Vi är inne i en intensiv och lite smått äcklig period av blöjträning med Ville. Dumt ord, blöjträning, det jag menar är förstås att han skall sluta bära blöjan...det är det som är själva träningen...it's that time of year, folks...

Sara har köpt ett par supercoola kalsonger åt killen, färgglada kalsingar med Barbafamiljen framtill.
Det är nästan så att man blir lite avundssjuk. Finns de verkligen bara i barnstorlek?
Jag vill också ha Barbaskön på kalsongen...

Ja, så kallar vi små aforismer formulerade av Elsa, 4 år.
Idag kom denna:

"Undrar vad en spunk är...vovven tror att spunk betyder mjölk på spanska..."


Vovven.

Fyraåringen Elsa har ett tips till dig som har tröttnat på gamla, svenska tråkuttryck som "livbälte", "skärp" eller "livrem".
Säg "jeanskoppel" istället.

Hon är bra med orden, Elsa. Som hon brukar säga efter ett toalettbesök:

-Titta pappa så många bitar jag lagt!
-Bitar??
-Ja. Många bitar i mitt bajspussel.

Ständigt på väg åt olika håll.

...håller mamma och pappa på gott humör.

I Vämöparken står det en staty föreställande en gammal gubbe från arbetarrörelsens barndom, troligen var det väl han som anlade hela skiten en gång i tiden.
Kommer inte ihåg just nu vad han hette men jag tror det börjar på Q (låter som Tage Danielsson i Fröken Fleggman) Kanske Quisling. Nej, det var inte han. Likväl. Så här ser statyn föreställande denne gubbe ut:


Varje gång som Ville går förbi statyn springer han fram, slår händerna runt midjan på statyn och ropar: -Pappa! Pappa!

Jag blir om inte bestört så i alla fall lite förnärmad. Jag tycker inte att jag är en dugg lik denne Q-man. Quarting, kan vi kalla honom.
Inte likt alls. Jag ser ju ut såhär:


Hmmm...jag vet att jag på denna bild ser ut som George Lazenby 1968 men det bjuder jag på ;)

Nä...snarare Drutten och Jena.

Stundtals hör man min tvåårige son Ville springa omkring och sjunga:

"Hujedamej sån ban hann va eij väje tänkas kann...å emi...vani vann han ba eh emi hette an sing dudi mej sing dudi mej sing dudi dudi mej..."

Och så vidare.
Det slog mig; det här med "hujedamig!"...Är inte det min replik?
Så som han håller på...

(Ja...bilden är suddig men så sitter han ju nästan aldrig still, heller)


(Ibland hänger han uppochner...)

Elsa: -Vill du hänga med och bada?
Ville: -Sover Dolly Parton på rygg?

Långö badplats, måndag eftermiddag, sittande på sandstranden:

Elsa: -Pappa...
Jag: -Ja...
-Kan alla elefanter simma?
-Nja...det vet jag inte...tror mest att de ligger och päser i vattnet.
-För tänk om dom drunknar...
-Nä, det gör de inte...
-Varför inte då?
-Därför att de aldrig går så långt ut i vattnet, vet du.  De håller sig mest utmed stranden.
-Men om man har en madrass som de ligger på...
-Du vet Elsa att elefanterna är så tunga. Det finns inte nån luftmadrass alls som kan bära dem så det är nog ingen bra idé.
-Men om man sätter en elefant på en madrass och sedan tar ut den långt, långt, långt ut i vattnet och sedan puttar av elefanten.....drunknar den då?
-Eh....jag tror inte att...eller jag vet att det inte finns någon elefant som kan åka på luftmadrass, de väger för mycket...elefanter gillar inte luftmadrasser förstår du.
-Vet du den här kannan den skall jag ta nu...
-Kannan. Vad skall du göra med den?
-Den skall jag ta nu...jag skall göra bajs här av sanden förstår du. Nu skall jag göra bajs. Hej då!
-Hej då!

Som traditionen bjuder besökte familjen igår Barnens gård utanför stan.
En gigantisk anläggning (bondgård) med allt vad man kan begära som 00-talist.
Hoppborgar, vattenrutschkanor, ponnyridning, elbilsrally, studsmattor, höskrindeåkning....you name it.
En glassbägare kostar 40 spänn, entrén för oss fyra närmare 600 spänn men sedan - som reklamen så ivrigt påpekar - är "alla attraktioner gratis"....hur nu detta går ihop.
Men vi ville verkligen kosta på ungarna detta.

Ganska fint väder blev det också och fullt med folk. Björn Ulveaus har som bekant skildrat stämningen på Barnen gård i en gammal ABBA-låt.
"People everywhere, a sense of expectation hanging in the air...."

Och av allt det som denna förväntan inneslöt, infriades det mesta, kan jag lova. 

Ville fastnade framförallt för elbilarna och studsmattan. Och så självklart hästen med samma namn:  

Åkte och storhandlade med mina bägge barn, båda under fyra år, i veckan.
Mycket folk, stress, godis på olika hyllor, saker att fingra på.

Innan vi begav oss till affären ringde jag fackförbundet Kommunal och frågade om de ville följa med.

Det ville de inte.

Det är som jag alltid misstänkt. Det där med "vi tar fajten" är bara snack.

Dagen såg ut att bli lite regnig till en början, varpå Sara kom med det lysande förslaget att jag skulle ta med barnen till Barnens Lekland, en stor inomhuslekplats i Kungsmarken, utanför stan.
Solen tittade sedan fram och det blev en ganska fin och solig dag, trots allt.
Vi beslöt dock att fullfölja våra planer och strax efter 13 var jag, Elsa och Ville på plats.

Det blev en riktigt svettig resa, vill jag lova. Och detta inte enbart beroende på att Leklandet är byggt i två gigantiska f.d växthus (temperaturen låg säkert på 27-30 grader men det gjorde inget. Det kändes bara kul och lite exotiskt. Som att leka Tarzan.)

Såg förresten en nyfödd unge i tidningen som föräldrarna döpt till just Tarzan. Som han kommer att bli retad, stackarn....(hörru, Tarzan...fram med lianen....varje gång han gäspar ropar kompisarna oooaaaaoooaaaoooaaahhhh...och på frågan varför inte Tarzan dök upp ges svaret att han blev tvungen till att Cheeta...men, men...detta hör ju inte hit).

I alla fall.
Barnen kröp, klättrade, klängde, gungade, sprang, hoppade, ramlade, famlade, fumlade och tumlade runt i 180 i drygt tre timmar.

Villes favorit var bollhavet:


Elsa studsade på studsmatta en del och så bollade man järnet:


Det åktes elbilar och rutschkana och slutligen var man tvungen till att runda av med en stillsam omgång shufflepuck, lägg märke till Ville som fick sitta på en stol för att komma upp till bordet:


Trots att han på bilden håller på att käka upp sin "puckfösare" lyckades han faktiskt få in hela tre fullträffar, den lille krabaten. NHL-proffs om 17 år?
På det hela taget en väldigt rolig dag på Barnens Lekland.
Det lär finnas en filial i Baltikum också.
Den heter Barnens Lettland.

Troligen var det så här det började för Lars Vilks.
Titta, ett knotigt träd...och en skev gammal pinne.
Det blev en besatthet och slutligen satt han där med Nimis.

Och vi som är så noga med att Ville inte skall äta några transfetter...

Det var som bekant sommarfest på barnens dagis i veckan och min sambo Sara hade laddat rejält.
Det som man brukar skämta om; att föräldrar övertrumfar varandra med sina barn, att umgänget blir till en uppvisning i fina kläder och söta accessoarer, gör nämligen Sara till en sanning, på fullt allvar.

Bakgrunden härtill finner man - det är Sara den första att medge - i det faktum att Saras föräldrar (konstnärssjälar) i mångt å mycket åsidosatte självklara saker i det speciella förhållande som råder mellan föräldrar och barn.

När Sara var liten skickade de med henne en matsäck, gud bevars..skam vore väl annat.
Problemet var bara att när de övriga barnen åt grillad kyckling, tunnbrödsrullar med räkost och annat mumsigt hade Saras föräldrar skickat med - och här citerar jag min sambo - "en tunn, torr, äcklig macka på hembakt bröd  som var torrare än fnöske, till detta en klibbig, svettig skiva jävla totalt smaklös Port Salut-ost! Och sedan ett kokt ägg med salt på. Kokt å kokt förresten. Det var så makalöst löskokt så jag är säker på att det ägget inte varit i kontakt med nånting varmare än piss!"

Och där satt hon. Med konstnärer till föräldrar. Och skämdes.

Det är därför som Sara nu är så mån om att Elsa o Ville skall se finast ut. Inte bara det. De skall ha den godaste maten och de finaste presenterna till dagisfröknarna (en blomma som floristen fick arrangera på ett lustifikt sätt 8 gånger om...det tog väl närmare en timme.)

Som Sara säger: "Jag vinner. Bara försök! Mina barn är finast. Elsa skall ha sin linklänning med förkläde, håret uppsatt och guldhalsband, Ville skall ha sin linneskjorta och snygga byxor. Du Mattias skall ha din linneskjorta. Det skall matcha. Mina barn skall vara finast.
Bara försök. Ni kanske har dyra villor, ni kanske har fina bilar. Spelar ingen roll. Jag vinner.
Ni kanske har en mille på banken och höga befattningar. Jag vinner ändå. Mina barn skall äta den godaste maten. Grillade kycklingklubbor, brieost, ciabattabröd, sallad på nypotatis. Sitt där med er grillade korv. Jag vinner i alla fall." 

Sommaren ligger framför oss och alla har vi olika planer för att på bästa sätt ta vara på årstiden.

Som exempelvis Ville.

Han skall ut och turnera  med E Street Band.


Steve Van Zant säger i en kommentar att han känner stort förtoende för sin ersättare och hälsar att han personligen kommer att ragga brudar på Hollywood Boulevard under tiden som Ville tar över i bandet.

Det har varit utvecklingssamtal på barnens dagis.
Samtalen har ägt rum i något som personalen uppenbart kallar för utvecklingsrummet.
Det är bara det att Elsa missuppfattat detta.

Idag sa hon plötsligt: -Utväxlingsrummet!

Tyckte att det hela lät märkligt. Som taget ur någon gammal spionroman av John le Carré.

-Okej, vad har du?
-En subversiv 2-åring vid namn Torkel. Sabotage och förstörelse. Husarrest.
-Okej.
-Du, då? Vad har du?
-Leon, 3,5 år. Tjuvlyssnare, tjuvtittare, expert på bakhåll och trots.

Och så sker utväxlingen stilla och diskret. Spionen som kom in från lekrummet.

I ett anfall av djup ironi har Sara lärt vår snart fyraåriga dotter att sjunga gamla Frälsningsarmésånger.
Personligen upplever jag detta som oerhört pinsamt, framförallt i offentlig miljö.
Som nu i morse, på väg till dagis medelst cykel.

Inför hela omgivningen sjunger Elsa makalöst HÖGT och med GÄLL stämma:

"Jag är lycklig, jag är lycklig - måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag...HELA VECKAN LÅNG!
För jag har kastat alla sorger bakom min rygg, jag ser dem inte mer, jag ser dem inte mer
Ja, jag har kastat alla sorger bakom min rygg....jag ser dem inte meeeeeeeeeer!"

Efter att hon framfört visan ytterligare tre-fyra gånger blir hon plötsligt tyst.
Hon verkar fundera på något.

Sedan säger hon:
"Man kan ju vända på ryggen. Då ser man dem."