Igår på BR Leksaker: två spadar av plast.
Två såpbubbleburkar med tillbehör.

Idag: sommartid.

Känns som att det hänger ihop.
Det finns en logik.


Ville som Steve Van Zandt, sommaren 2008.

Så här glad blir man om man står i begrepp att fylla tre år, solen skiner och man slipper att bära en tättsittande overall.

Bilden fångar ett ögonblick, en kort sekund och föreställer något som kan kallas för grimas.
Det finns de som fastnat i denna pose, exempelvis Magnus Härenstam.
Fem myror-giganten går ständigt omkring med detta uttryck i ansiktet. Kanske upplever han en ständig vår.

Hur som helst är vi glada åt värmen, solen, ljuset.
Hoppas det håller i sig några timmar till. Det var tydligen snöstorm i Linköping tidigare idag, påstår Sara.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg lade jag i fredags kväll en liten handskriven lapp nedanför dotterns säng, där budskapet var detta:

"Gomorron! Idag lördag vill mamma och pappa sova ut. Du och Ville får vara tysta när ni vaknar och leka fint. Puss, puss".

Det som hände i lördags morse var att Ville vaknade väldigt, väldigt tidigt och ville bli tröstad. Kanske hade han drömt något. Jag somnade om i hans säng, väcktes sedan av Ville varpå vi låg och mornade oss.
Efter ett tag kom Elsa in och sa: -Så, pappa...nu kan du sova ut. Nu skall jag läsa en saga för min bror.

Helt fantastiskt. Hon hade kommit ihåg det. Världens finaste ungar...

Långt om länge börjar talet lossna för min son.
Han är ju kille och därför inte så värst snabb med det verbala. Hans syster var betydligt raskare när det handlade om att uttrycka sig, när hon var i den åldern.

Hursomhelst har nu lillgrabben upptäckt ordet "faktiskt"; ett ord som i hans värld antagligen ter sig som ordet "onomatopoetiskt" för oss.
Han slänger sig med ordet "faktiskt" men har (till skillnad från Elsa) inte någon vidare förståelse för hur och när det skall användas.

Vad gör faktiskt du? kan han fråga.

Jag brukar svara:
-Jag vet faktiskt inte.

Varit på Folktandvården med min snart treårige son Ville som efter kontroll erhåller två pyttesmå leksaksbilar.
En röd och en grön.

Frågar honom vilken han tycker bäst om, den röda eller den gröna...
-Den blå! säger Ville.

Han är alltid så härligt absurd...

En fullständigt unik bild:

Somnade in vid 23-tiden igår kväll och vaknade sedan av gråt från Villes rum.
Desillusionerad trodde jag att det redan var morgon. Tänkte; jaha...det var den natten det. Vad fort det gick.
Tursamt nog var klockan bara 02.21. Sådant innebär lycka...hela fyra timmar kvar tills man skall gå upp.

Somnade om Ville och slockande själv i hans säng.
Har något vagt minne av att jag tyckte att han var varmare än normalt.
När vi vaknade 05.45 var han fortfarande varm men inte så varm att han behövde stanna hemma, ansåg jag.
För några veckor sedan trodde jag att han var febrig och lät honom vara hemma från dagis.
När vi släppt av Elsa och återvänt hem visade det sig att han bara hade 37,3.

Värre då idag, de ringde från dagis, killen uppmätte 38,5 på Richterskalan.
Det blev omedelbar hemgång. Nu sitter han tryggt i soffan, tittande på Pingu.
Som Celine Dion sjunger: These are the special times

Den här bilden togs i januari och skulle få Olle Häger & Hans Villius att gå igång.
Ett tidsdokument. Året var 2007. Det är januari och i en gammal länsstol någonstans sitter en liten pojke med en grön napp i munnen. Även kläderna är gröna. Han vänstra arm har lite lakoniskt placerats på fåtöljens ena armstöd.
Det är uppenbart att han är litterärt bevandrad. Pojken ser in i kameran med en något egocentrisk faiblesse, han vill möjligen påkalla vår uppmärksamhet.  Två månader senare kastades den rostbruna fåtöljen på soptippen.
Pojkens kläder är nu helt urvuxna och av den napp som syns på fotografiet, finns nu knappast något kvar, då man troligen antingen smält ner den eller återvunnit den som benprotes i långvården.



Fotografi nummer två är från 2008. En afton i december ligger samme pojke nu inrullad i ett gult och vitt täcke och blicken verkar vara fäst på något till vänster, utanför bild.
Pojken är snart ett år äldre än på förra bilden. Han har vuxit upp och antagit mer spåren av en gentleman.
Nappen är kastad, åtminstone under detta fototillfälle.
Håret har lagt sig i en inställsam och ansad lugg. Bilden utstrålar lekfullhet och en fullkomlig distanslöshet.
Något som brukar vara vanligt hos unga pojkar som ännu inte fyllt tre.

Har läst att både Blondinbella och Ebba von Sydow kraftigt har pushat för och hypat kring det här med overaller så vi tänkte att va fan...

Min fyraåriga dotter Elsa pratar ibland med ett manerat bebisspråk, antagligen för att göra sig märkvärdig. Kanske vill hon imitera hur tvåårige brodern Ville låter när han talar.

Ett av Elsas påhitt är att byta ut vokaler i ord, hon tycker nog att detta är skojigt och kreativt. Säkerligen är det också bra för hennes fortsatta språkutveckling. Imitation och lek med ändelser, bokstäver och syntax är ju erkänt viktiga beståndsdelar i en välmående, språklig mognad.

Själv är jag inte lika road.

Det är faktiskt direkt pinsamt när dottern kallar mig för pippa istället för pappa.
Allra mest pinsamt blir det på dagis när Elsa skall säga adjö och slänger sig runt mina ben och säger: pippa...pippa...
-Pappa! säger jag högt och gällt. Nu skall PAPPA gå...hej då!
-Pippa....pippa skall gå....
-Eh....(jag sneglar nervöst mot dagisfröknarna)...pa...pappa...pappa skall gå. Hej då!
-Hej då, Pippa!

Elsa sitter bakom mig i bilen och har uppenbarligen upptäckt någon typ av reklamaffisch utanför rutan.

-Pappa! Varför är det så många ballonger där på bilden?
-Eh...va? Jo...du förstår, det är för att fira ett bolag, alltså några som håller på med telefoner. De fyller tio år. Eller, ja inte de men Comviqs kontantkort har funnits i tio år. Det är en sak man kan sätta i sin telefon när man skall ringa. Numera så ingår ju Comviq i sin betydligt större koncernkollega Tele 2 och de har funnits längre än tio år, det är jag säker på. Men de vill alltså fira det här kontantkortet...

(paus)

-Jaha. Det är därför som vovven har på sig en partyhatt!


Tele2-jycke utan partyhatt

Äntligen har jag fått klart för mig varför overall heter overall.
Skiten och smutsen fastnar ju överallt på den.



Detta är en gammal bild från februari, då Elsa var general Smuts.

Är det bara jag eller visst verkar det vara så att ett av barnens gosedjur börjar tro att han
är Bob Marley...?

Vad snabbt tiden går. Det var inte så länge sedan han såg ut så här.
Snart skaffar han väl moppe, också...

Har drabbats av en enorm trötthet, kanske är det hösten, eller motvinden...
Sömnlösheten slår sina ettriga klor kring (framförallt) min rygg. Krämporna kommer, ryggen värker.
Kan man köpa ett nytt ryggslut på Blocket, möjligen?

Inte...nähä...

Känns som en evighet sedan som jag sov nio timmar i sträck. Kan ha varit någon gång i somras.
**
Helgen blev lyckad och intensiv. En heldag med hela familjen på badhuset i lördags, Sara plockade mängder med svamp i söndags och själv satt jag och barnen i ett härligt solsken på Verkö. Syskonen stimmade, jag läste DN.

Ren njutning.

Barnen (som troligen fått sig en överdos Astrid Lindgren) lekte i lekplatsens sandlåda varpå Elsa pekar mot de små alphyttor av brunt trä som utgör "kojor" eller liknande. Hon ropar till Ville:
-Kom, vi springer in i vår fattigstuga!

Har så fruktansvärt dåligt samvete för att jag schabblade bort Villes söndagsunderhållning.
Helgen har som bekant bjudit på ett konstant pissregn med tillhörande orkanvindar som obarmhärtigt kastat andra generationens höstlöv all världens väg. Det sitter några löv kvar på träden men givetvis är detta bara en fråga om tid, som så mycket annat.

I detta dåliga väder planerade vi såhär; Elsa var det bäst att hålla inomhus, hon har ont i halsen och uppträder lite hängigt. Ville skulle däremot få sig en heldag på badhuset.
Något som Elsa köpte helt utan trotsiga utfall, tvärtom hjälpte hon till att packa väskan vi skulle ha med oss.
Handdukar, dryck, mellanmål, Villes Batmanbadbyxor, duschcreme, schampoo, en påse att ha blöta kläder i och så pappas badb...pappas badbyxor som....han glömde kvar i augusti när vi gästade Gustavsvik...50 mil härifrån...hmm...

"Lugnt. Jag köper förstås ett par nya. Visst det är söndag men nog måtte väl Åhléns ha ett par badbyxor, va?" hörde jag mig själv tänka.
Sagt och gjort. Vi begav oss till Åhléns. Det enda stället som har öppet inne i denna gudsförgätna stad. Tänk på det, alla nollåttor som ramlar in på denna blogg, hur det känns att bo i en stad med enbart EN affär öppen om söndagarna...

Vi körde bil till Åhléns. Nej, inga badbyxor.
Okej...kanske på Maxi....Nej...försök i maj, sa en tant i illröd ICA-pyjamas. Och tipsade om sportaffärer. Samtliga stängda på en söndag.
Ville råkade även somna på väg ut till Maxi varpå hela grejen ändå föll, timmarna rann på och det slutar med att det lillkillen fick göra på sin regniga söndag var att sitta i en ful bil och ränna i diverse affärer.

Jag förbannar nu mig själv för att jag var så enkelspårig och liksom hade ett tunnelseende mot ett par nya badbyxor istället för att...

a) Frågat på badhuset om man kunde ha lånat några andra
b) Glömt hela badgrejen och hittat på någon annan inomhusaktivitet.



Jag och Ville tog en dusch ikväll. Som kompensation.

Att barnen är bra på att låta, det visste man ju.

Men inte att de var så här mycket inne på Noice:

Detta är en unik bild föreställande Elsas rum HELT nystädat utan EN ENDA leksak på golvet.

Barnen leker "promenad med vovven".
Lägg märke till två saker: Hundkopplet är egentligen ett leksaks-stetoskop och sladden i bakgrunden emanerar från en vit gammal Volta.

Åter en skröna om Elsas mjuka kramdjur; Vovven.


I morse på väg till dagis:
-Pappa! Vet du...om man är allergisk så kan det börja klia och så kan man bli blöt i näsan och så kan man hosta och så.
-Eh...ja, det stämmer. Pappa är ju allergisk. Mot vissa pälsdjur. Och AIK:are med sånt här bakåtslickat hår..fast mest pälsdjur. Katt. Fast den katten vi hade tidigare, det var ju så bra med honom för hans päls var ju inte så farlig. Men annars är jag mycket allergisk mot katthår. Det börjar klia i ögonen och jag får svårt att andas.

Efter en kort paus:

-Pappa! Vet du vem som också är allergisk mot katter?
-Nej, berätta.
-Vovven!