovmorgnar....

I eftermiddags hade vi ännu en underbar dag med bärplockning.
Vi har plockat säkert bortåt tre liter björnbär ute i naturen den senaste tiden.
Ungarna och (framförallt) Sara älskar det och jag måste säga att denna sysselsättning är ganska rogivande, framförallt vid god väderlek.
Men det sticks för jävligt.
Eftersom jag oftast är den enda med långbyxor är det jag som beordras in i de mest snåriga partierna.
Elsa och Ville plockar ettrigt på sig bär i utkanten av snåren. Riktiga snårungar...om man vill vara vitsig.


Ville vid Västra Marks friluftsområde...

Sara har redan nallat björnbär från gården, bär hon sedan håller på att tillreda björnbärslikör på.
Saras morgonritual numera är att innan kaffet totalt nyvaken och med grus i ögonen hasa sig fram till dunken
med eau de vie, socker och björnbär för att stillsamt skaka runt sockret så att det löser sig.
Det känns som att hon inte riktigt kan möta dagen innan denna procedur ägt rum.
Gäsp, gäsp! Skak, skak! Kaffe!

Den senaste tiden har min sylt- och saftälskande sambo också tillrett äpplechutney, äpplemos, äppledricka och tre äpplekakor.
Nu väntar snart björnbärssylt. Eller marmelad. Eller chutney. Eller portvin eller vad man nu kan tänkas hitta på med dem.
Efter det kommer all svamp.
Och rönnbären.
-Fast de skall helst ha sig en frostnatt först, då utvecklas ett naturligt pektin, säger Sara.
-Tro det, säger jag och tar mig en klunk äppledricka.

Hade vi haft en Moraklocka hade den tickat i bakgrunden...

Barnen har någon slags rollspel för sig i lägenheten. Tempot kännetecknas av sedvanlig intensitet.

-Pappa!, pappa! Vi klär ut oss. Jag är Mimmi Pigg och Ville han är Musse Pigg. Vilken skall du vara?
-Varit Pigg!

Sara, med huvudet inne i kylskåpet:
-Men...varenda lök härinne är ju rutten och möglig. Varför har vi så muggiga lökar?
Jag:
-Muggiga lökar...det låter som titeln på nån gammal Just D-låt...

Handfat + blöta bitar av dasspapper = Ville.



När jag gick in på badrummet blev jag grön av håglöshet.

Älskar sättet lappskrivaren använder citattecken runt ordet toastolen.

Ungefär: "Jo, alla vet ju att det handlar om en rosa elefant som heter Errol men vi kan väl kalla det för "toastolen"...nudge, nudge..."

Sara älskar jordgubbar.
Sara älskar att safta och sylta; något som gör henne tämligen unik för sin generation.



Häromdagen kom jag innanför dörren och möttes av en ljuvlig doft från köket. Det luktade varma jordgubbar och smält socker. Mmmmmmm...
Jag möttes också av en sambo med stirrig blick, rufsigt hår och svettig panna:
-Du...du måste till Cityhallen...vi måste ha mer jordgubbar. Håkan har ett helt otroligt erbjudande, man får köpa två liter för bara tjugo spänn...jag skall göra marmelad och saft...
-Okej...
-Ja, jag var där igår och köpte sex liter och nu idag och bara idag har han det här erbjudandet...
-Vad bra...
-Men det är max tio liter per kund...
-Uhum...
-Så jag blev stoppad av den där tanten som jobbar där i frukten..
-Hon som är sminkad som Miss Piggy?
-Exakt..hon kände igen mig, vet du...jag skulle ta tag i fler litrar men hon stoppade mig...men om du springer ner och köper tio liter så kan vi gå i land med det här...
-Tio liter!?
-Jag måste få göra marmelad!!
-Men...det blir ju 26 liter på två dagar?
-Ja! Ja!
-Skall jag säga att det är för eget bruk?
(Sara ger mig det onda ögat)
-Bara gör det...iväg med dig...
-Är det bråttom?
-Bråttom? Bråttom? Det är fan panik! Grytan börjar snart koka upp här...jag måste ha mer bär...
-Max tio liter per person, säger du...
-Ja, du skall se vilket tryck det är, tanterna är som galna, de trängs och kliver över varandra. De ser så snälla ut och samtidigt ger de en armbågar i sidorna i sin jakt efter jordgubbar. Jag lovar dig..det är helt sjukt...iväg nu...

Och mycket riktigt var det fullständigt makabra scener som mötte mig vid fruktdisken på ICA Cityhallen.
Runt två höga varuvagnar fullproppade med jordgubbsflak trängdes tanter 75+ tillsammans med turistande barnfamiljer, solbrända, 25-åriga singlar och svettiga gubbar i keps.
Hela tiden lastades vagnarna fulla med nya flak. Folk stod i kö, det var som de sovjetiska brödköerna på 80-talet,
Folk ryckte till sig plastpåsar och proppade sina vagnar fulla med jordgubbar.
En finnig praktikant skriker:
-App, app, app! En liter per påse!
Svetten rinner, armaturen blixtrar till i ögonvrån, allting känns som en psykedelisk scen ur Easy Rider, med den skillnaden att de nakna kvinnorna bytts ut mot jordgubbar...
En 70-årig dam från öfvre Östermalm står med tio liter jordgubbar i små påsar i nävarna och hittar inte sin kundvagn:
-Jag tror bestämt att jag blivit av med min make...Ingmar! Ingmar! Ingmar!

Hon skriker som Sybil gör efter Basil Fawlty.
Kan inte låta bli att tänka mig in i stackars Ingmars situation. Slutligen har han tröttnat och lämnat tanten just där och just då...vid fruktdisken...

Med detta beger jag mig till kassan.
Känner mig skyldig. Vågar inte möta kassörskans blick...
När jag packar ner min fulla ranson i kassarna, tänker jag att vi lyckats...vi har fått ut 26 liter jordgubbar från samma affär.
Visserligen för eget bruk, men ändå..

När jag kommer upp med kassarna i lägenheten säger Sara efter en stund:
-Du...du får gå tillbaka igen...jag måste ha mer jordgubbar...du får ta en annan kassörska...

Jag vägrar.
Känner att jag sett för många jordgubbar på en och samma dag.
Och för många tanter.
Jordgubbar och jordgummor...
Tack men nej tack...

Den här bilden på Elsa är tagen i påskas och lite halvsuddig så där men får ändå en helt annan dimension när man ser vilka böcker som står i bokhyllan bakom henne.

Vi har alltså en påskkärring, aka häxa framför bl.a John Updikes Häxorna i Eastwick och Gunilla Thorgrens Grupp 8 och jag.

Känns inte som en slump, men det var det faktiskt, när bilden togs...

Efter 24 år med samma sorts linsvätska köpte jag idag en helt annan flaska.
Skall testa den ikväll.

Som så mycket annat när det handlar om förändring och uppbrott i mitt liv är det de yttre omständigheterna och inte min fria vilja som framtvingat detta..
Optikern som är mer eller mindre ensam om att tillhandahålla den gamla linsvätskan hade nämligen semesterstängt.

När jag skulle natta Ville ikväll krävde han att jag skulle sjunga Money, Money, Money med ABBA minst tre gånger.
Han älskar verkligen den där låten, framförallt partiet som går a-aaaaaaaaooooaaaaa i refrängen.

Tror att han skulle gilla det ljuva livet. Flärd, champagne. Las Vegas eller Monaco.
Och förresten, vem skulle inte göra det?

Dessvärre begriper han inte innebörden av texten.
Jag ler lite tafatt mot honom då jag frambesvärjer Ulvaeslyrikens sensmoral:

"but still there never seems to be a single penny left for me, and that's too bad..."

De senaste tre åren har jag - då jag drabbats av lättare förkylningar - fått lite röstproblem.
Just nu är jag inne i en sådan period. Rösten låter sträv och hes...det är ganska skönt...man kan med lätthet sjunga Elvislåtar utan att behöva tänka på magstödet. Det låter runt, dovt och lite skorrande.

Baksidan är dock att detta är ett övergående stadium. Jag vet med bestämdhet att rösten snart ändrar karaktär, små målbrottsfalsetter kommer att bryta sig igenom den kompakta ljudmattan och rösten kommer att börja svaja.
Till slut låter jag som Refaat El-Sayed, om du minns.



Lite gnällig. Lite ledsen...som ett gråtande barn...
Men sedan en dag - som genom ett trollslag - släpper det och rösten återgår till sin vanliga karaktär (Per Sinding Larsen minus det nasala och den breda skånskan)

Har varit en händelserik helg och ännu är det inte över.
Igår var Elsa hos en kompis hela dagen och det blev enbart Ville över för mig och Sara att ta hand om.
Jag säger som Martina Haag: "att bara ha ett barn är lite som att ha en hamster eller nåt..."

Vi begav oss till ett Saltö med växlande molnighet och vind.
Såg sedan fotbollslandslaget spela som yra höns på tv.
Är inte Kim Källström lite lik Totte Wallin?
Han spelade i vart fall ungefär som Totte skulle ha spelat, om han klivit in på planen..
Idag skall vi rösta i EU-valet (har slutligen lyckats finna en kandidat som passar mig) och sedan ta hand om en annan av Elsas kompisar samt bjuda hennes föräldrar och lillebror på lasagne.

Vi hörs av...

...när man vaknar upp av sig själv och misstänker att klockan är 06.30.
Redo att masa sig upp ur sängen ser man plötsligt att klockan bara står på 05.00.

Min snart 5-åriga dotter smyger fram genom lägenheten med händerna bakom ryggen.
Hon stannar framför mig och säger:
-Pappa....kan du gissa i vilken av mina händer som jag håller den gula klossen?
Jag kisar lite med blicken; försöker skapa illusionen av Stålmannens avslöjande röntgenögon men ger slutligen upp och pekar på hennes högra hand.
Hon tar fram den. Och visst ligger där en gul Duplo-kloss i näven.
Jag fnissar förtjust och lite malligt.

Sekunden senare tar hon fram sin vänstra hand.
Även denna innehåller en gul kloss.
Någon har uppenbarligen tittat för mycket på Små Einsteins...

Har ikväll haft stor lust att göra som Gösta Angerud i Sällskapsresan (1980).
Gå ut på balkongen och kanske modifiera primalskriket en aning till att bli:

-MÅTTE JÄVULEN TA ALL BLÖT TVÄTT!

Så mycket tvätt, så lite tid.
Det borde skrivas in i lagen att småbarnsfamiljer är berättigade till minst 7 timmar i tvättstugan per pass.

 

Vi har haft besök av Kalle & Johanna idag.
Bonden från Kuggeboda som träffade stadstjejen och tog ut henne i grönskan och dyngan. 
Omkring dessa finns det åtskilligt att berätta. 

Vi hade en trevlig stund med många sköna stories, bl.a berättade Kalle festivalfräckisar från Sweden Rock Festival, en osannolik skröna om mer eller mindre livsfarlig mörkerkörning och om att färga sitt ZZ-Top-skägg "Coca-Cola-burks-rött".
Om detta kanske Nonsensakuten återkommer.

Vill mest bara publicera denna bild på Kalles partytrick.
Fram med håret och upp med skägget.



Blir ännu bättre med banjomusik i bakgrunden.
Så här skulle Chewbacca sett ut, om han kunnat köra traktor...

Det är så fruktansvärt irriterande när man håller på att bädda sängen och skall bre ut ett vitt lakan i tron att man fått med sig ett underlakan.
Till sin fasa ser man att man råkat ta ett vitt påslakan!

Varpå man måste gå hela vägen tillbaka till skåpet med sängkläder för att under stor vånda rafsa till sig ett underlakan istället.
Mycket tröttande.

Kommer du ihåg popbandet Eskobar?

Nej, självklart gör du inte det. Jag anklagar dig icke.
I veckan var jag och Sara på shoppingrunda och det bar sig inte bättre än att vi släntrade förbi HM och jag fick mig tre nya t-shirts att möta våren i.
En orange, en turkos och en rosa (!)
Jag har inte haft rosa kläder sedan 80-talet och visade mig vara väldigt skeptisk.
Sara bara fnös.
-Vad är problemet? Varför inte rosa? Du diggar Queen men har problem med att bära en rosa tröja...det går inte ihop.
-Jag tycker inte att färgen passar med min hudfärg...
-Som är vadå? Röd? Lila? Orange?
-Nej men...det känns konstigt...

Nåväl. Nu stod vi hemma med tre nya t-shirts.
-Nu får du kasta tre gamla. fula och söndriga tröjor! bubblade Sara på sitt hurtfriska sätt.
-Det kallas att uppgradera sin garderob, tillade hon.
Sedan lyfte hon ut tre tröjor ur garderoben, tröjor hon ansåg skulle försvinna, bland annat en gul tröja som råkar vara den t-shirt jag haft på mig då både Elsa och Ville föddes. Sånt betyder mycket för mig.
-Fan vad du är sentimental! Men okej, behåll den då...men vad är det här?

Hon hade en svart, urtvättad gammal t-shirt i handen. Med vit text står det: ESKOBAR.
Det här är en reklamtröja jag fick under mitt jobb som programledare i kommersiell radio, det hände ofta att vi erhöll t-shirts med namn på olika, obskyra popgrupper från Sundbyberg eller annorstädes...
I det här fallet rörde det sig om Eskobar och Sara triggade igång:

-Det är ju patetiskt. Det här är ju helt uppenbart den absolut sista tröjan av sitt slag i Sverige.
Alla andra har ju slängt sin. När fick du den? 2001? 2002? En ful reklamtröja som skivbolaget hystar ut till mediefolk med dålig självkänsla. Och vadå? Har du nånsin gillat Eskobar? Finns de fortfarande?
Är det så att du är ordförande i den officiella Eskobar-fancluben? Skickar du ut medlemsbrev? Har du små chattar med andra Eskobar-frälsta människor i landet? Vem fan går omkring i en noppig, urtvättad och ful reklamtröja från 2002 med ett band högst en av tio okyssta popnördar i Falkenberg kan namnet på? Ingen!

Under hennes harang hade jag hela tiden på läppen "det är ju grunge" men insåg att ett sådant argument troligen inte skulle bita.

Istället såg jag hur min sambo tog tröjan, bar ut den till köket och placerade den i kärlet för brännbara sopor.