THE BLEEDING OBVIOUS

Vi har en sällskapssjuk granne med portvinsnäsa och rullator som alltid har för vana att säga de mest uppenbara saker.
Man kan vara nere på gården för att piska mattor (det händer) och ut från balkongen stretchar mannen sitt åldrade huvud.
Han ler mot en där man står med mattpiskan och så ropar han:

-Jaha...så du piskar mattor!

Man har lust att ropa tillbaka:

-Nej, jag läser Tolstoj.

Eller:

-Nej, jag utvärderar de senaste årens aggressiva uppkomst av TBC inom förskolan och nödvändigheten för staten att eventuellt se över riktlnjerna gällande vaccinering...

Istället öppnar man munnen och släpper ifrån sig ett lika håglöst som skojfriskt:

-Ja! (leende mun)

FÖR GAMLA

Slog på radion i köket sent igår kväll, strax innan läggdags.
Musik dunkade medan jag tog ut mina linser.
Sara rusar fram med en tandborste i munnen, säger "nämen, nej..." och stänger resolut av radion.  

Hon har helt rätt.
Vi är för gamla för P3.

HEMFÖRLOSSNING PÅ KLÄMDAG

Idag har vi firat Villes treårsdag. När han föddes 2006 var det en måndag, annandag påsk.
Det finns saker man lite slarvigt brukar prata om och samtidigt säga; det här kommer jag att minnas så länge jag lever.
Dit hör självklart  minnen från när barnen föds, varje förlossning etsar sig givetvis fast på näthinnan och blir till oerhört starka minnesbilder. 
Idag - när Ville gratulerades med en ryggsäck, några pussel, en hatt och ett färgglatt indiantält - tänkte jag självklart på hans förlossning, detta eftersom jag själv var barnmorskan.  



Undrar egentligen hur många kvinnor som fött barn på enbart en Alvedon.
Min sambo Sara har gjort det. Hon hade nämligen inget val. Så här gick det till:

Påsken 2006 var för vår del inget vidare; Sara var höggravid och gick runt som en äggsjuk höna, Elsa (20 månader) hade öroninflammation, Villes förlossningsdatum var satt till valborgsmässoafton och vi hade bestämt att min mamma skulle åka drygt tio mil från Kristianstad när det väl var dags.
På annandags morgon vaknar Sara med lite förvärkar. Vi äter frukost och efter den ringer Sara till förlossningen.
Hon får beskedet att förvärkar i samband med en andra förlossning kan vara väldigt kraftfulla.
-Bara ta du och lägg dig och vila en stund så går det nog snart över, säger man i telefon.
Värkarna går i väldigt ojämna intervaller, ett tag tycks Sara tro att det hela har lugnat ner sig.

Strax efter lunch börjar det dock ingen varpå Sara vill lägga sig ner och vila, hon säger att hon behöver lugn och ro, Elsa är för liten för att själv gå ut på gården, så jag och Elsa beger oss till vår kompis Bosse som bor 3-4 minuter bort.
När vi är borta ringer Sara åter till förlossningen, får beskedet att det låter som "typiska förvärkar".
-Duscha varmt och ta en Alvedon så kommer det att lugna ner sig!
Sara följer detta råd.

Klockan 15.40 ringer Saras syster och vill höra lite om hur påsken har varit. När hon får reda på läget tycker hon att Sara borde bege sig direkt till förlossningen. Sara ringer till min mobil och Bosse erbjuder sig att passa Elsa tills dess att min mamma hinner komma fram till stan, en resa på ca 1 och en halv timme.

Fem minuter senare anländer jag och Elsa - jag placerar i ilfart min dotter tillsammans med gosedjuret Vovven och en napp framför en film om den tecknade pingvinen Pingu.

Sara har nu fått kraftigare och kraftigare värkar, vill åka in till förlossningen på en gång.
Klockan är ungefär 15.50 när jag ringer till Bosse och säger att han gärna kan komma över när han har möjlighet, vi är på väg in till sjukhuset.
Sara ber mig ringa förlossningen. Klockan 15.51.
Nu går vattnet.

Den avslappnade barnmorskan som svarar frågar hur lång intervall det är mellan värkarna. Sara ropar:
-Ingen!
Nu står hon på knä framför en stol och håller krampaktigt i stolsryggen.
-Jag får krystvärkar!
-Ja, i ett visst skede av förlossningen kan det upplevas som krystvärkar då barnets huvud trycker på mot ryggraden.
-Jag känner ju för fan barnets huvud!
Barnmorskan ber mig att försöka lägga Sara på rygg. Detta ter sig nästan helt omöjligt.
Med en hårig hjässa på väg ut, bedövad på en Alvedon är den vita stolen i stort sett hennes enda trygghet i livet.
Med lika delar vänlighet som bryska övergrepp lirkar jag loss min sambo från stolen och kopplar på telefonens högtalare.
När Sara hamnar på rygg ser jag en rödlila skalle på väg ut. 
Dessutom skymtas navelsträngen, strax intill halsen. 

Ganska lång men nödvändig passus: under hela sin graviditet var Sara förlossningsknarkare, hon slukade allt som hade med förlossningar att göra; i tv, på nätet, i tidskrifter och böcker. Om kvällarna brukade hon korsförhöra mig på ämnet: vad gör du om detta skulle hända, om denna komplikation skulle tillstöta.
Jag tog emot närmast alla upptänkliga fakta om förlossningar intravenöst, självklart med min sedvanliga raljans.
-Du tror väl ändå inte att vi kommer att stå i ett dike och föda barn?
-Det kan man aldrig veta! Vad gör du om navelsträngen sitter runt halsen? 
-Navelsträngen...
-Hallå! Du skall försiktigt lirka den över barnets huvud, gärna med lillfingret, annars kan barnet strypas och dö!

Nu satt jag där. Kanske inte med skägget i brevlådan, men väl med en beigevit navelsträng på väg att strypa.
Försiktigt. Med lillfingret. Över huvudet.

Så här tre år efteråt kan jag faktiskt inte minnas exakt vilket finger jag använde. Häng mig högt om det var pekfingret.
I alla fall drog jag navelsträngen över huvudet på barnet och i nästan samma sekund föddes Ville i mina armar.
Han var liten, lila och nästan svarthårig.
Förhållandevis tystlåten för att vara tio sekunder gammal.
Sara fick Ville på magen och tio lager filtar över.
-Kommer moderkakan också ut kan ni gärna lägga den i en ICA-kasse! kvittrar den hjälpsamma barnmorskan via telefon.

Tyst kärring! Vi har just varit med om ett av våra livs största ögonblick och det som du har gjort är att prata i telefon.

Vi vrider på våra huvuden och upptäcker att Elsa just bevittnat sin lillebrors hemförlossning. Inte så pedagogiskt, säkert duktigt traumatiskt men vad gör man?
Ibland blir inte allting som man tänkt.
Elsa hör den gråtande bebisen på mammans mage och skyndar sig fram, står vid sidan om och tittar på honom några sekunder. 
Han är liten och ledsen.
Elsa böjer sig ner, lägger fram vovven till honom och tar ut sin napp och trycker in den i munnen på sin nyfödde bror.
För första gången i livet får syskonen hälsa på varandra.

Klockan är 16.05.
Plötsligt öppnas ytterdörren - in kommer Bosse i tron att han skall passa en 20 månader gammal flicka och vinka av oss inför vår resa till BB.
Istället möts han av ett blodigt kaos och jag som stumt pekar in i rummet där Sara och Ville ligger.
Han har i efterhand sagt att mina ögon stod ut som pingisbollar ur skallen.
Han störtar fram till telefonen (jag har andra saker att tänka på) där barnmorskan frågar honom:
-Har ni ringt efter ambulans?
-Vi?! Har vi ringt efter ambulans? Jag trodde väl för h-vete att ambulansen redan är på väg!

I det här läget är Sara helt satt ur spel. Förlossningen tillsammans med kroppens endorfiner gör att hon bara ligger och ler fånigt. Jag möblerar om för att ambulanspersonalen skall kunna ta sig fram i kaoset.
Långt om länge (12 minuter) kommer så ambulansen. De öppnar med repliken, framförd på bred karlskronitiska:
-Fy sautan vicka jävla trappor!

Jo. Vi bodde som sagt i kulturhus. Svänga stentrappor. 

Nån timme senare, när alla har landat på förlossningen, Sara är undersökt och Ville likaså samt vägd och mätt, frågar barnmorskan:
-Vill ni bada bebisen eller skall jag göra det?
Jag är på väg att tacka ja  men hejdas av Sara som tar tag i min arm och ilsket fräser i örat:
-Nånting skall vi fan få för landstingsskatten!


 


PAPPERS-LASSE

Morgon. Radions P1 står på i bakgrunden. 
En kvinna på Ekot pratar om "de papperslösa".

Elsa tittar upp med en finurlig min.
Småler lite och säger:
-Hon sa Pappers-Lasse! 

Tänk om man ändå kunde ha en så sorglustig inställning till omgivningen...


MOTION SKRIVEN PÅ EN BRASKLAPP

Nu har bollen satts i rullning.
För första gången motionerar jag och min sambo till bostadsrättsföreningens styrelses ordinarie årsmöte.
Hur många vuxenpoäng är inte det?

Ärendet gäller en torktumlare i tvättstugan och motionen är relativt vass - men sakligt - formulerad.
Känns också självklart att skicka in motionen just idag - den 1 april. 

En distanserande åtgärd som signalerar:
"vi gör inte sånt här i vanliga fall, detta kan tolkas som en ironisk klackspark..."

JAG GÖR EN REINFELDT

Ville har mani på att samla på sig små, små pyttesmå leksaker i form av apor, bilar eller lejon.
När dessa knappt centimeterstora atrapper försvinner blir han självklart mycket ledsen.
Igår eftermiddags skulle jag hjälpa honom att hitta den lilla musikantapan Charlie (!!) och sökte i springan mellan soffdynorna.

-AJ!

Jag körde mitt ena långfinger rakt in i en kulspetspenna som låg där. Kulspetsen rakt in i fingertoppen.
Det började blöda men var inte så farligt. Idag har jag dock retat mig på den lilla, ömma hudflik som såret gav upphov till.
Jag ville lappa igen det hela men hittar självklart inget normalt plåster.
Därför gör jag en Reinfeldt.



Du kommer väl ihåg den stora valdebatten 2006 och statsminister Reinfeldts blödande tumme?
Han hade skurit sig (på ett kuvert?) kvällen innan tv-sändningen och hittade enbart ett barnplåster att lindra sitt finger med.
På detta plockade han självklart mången poäng hos väljarna.
Plötsligt hade de att välja mellan en fet godsägare med översittarfasoner eller en smärt, basketspelande småbarnspappa med Nalle Puh-plåster på tummen.
Det blev en promenadseger för Reinfeldt.

Själv hittade jag - naturligtvis - ett plåster med den deppiga åsnan Ior.
Får se hur många poäng jag kommer att plocka...



SKATTEVERKETS DJUR

Den klassiska, svenska publikationen Dags att deklarera har dimpt ner i brevlådan.

Omslaget pryds av en tecknad katt som i en pratbubbla informerar oss om det praktiska i att deklarera via webb, telefon eller sms.

En jävla katt. En kissemiss. Vad är meningen? Har jag missat nåt?'
Varför vill Skatteverket kommunicera med oss med hjälp av just en katt?
Varför inte en grizzlybjörn?
Eller en zebra?

Om man nu promt skall välja ett djur, tycker jag att en skata vore det allra bästa.
Skator är ju kända för att roffa åt sig allt som blänker.

VÅFFLAN GICK I FRAS

Får väl ändå passa på att tacka den heliga ande för att han gjorde jungfru Maria på tjocken i mars, utan denna övernaturliga händelse skulle vi ju inte haft VÅFFELDAGEN...

Du känner väl till storyn om den 25 mars (eller närmaste söndag) som Maria Bebådelsedag, i Sverige länge benämnd vårfrudagen som sedan genom slarvig muntlig tradering uppfattats som våffeldagen.

Ungefär som Pingstdagen blivit pissdagen och skärtorsdag stjärt-torsdag.

Nu var det ändå så att vi fann oss sitta där med två barn under 5 år och inget våffeljärn.
-Jag har aldrig gjort våfflor i hela mitt liv, sa Sara som däremot våfflat håret. Fast det var ju på 80-talet.
Det har flutit mycket våffelsmet från Ekströms under broarna sedan dess.

Nu skulle vi äntligen producera våfflor, att inmundiga med vaniljglass och jordgubbssylt.
Vi skaffade nämligen igår ett s.k dubbel-våffel-järn från OBH Nordica.
Företagets slogan är som bekant: Designing good life.
Jo, du...att våffla två våfflor på samma gång är åtminstone vad jag kallar för "good life".



Istället för egen smet köpte vi Ekströms frasvåffelmix. Man undrar...det här begreppet frasvåfflor...vad är skillnaden? Har Ekströms i sitt sortiment även "segvåfflor"?
Säkert ingen storsäljare i så fall.

Det blev förbannat gott, det blev väldigt mycket och efter uppemot 16 våfflor kände familjen att "jodå, det här skall vi banne mig göra fler gånger" samt "jag tror jag kommer att spy av mättnad".

Glad våffeldag på dig!

ELSA KRYPER TILL LAPP-KOJS

När Elsa skulle krypa till kojs ikväll sa jag till henne:
-Och så vet du Elsa att imorgon är det lördag och då vill mamma och pappa sova ut...
-Jag vet....
-Så då får du och Ville leka så tyst så tyst inne på nåt av era rum eller om ni leker tillsammans men mamma och pappa vill sova, vet du...kommer du att komma ihåg det?
-Nej....men kanske om du skriver en liten lapp som jag ser när jag vaknar.

Jag tog därför fram Elsas kritor och ett papper. Skrev: Väck inte mamma och pappa. Vi vill sova ut, det är lördag. Puss, puss.
Sedan la jag pappret nedanför hennes säng, som hon bad mig.

Nu skall det bli väldigt, väldigt spännande att se vad som händer imorgon bitti.


E och V dansar till ABBA

ETT ÅR I DENNA LÄGENHET

Jag brukar vanligtvis vara bra på att komma ihåg att uppmärksamma datum, men även solen har fläckar.
Den 15:e mars 2008, för ungefär ett år sedan, flyttade vi in i vår nya lägenhet.

Jag skriver "nya" eftersom den för mig fortfarande känns väldigt ny.
Kan inte fatta att det redan gått ett år.

Pratade med Sara om saken häromdagen och hon tyckte det kändes som ett år, nothing more, nothing less.
Fyra årstider. En hel symfoni. En flottig pizza.

Själv håller jag som bäst på att lära mig alla rutiner. Har först nu förstått hur man skall sortera rätt i soprummet, exempelvis...

Vi har med andra ord upplevt både vår, sommar, höst och vinter här. Just där jag nu sitter, i vårt sovrum ganska nära balkongen, har jag suttit och bloggat i snart ett helt år. Inspirationen har jag fått genom att titta på en blomma med stora blad, en spegel, en tavla och mitt eget nattduksbord.
Bakom ryggen har jag haft vår säng och ytterligare några meter bort, en brun bokhylla.

Det faktum att vi har balkongen utanför sovrummet kanske ter sig aningen suspekt men förklaringen är helt enkelt att barnens rum helst bör vara balkongfria. Man vet aldrig vilken typ av bus de hittar på.
Dessutom har vi en lägenhet som gör en del barnfamiljer avundsjuka då Villes och Elsas rum ligger väldigt åtskilda i närmast diagonal placering. Mellan deras rum hittar man den vuxna avdelningen, dvs vardagsrum och sovrum, bokhyllor, tv och datorer.
En unge i vardera hörnet av lägenheten och sovrum i mitten. Mycket praktiskt.

När jag tänker på detta rum, drar jag mig till minnes en kväll i somras, då balkongdörren var öppen och våra grannar hade fest nere på gården. Det var mycket mysigt att lyssna till. Och mycket, mycket svensk sommar.
Här har vi det igen, om du vill återuppleva den 25 juli.

DRESSCODE

Jag hade tydligen blandat Elsas kläder helt åt helsike på dagis idag.
Man kan inte bära rosa- och lilablommiga jeans till en rosa-, vit- och lilarandig tröja, fick jag lära mig.
-Man blandar aldrig blommigt och randigt. Hon har sett ut som en clown! blev Saras omdöme.

Det är mycket möjligt, det här är inte saker jag lägger så stor vikt vid. Skulle hon se helt snurrig ut reagerar jag självklart men annars tycker jag att dotterns expressiva klädblandning piggar upp.
Det är i alla fall bättre än Kalle (den skäggige bonden från Kuggeboda) som tog på sin son en klänning när de skulle till dagis.
-Det fanns ju inget annat som var rent så han fick låna storasyrrans kläder! löd det försvarstalet.
Hans sambo var inte lika positiv.

Det är fascinerande det här med kläder och vilka signaler de sänder ut. Vet att många företag (framförallt inom it-svängen) åtminstone förr höll sig med en s.k "casual friday" då medarbetarna fick anledning att knäppa upp en aning och fira in helgen. Bort rök slipsen, fram kom jeansen osv..
Som programledare på en reklamradiostation gick man dagligdags omkring i kläder som skulle kunna kallas "casual", så när fredagen kom brukade jag åtminstone dra på mig en skjorta ovanpå t-shirten och se till att de värsta fläckarna från jeansen iform av den gångna veckans pizzautbud gnuggades bort en aning.

Att det rådde en viss distinktion mellan programledare och säljsvin blev också tydligt på våra personalfester.
Då tog alltid programledarna på sig det finaste i klädväg; kostym, slips eller fluga för männen, långklänningar, gyllene klackskor, små piffiga sjalar och annat festligt för kvinnorna.

Detta medan säljarna lodade in till festen i pikétröjor och jeans; lättade och oerhört glada över att åtminstone en gång i veckan slippa svassa runt i vit skjorta och slips...



EVIGT TVÄTTANDE



I det antika Grekland kallade man det han höll på med för "sisyfosarbete".

2009 heter det "att tvätta i tvättstugan".

-Vart är du på väg?
-Ner till tvättstugan.
-Hades å trevligt!

HIPPIETENDENSER

Barnen satt inne på Elsas rum i eftermiddags och målade med vattenfärg.
-Här...ha den här pappersrullen med på bordet ifall ni spiller, sa jag till dem.

Tiden gick, barnen målade, jag läste Jan Kjaerstads bok Kungen av Europa (69 spänn på bokrean, ett fynd).

När jag efter en stund återvände till de små konstnärerna såg jag att Ville målat nästan hela toarullen i blåa och gröna nyanser. Något flummigt mönster, liknande vildväxta blommor.

Vem vet. Imorgon kanske han målar små elefanter på lacken till vår gamla Opel Astra.

AMANDA

Mitt under dagens städinsats (se nedan) ropade jag på Sara och sa:
- Du...man kanske skulle skaffa sig en sån där Amanda och rulla runt med...

Sara tittade på mig med ett ansikte föreställande fågelholk och verkade inte fatta nånting.
Sedan frågade hon vad jag menade och verkade väldigt förbryllad.

-Ja...en Amanda...
-Va? Vilken Amanda? Jag trodde att du skämtade. Vad menar du? Vad är det nu för snusk?

Sedan berättade hon att hon trodde att jag menade en kvinna vid namn Amanda.
Som jag skulle rulla runt med.

Så var det ju inte. Det handlade ju om städapparaten Amanda, en slags dammsugare utan el, en platt mojäng med handtag som inuti sig har borstar inte helt olika biltvättsborstar. Man för denna apparat fram och tillbaka över exempelvis mattor så att damm och annat rullas upp av borstarna och fastnar inne i Amandan.
Jag trodde att detta var ett etablerat varumärke. Mina föräldrar hade en Amanda när jag var liten och det var just detta som Sara direkt högg på, när hon fått teknikaliteterna förklarade för sig:

-Hallå! Det där låter ju verkligen 60-tal. Du vet väl att det numera finns små, små smidiga och uppladdningsbara handdammsugare.

Och det är klart.
Sånt har jag ju sett.
TV-shop.


Så här ser en Amanda ut.


HEMMA HOS ADLERSPORRE

Jag och Sara ägnade stora delar av dagen åt att städa.
Vi dammade och skrubbade, torkade och dammsög, bäddade och spolade.
Utanför fönstret ser jag så plötsligt en skåpbil. HS Städservice står det utmed bilens sidor.
Den stannar vid huset mittemot.

Jag springer ut till Sara i köket och säger:

-HS Städservice är utanför. Skall jag öppna fönstret och vissla på dem?
-Ja...vilken bra idé. Snacka om fräckhet.

Sedan fantiserar vi högt över hur det skulle te sig. Två uniformsklädda killar med kepsar och snor i mustaschen skulle närma sig oss med en frågande min. Vi skulle välkomna dem med ett klämkäckt "goddagens!".
De skulle se ännu mera frågande ut och säga - Eh...var det inte nummer 20? Det står så på lappen...
Vi skulle självklart vifta bort allt sådant och dra in dem i lägenheten.
Jag skulle presentera mig som den pensionerade amiralen Heinrich Adlersporre med min paranta maka Sigrid.
Sedan skulle jag vifta lite diffust med min imaginära ridpiska.

Kanske skulle killarna ifrån HS Städservice undra över hur vi kunde se så pass unga ut.
Då skulle jag dra mig lite i min påhittade monokel och sedan lovprisa den georgiska yoghurten som jag levt på i hela mitt liv.
-Det är den som lyckats få mig så här ung och vital. Ni kan börja med badrummet. Se så! Se så!

Allt detta hände nu inte.
Istället plockade jag fram en svabb ur städskåpet och Sara fortsatte med att damma köksluckorna.

ADOLF SOM BARNBARN...?

Vid middagsbordet ikväll yttrade Elsa följande:
-Mamma och pappa! Vet ni? När jag blir stor och får en unge då skall jag döpa den till Adolf...

Jag, som just tagit en klunk måltidsdricka, satte ömsom i halsen och ömsom spottade ut.
Sara var bättre på att hålla masken (skådespelarsyndrom).
När jag samlat mig ställde jag en försynt fråga:
-Ehh...okej...Adolf...var...får man fråga var du har hört det namnet?
-Det är ju i Pippi. När hon är på cirkus...
-Aha...starke Adolf! säger jag och Sara unisont varpå vi försiktigt lämnar ämnet och tuggar vidare på vår spaghetti bolognese.

HELLRE SPARKAD I HÄCKEN

När jag skall få Ville att sova om kvällarna lägger jag mig nästan alltid på rygg utmed hans vänstra sida.
Den lille energiske killen har då för vana att efter ett tag sparka högt med fötterna i luften.
Han tycker detta är roligt. Spark, spark, spark.

Kan tyvärr inte dela hans entusiasm eftersom hälen på hans vänsterfot alltsomoftast brukar landa ungefär en centimeter från min högra testikel. Foten kommer svischande ifrån relativt hög höjd. Det gäller att ha snabba reflexer för att parera, om man säger...

Skall en gång för alla klargöra vissa grundläggande saker för min son.
Samt lägga mig intill honom - på mage - imorgon kväll.

LÄGESRAPPORT LÖRDAG

Någon minusgrad och strålande solsken. Ville alltjämt febrig och snorig. Sara har föresatt sig att bekämpa februari, kyla och lågkonjunktur genom att idag inhandla viltpaté på ICA Cityhallen.
Till detta ett förbaskat gott, rött vin och en klick cumberlandsås.
Att betrakta som förrätt inför den av mig planerade, hemlagade pizzan ikväll.
Sara och Elsa väljer ananasringar på sin del (något jag anser strider mot Genevekonventionen) medan jag och Ville satsar på bacon (som antagligen också strider mot något...gör vi inte alla det nån gång? Inte bara Myrdal och Guillou...).

Såg förresten en intressant diskussion i SVT:s Skavlan mellan Carl Bildt och Jan Guillou igår kväll.
Tänk så lite som behövs för att skapa stor underhållning.
Det räcker med två intellektuella besserwissrar från överklassen med diametralt olika syn på världen.
Billig tv som vi antagligen får vänja oss vid att se mer av de kommande två åren, innan det ekonomiska läget vänder.

Senaste numret av tidningen Bamse handlar om en resa till Elefanttemplet -SPOILER ALERT! - Skall kanske inte avslöja för mycket av handlingen men jag kan säga så pass mycket att Bamses dunderhonung fastnar i tullen.
På något märkligt sätt lyckas det glada gänget ändå klara sig ute i djungeln. Och det är inte Lille Skutts förtjänst. Så mycket kan jag säga.

SPOT THE LOONEY!

Om den gamle kejsaren Julius Caesar haft tillgång till bredband, dator och blogg...och dessutom iklätt sig en grön tröja framför en elektrisk lampa...hade han eventuellt sett ut så här:



Mycket panna för pengarna!
Ungefär som Ville, när han precis blivit klippt i somras:


-Va? Jag, Claudius?


CLOWNEN MANNE

Häromdagen slängde jag ur mig följande vid middagsbordet.
-Undrar barn om inte Clownen Manne finns på YouTube...det borde han...
Innan barnen (som självklart aldrig hört talas om honom men sett Pingu och Bamse på nätet) börjar fråga, avbryts vi av min sambo, kvinnan med de slagkraftiga replikerna.
-Nej. Inte clownen Manne.
-Men man kanske hittar honom, sa jag
-Nej. Varför skall vi titta på honom?
-Du gillar inte Manne?
-Nej. Han ger mig ångest.
-Men jag bara tänkte...
-Hörru! Du skulle lika gärna kunna plocka fram gamla försändelser om kvarskatt. Exakt lika kul.

Vi lämnade ämnet. Barnen verkade ändå inte visa något intresse.

Tilläggas kan att Manne verkligen finns på YouTube.
Dessutom tycker Sara det är väldigt roligt att clownen Manne af Klintberg är bror till landets ledande nestor inom ämnet folklore (numera kallat urban legends) Bengt af Klintberg.
Mannen som gav oss begreppet "klintbergare".
Exempel på en typisk klintbergare: Det sägs att om man tittar på clownen Manne mer än tre timmar i sträck blir man dum i huvudet, tuggar fradga och får allvarliga problem med balansen...

Tidigare inlägg Nyare inlägg




RSS 2.0