Vad kan det egentligen vara för likhet mellan Lorenzo Lamas karaktär Lance i Falcon Crest och vår familj?
Det skall jag tala om.
Vi har bägge röda bilar.

Detta är Lances:



Och detta är vår:



Jajamen. Vi har efter tusen sorger och en och annan bedrövelse men också hyfsat mycket glädje gjort oss av med vår gamla Opel Astra.

Idag köpte vi en ny, större och inte fullt lika gammal; faktiskt är den jämnårig med Ville.

Vad det blev? Jo, vi ville självklart hänga fast vid känslan av coolness, styrka, sensualism, ungdom och fräschör...

Så det blev en Opel Astra till.

Ni vet hur det är; man kommer hem efter en sexdagarsturné och öppnar kylskåpet, man är precis hemkommen från en fem timmar lång tågresa.

-Det finns kaffe men finns det mjölk till i morgon?

De där spännande, helt avgörande sekunderna innan man till slut hittar ett paket.
Rädslan och skammen som genomsyrar en under det att man vänder på paketet i jakt efter bäst före-datum...

Total tystnad. Sedan:

-Tjohoo! Bäst före den 6 april! Den sjätte! Tjoho..

Nu vet man att man slipper gå ner till ICA och handla mer mjölk.
En sådan promenad kan nämligen ta uppemot två minuter och 30 sekunder dit och lika lång tid tillbaka.

Det är verkligen inte alla människor som behärskar kallpratets teknik och inre strukturer.
Bertil Perrolf och Hasse Tellemar var som bekant mästare i genren och kunde verkligen prata om precis ingenting under nästan hur lång tid som helst.

Vi har en äldre man med rullator här i huset som gör några tappra försök till kallprat, dock alltid med samma nedslående resultat.
Han börjar starkt. Man kan exempelvis vara nere på gården och piska några mattor då rullatorn plötsligt sticker ut huvudet över sitt balkongräcke likt en reumatisk gökunge i ett gökur.
-Jaså...du piskar mattor, säger han.
-Mmmm...säger jag.

Sen händer ingenting annat än en pinsam tystnad och mannen drar in sitt skalliga huvud på balkongen igen.

Idag stängde jag dörren till tvättstugan då jag på ett nästan kusligt sätt hör mannens hasande steg bakom ryggen i källarkorridoren.
-Jasåja...du har tvätten, säger rullatormannen.
-Ja, det blev så...
-Ja...

Sedan hasar han vidare; långsamt, långsamt under källarkorridorsandäktig tystnad.

Nu kanske ni tycker att jag inte bjuder till, att det "takes two to tango" och så vidare.
Det är fullt möjligt. Ni skall bara veta att jag försökt. Oftast har det då handlat om hur in i helvete ont han har i sina händer samt hur gott det är med folköl. Sedan tar samtalet slut. Jag hittar inga ingångar mer än att ledvärk säkert är fruktansvärt och att jag själv föredrar starköl...

Nu vet jag. Nästa gång jag ser honom skall jag kolla upp det här med mintgröna rullatorer. Vad är det som gör just dem så populära?

Eftermiddagar i slutet av mars. Ena dagen solsken, andra dagen mjölkvit dimma.
Elsa är sjuk. Hon har de senaste dagarna haft en feber som varit väldigt hög. Stämningen här hemma därmed väldigt låg.
Troligen har hon fått scharlakansfeber och nu knaprar hon i sig Kåvepenin för glatta livet. Hennes tunga ser ut som en saftig, dansk jordgubb med sin röda färg och sina vita prickar.

Utanför fönstret föll ett vilset snöfall tidigare idag. Vintern satsar allt på ett kort. Förhoppningsvis kommer kortet från Död mans hand.
Själv har jag hosta, halsont, lite lätt feber och håller på att tappa rösten.

Elsa har dock piggnat till idag och sprang tidigare omkring och fotograferade som en liten tok.
Jag poserade och resultatet blev bra, nästan som pressbilder.



Man kan förstås tänka sig den pressreleasen.

TROTS LÅG STÄMNING - PAPPA HAR HÖGA FÖRVÄNTNINGAR PÅ VÅREN

Nu är den äntligen ute, den så hett efterlängtade våren. Trots vissa bakslag i form av kyla, blåst och snö har småbarnspappan Mattias höga förväntningar på årets säsong. Med viss stolthet i rösten avslöjar han att familjen klarat sig genom hela hösten och hela vintern utan en endaste sjukdag.
-Jag tror att vi klarade oss mycket på grund av att vi köpte en fruktjuicepress i mellandagarna. Med hjälp av den har vi druckit färsk, nypressad fruktjuice varje helgmorgon; främst frukt från apelsin och äpple.
Den långa perioden av friskhet förbyttes dock på bara en vecka till att bli återkommande hosta, rinnande ögon och feber.
Trots detta ser familjen med spänning fram emot sommartiden på söndag, den utlovade våren och inte minst den stundande påskhelgen.
-Vi får ändå vara glada över att årets sjukdomssäsong inte blev värre.
Nu gäller det bara att bita ihop och invänta pollenallergin, säger Mattias med ett snett leende.

Finns det något bättre än lördagseftermiddagar framåt sådär klockan 15-16?
Känslan av att nu har vi varit ute och promenerat en hel dag i det fina vädret, ni skall vi banne mig vara inne resten av dagen.

"Här barn, ta och lek lite med lego, mamma vill vila lite och pappa skall fixa middagen. Lammfärsbiffar med matvetesallad...hm...kall öl från kylskåpet...mmm...vad gör du, Elsa? Gör du en bok?...vad fin den blev...har du skrivit en baksidestext, också? Vad står det? Följ med in i en förtrollad värld där du möter en kung och en drottning. Men vad är det som Lucian och den magiska grodan ger till dottningen?
Bra, Elsa. Man skall ha en liten cliffhanger, du kan säkert bli en utmärkt copywriter när du blir stor...åh, titta här: ett gammal avsnitt av Columbo på TV4 Guld...kan ni leka lite tystare med legot..oj, nu tog ölen slut...jag hämtar en ny. Ja, jag skall klistra ihop din bok, Elsa men jag måste bara steka de här små biffarna ser du. Vill du hjälpa pappa att duka ut och tända ljusen...titta, Ville..vad har du byggt? Är det en ambulans? Vad fin den blev..så, nu kommer mamma, då sätter vi oss och äter lördagsmiddag"

Vi har en lätt paranoid granne som troligen ser ett skräckscenario framför sig. En mara som rider honom varje natt.
Att någon av misstag skall råka backa på hans parkerade bil.

Kanske är det därför han kommit på den slutgiltiga lösningen; ett skyddande lager av gummi.



Den här bilen vill signalera för omvärlden: -Hörrudu! Våga inte ens tänka tanken att backa på mig. Jag skyddas av inte en utan TVÅ gråa bilmattor av gummi.

Patetiskt!

När jag sorterar lite i bokhyllorna ser jag ett roligt fenomen.
Eftersom vi kör med en ganska lös arkivering där begynnelsebokstaven på författaren avgör placering i hyllan oavsett inbördes alfabetisk ordning, kan ganska väsenskilda författare hamna rygg i rygg i hyllan.

Köpte Nick Caves andra roman Bunny Munroes död idag.
Nu har jag klämt in honom på bokstaven C i väntan på läsning (han ligger i pipeline...) och ser till min förnöjelse att Nick Cave hamnar ganska precis bredvid Agatha Christie.

Dame Agatha i en bokhylls-tete a tete med Nick Cave.
Jag finner det ganska underfundigt..

Sara hittar Elsas leksaker i köket.

-Vad menas med detta? En pärla, en plastkniv och en docka med rosa hår fast utan fötter??

-Ingen aning...kan det vara något av Jeff Koons?

Vi har lyckats köpa en pretentiös handtvål - vad ger ni mig för den?

Palmolive har släppt en handtvål i så kallad "limited edition" (skynda, skynda).

Namnet?

Marrakech sunrise. Den sägs innehålla spår av "ylang-ylang flower extract"...

Marrakech sunrise....?

Vad var det för fel på Soluppgång över Skäggetorp?

Jag har tidigare avslöjat min sambos sätt att oupphörligt pressa det svenska språket till dess yttersta och frekvent använda sig av ett adekvat ordbruk fritt från slang eller dussinuttryck.

Vi köpte en fruktjuicepress efter jul, varje helg hör det numera till att vi pressar färsk frukt till juice och sörplar i oss till frukosten. Både gott och späckat med c-vitamin.

Enda nackdelen är väl att man varje vecka tvingas släpa hem en stor mängd apelsiner från affären.
Därför anmodades jag i torsdags av Sara att köpa hem inte "ett stort antal" eller "en mängd" eller "jävligt många" apelsiner...utan...just det - en skrälldus apelsiner.

Skrälldus. Sara måste vara den enda i Sverige under 85 år som säger så 2010...

Jag ligger intill min son i hans säng och försöker få honom att sova.
Han har ett litet leksakslamm av plast i handen. Jag pussar honom på kinden.

-God natt, Ville...jag älskar dig, säger jag.
-Jag älskar dig också pappa...och det här lammet gillar jag...jag gillar det här lammet, säger Ville.

Som småbarnsförälder blir man ganska raskt nedplockad på jorden. Det finns ingen anledning till pretentiösa utsvävningar.

Kommer på mig själv med att gå omkring och sjunga låten Nature Boy med Nat King Cole, du vet den där gamla dängan som går:

The greatest thing, you'll ever learn
is just to love and be loved in return...

Jag hinner väl komma till r:et i return innan Ville avbryter mig och istället sjunger som Hedvig i Från A till Ö:

Kom och skriv mig det på näsan, kom och skriv mig det på näsan om
du våååååååågar.....

Jag och min sambo är inte kända för några våghalsigheter eller strapatser men idag tog vi verkligen tjuren vid hornen.

Vi köpte några nya vinglas på Åhléns och när vi premiärdrack ur dem, såg vi att prislappen satt kvar.

-Men den är ju bortskrapad, du har diskat dem? frågade jag.
-Nej, inte diskat - jag bara slet bort etiketten, sa Sara.
-Så vi dricker alltså vårt fredagsvin ur odiskade, nyköpta vinglas från Åhléns?
-Japp.

-paus-

-Coolt...

Min sambo gillar inte julen. All uppståndelse, stress, press, hets, överdoser av mysighet och kuttrande tomtekottar i granskogen osv, osv...

Pyntet togs ner i måndags.
Idag klädde vi av granen. Jag sågade den sönder och samman och körde iväg den till soptippen återvinningsstationen.

Efter att Sara dammsugit upp alla granbarr på golven (tre rum) spänner hon ögonen i mig och frågar:

-Men...idag är det vardag...?
-Jodå
-En vanlig...helt ordinär vardag...?
-Mmmm
-En torsdag...med pytt i panna...?
-Jo...
-Och ingen choklad, inget godis, ingen sprit?
-Umm..nej...
-En vanlig dag. Ingen jultomte? Inga paket? Inte nåt "jag skall stå fyra timmar i köket och pyssla med efterrätten", ingen julspecial på tv med Richard Chamberlain?
-Nej. Nu är det vardag..
-Skönt!

Hela familjen kunde sedan enas om att vi nog aldrig sett Sara så avslappnad, upprymd och fryntlig på väldigt, väldigt länge.

Chokladbollar är ju en traditionell rätt som starkt förknippas med Trettondagen.

Folk i min omgivning har alltid sagt åt mig att jag är så förbaskat ryggradslös.

De ljuger.

Efter en dryg vecka med molande värk i ryggen kan jag motbevisa mina belackare; jag har en ryggrad (än så länge i alla fall...det känns som en tidsfråga innan den lossnar).