Jajamen. Åter dags att plocka fram stjärnskruvmejsel, vanlig skruvmejsel, en hammare, ett glatt humör och en stor dos av mitt beryktade tålamod.
I förmiddags blev en byrå monterad, ikväll ger jag mig på ännu en.

Att lyckas montera en IKEA-möbel korrekt ger mig en känsla av frid och stillhet.
Bejakande och världsvant kastar man sin svettiga t-shirt i en hög och drar med sin valkiga näve några drag genom den rufsiga frisyren, inte helt olikt det manér Brad Pitt brukar visa upp på film.
Sedan lutar man sig lugnt tillbaka i en avslappnad förvissning om att man nått en högre nivå som människa.

Buddhisterna kallar det nirvana.
Jag kallar det färdigmonterad IKEA-byrå.

Huskorset ville gärna ha en bild på den taklampa som jag under stooor vånda monterade upp förra veckan.
Handsvetten rann, ryggen värkte och svindeln fanns hela tiden i bakgrunden som en annalkande, bengalisk tiger, redo att kasta allt över styr.

Faktum är att jag då kände mig lite som Strindberg efter ett utbrott av inferno.


Det rör sig dock inte om någon Strindbergslampa, som synes.
Kan vi släppa det här nu?

Jodå. Det gick bra.
Men min nervösa handsvett under upphängningen höll på att sumpa allting.
Men nu hänger den där så fint och dinglar.

(Om du undrar vad detta handlar om så läs inlägget här nedan)

Livet är inte lätt för oss stackare som råkar vara födda med tummen mitt i handen.
Det är störande och förnedrande, det skapar en stor känsla av olust och vanmakt. Ångesten är som starkast innan vi skrider till verket, men lyckas sedan eskalera snabbt under processens genomförande för att sluta i ett fullständigt crescendo av febriga ångestattacker då man inser att allt håller på att barka fullständigt åt helvete, att allt redan håller på att ta slut.

Man vill skrika, man vill riva sitt hår, man vill slå på den förbannade pinnen eller skruvmojängen eller kedjeöglan som inte vill som man själv vill. Man känner sig som en blandning av Alfons Åberg, Mr Bean och John McEnroe.

Gick ut och köpte en väldigt snygg taklampa häromdagen, en lampa som skall hänga i vårt tv-rum. Kruxet är - bland annat - att den har små (nåja, små och små) men ömtåliga kupor av glas som skall snirklas dit på ett sinnrikt sätt meddelst en slags metallfjutt (eh....)

Igår spräckte jag en sådan här glaskupa och blev heligt förbannad på mig själv. Varför kom jag på den dumma idén att montera på lamporna innan jag hängt upp lampan? Jag är en idiot.

Sara lyckades fixa en ny (men den tillhörde butiksexet så nu djävlar skall vi vara tacksamma och inte krossa något mer).
Problemet nu (ty jag ser bara problem) är att sladden är för lång, vi behöver dra in nästan hela sladden (som är inmojsad i en lång kedja) i kupan där uppe.
Så nu skall jag bara knipsa av en sisådär sex-sju stycken öglor i kedjan och dra in sladden och sen klättra upp på en stol och så...uuuu....tanken svindlar...
Till min hjälp har jag två små tänger som jag påpassligt lånat från bostadsrättsföreningen "hobbyrum" i källaren. Hobbyrrum, tankarna går ju till Moodyssons film "Tillsammans". "När du är där nere och som du säger "snickrar"!

Med dessa redskap skall jag nu utan att krossa lamporna knipsa av kedjan bit för bit.
Jag återkommer. Wish me luck.

25 juli och ett helt halvår till juldagen. Idag har vi upplevt årets absolut bästa dag.
Lön på kontot och mången ledig från jobbet. Värmen har kommit, värmen och friheten (är inte det två Lundellböcker?)
Sitter ikväll på balkongen, barnen sover sött, grannarna har fest nere på gården.
Det är den 25:e juli. En hel månad kvar av sommaren.
Denna årstid som egentligen inte är vår, den är leasad av svenska folket av sydlänningarna. Vi får ta del av den en kort sekund, sedan flyger solen tillbaka till ekvatorn, där den egentligen hör hemma.
Tack för lånet, säger jag.

Vi nordbor behöver ljuset, värmen, friheten. Att kunna åka till stranden klockan 18.43 när solen fortfarande skiner och det står 23 grader på termometern. 
Vattnet är friskt och sanden är fortfarande varm.
Vi strandmänniskor lämnar vår kokong och ser oss själva i ett större sammanhang, en outtalad intimitet omsluter oss. Vi trampar alla på samma sand, gemensamt intar vi vattnet och vågorna.
I vattnet är vi alla lika ömtåliga och utsatta.
Vi känner oss också delaktiga i något större, en helhet och en känsla av att verkligen leva.
Det svala vattnet väcker oss till liv, låter oss alla ta del av det som är våra känslor, våra funderingar.
Det finns tid att tänka, där i solgasset, där vid kustremsan, detta underbara ställe, exakt vid vattenbrynet där två tillstånd förenas, land blir hav, mark blir vatten. Och vi står mitt i detta naturens märkliga men uppenbart nödvändiga förutsättningar.

Grannarna börjar att sjunga "Värsta schlagern" av Markoolio.
Glöm allt jag skrivit.
Jag skall stänga balkongdörren.

Hade kanske Mel Brooks kallat det våra grannar just nu håller på med.
Skillnaden är väl att det låter en hel del.
Det bankas, sågas och borras ty de totalrenoverar sin nya lägenhet (de är ganska nyinflyttade).

Dessutom möts man i trapphuset av små, vita trälister som är så långa att de inte går att forsla upp genom den svängda trappan.
De måste först sågas itu, säger grannarna som ilar likt skållade troll jämt och ständigt; upp och ner, ner och upp i trapphuset med dessa tydligen livsviktiga träpinnar. Detta har pågått sedan mitten av maj.

-Ni måste ha guldkort på Beijers, sa jag till grannfrun  häromdagen.  Ni har ju köpt upp hela sortimentet.

Jag sa det som ett uppenbart skämt. Hennes replik var dock dödligt allvarlig om än skämtsamt levererad:

-Ja, det stämmer. Vi har Blåa kortet (eller gröna påsen eller blåa remsan eller vad detta famösa VIP-kort nu kallas.

Någon som vet?

Till hösten har jag bott i den här stan i tio år men hittills aldrig blivit nedbajsad av en mås.
Detta - inser jag nu - gör mig fullständigt unik för denna stad.

De flesta infödda (Karlskroniter) får däremot måsbajs på sig redan vid treårsåldern, och en del så tidigt som i samband med dopceremonin, medan inflyttade (Karlskronabor) får räkna med att få måsbajs på huvudet åtminstone nån gång under den första sommaren i stan.
Men jag alltså - icke (peppar, peppar, ta i trä...)
Lovar att meddela bloggens läsare om och när jag blir nedskiten av en mås.



För måsdjävlar finns det gott om och jag hatar dem alla lika intensivt.
Inte bara måsar, förresten, även trutarna hjälper till att punktera stämningen (framförallt under juni-juli).
På gamla bloggen skrev jag ett brinnande inlägg om en förhatlig trut som snodde kattens mat.
Häromsistens skedde en inte alltför rolig sak med en fiskmås som gärningsman...eller fågel...

Vi skulle grilla några grillspett spetsade med bl.a lax, smörfisk, tonfisk och allt vad det heter (fråga Sara) och plockade sålunda fram den lilla elgrillen på balkongen.
Allt gick bra. Jag stod länge och väl och penslade de små spetten.
Sedan gick det mesta åt helsike.

Några sekunders oaktsamhet från min sida då jag befinner mig i köket för att plocka fram nånting ur en låda...å sedan rasar allt. På balkongen ser jag hur en satans fiskmås liksom grenslar grillen och norpar i sig ett och ett halvt spett!!

Jag menar; laxmousse har man ju hört talas om. Detta rörde sig dock om en lax-mås, troligen älskad blott av Eva Goes, Åsa Domeij och några andra miljöpartister...

Jag sprang struttande likt Mick Jagger ut på balkongen och viftade med armarna frenetiskt.
Då lyfte måsskrället kvarlämnande två orörda spett och ett sammelsurium av fiskbitar och träpinnar som gemensamt skrek "FÅGELINFLUENSA!!!! FÅGELINFLUENSA!!"

Sara och barnen fick varm mat den kvällen. Jag micrade en pirog något senare och medan jag tuggade på den till hälften pissljumma pirogen funderade jag över hur jag skall bygga en fågelskrämma att ha på balkongen...eller får jag verkligen ha totalkoll på grillen fortsättningsvis.

"Mattias! Kan du komma, Ville har kissat?"
"NEJ!! Jag grillar!"

"Pappa, pappa...kan du byta kanal?"
"NEJ! Jag grillar!"

Låter ganska skönt, faktiskt...

Att välja det korrekta barnschampoot är inte särskilt lätt.

Det vimlar av dem i olika kulörta färger. Det gäller att välja det bästa, självklart men det är lätt att imponeras av ytan. Den tecknade guldfisken och inte minst det ascoola namnet.

Natusan har en serie med hypercoola namn på sina flaskor. Eller vad sägs om:

Alien Apple

Cosmic Strawberry

(och min favorit)

Exotic Supernova (med en bild på en ananas...jodå...exotic...)

Fattar inte riktigt vad det är som har hänt.
När jag var liten hette sådana här saker typ "Barnängen"

Det är för en människa omöjligt att vara på två ställen samtidigt.
Något jag fick erfara under detta dygns första, skälvande morgontimmar.

Jag som tidigare sagt att vår lägenhet är så makalöst bra planerad och att vi i vår tur arrangerat det så fint.
Elsas rum i ena hörnet, Villes rum i det andra och så vardagsrum och sovrum i mitten, de vuxnas epicentrum, så att säga.

Lösningen är egentligen ganska bra. En unge kan vakna och inte väcka den andra, när de bråkar går det lätt att skilja dem åt genom att ropa: "gå till era rum, barn!" och så vidare.

Problemet infinner sig när bägge vaknar och är gnälliga - samtidigt. Och klockan står på 04.25.
Först skriker Elsa - jag somnar om henne och somnar sedan i hennes rum.
Sedan vaknar Ville - jag lämnar Elsas rum och tröstar Ville.
Sedan somnar jag i hans säng.
Då vaknar Elsa i sitt rum och gafflar. Högre och högre gafflas det. Klockan är så mycket som 05.34. Ica Gott liv!
Till slut låter jag Ville gå in i hennes rum så att hon får somna om honom medan jag (tillfälligt) däckar i min egen säng.
Sedan börjar de slåss. Klockan: 06.02.



Det slår mig att det hela påminner om Fawlty Towers fast med en liten skillnad. Istället för gnälliga hotellgäster är det två gnälliga vättar som gör vad de kan för att hålla igång hotelldirektören som får springa i all hast och väsa "Yes! Yes! YES! I'm on my way...yes!"

Första ingivelsen är förstås att jag är Basil Fawlty och barnen är som den lomhörde majoren.
Sedan inser jag att det är Sara som är Basil Fawlty och jag som är Manuel.
Du har väl sett avsnittet där Manuel somnar av utmattning i lobbyn. Visserligen bakis, men ändå.

Att bli väckt 04.25, 05.34 och 06.02 känns ungefär som en rejäl bakfylla

Min sambo har genom olika omständigheter kommit på grön kvist. Nu går hon dagarna i ända och bara gottar sig åt pengarna och mallar sig.
Samtidigt passar hon på att framföra detta:
-Tänka sig. Hade vi nu varit gifta hade du kunnat vara precis lika glad.

Ett löfte: När barnen växer upp skall mamma pröjsa körkorten.
Medan pappa bjuder på hamburgare efter uppkörningen.

Elsa i sin nya sommarklänning ute på balkongen, fångad i det exakta ögonblick då plantans första jordgubb mognat, plockats och ätits upp.
A Kodak moment.

Saras väninna J har tagit med barnen för att bo över några dagar i vår lägenhet. J:s sambo som ju är bonde har fullt upp med något som enligt uppgift kallas "höskörden".
Vi (och framförallt våra gäster) ser fram emot några trevliga dagar i stan.

Eftersom visiten varit ett faktum sedan länge var just denna vecka inplanerad i Saras som vanligt välstrukturerade almanacka. J och barnen behövde verkligen fly från landet då deras kyl lagt av och bonden inte synts till sin vana trogen. Det är mycket att stå i för tillfället inom katergorin lantbruk, tydligen. Han brukar jaga lösspringande får och "stängsla" till långt efter midnatt.

Nu visar det sig att höskörden redan klarats av (på "rekordtid", enligt bonden). Detta hindrar dock inte honom från att bli kvarlämnad på vischan som gräsänkling.
Nej då. Nu när skörden är klar kan han ta tag i väsentligheterna helt ostörd. Nämligen iordningsställandet av sonens rum (hemsnickeri modell större, aka Sommartorpet light).

Eller kanske han äter pizza och kollar på Fotbolls-EM. Vem vet.
Det är det som är så spännande med gräsänklingar. Ingen har fullständig insyn.
Frihet under ansvar.

Strax skall vi avslöja vad gamle folkmordsförnekaren Jan Myrdal gömmer i sitt bibliotek, låt mig bara först berätta om mitt bokhyllsarbete idag.

"Hur var det nu, skulle inte den bokhyllan vara referensbibliotek?" sa Sara plötsligt och pekade på bokhyllan i sovrummet.
Det är precis en sådan sak hon kan få för sig att säga.
"Jo...men böckerna är olika stora...jag fick sätta en del faktaböcker i vardagsrummet"
"Men hyllorna är väl flyttbara?"
"Så du menar att allt som inte är skönlitteratur..."
"Mina kokböcker står i en jävla oordning. Och på olika ställen..."

Det fick räcka. Det blev till att leka bibliotekarie idag...en ganska lustfylld syssla, förvisso.
Jag måste också tillstå att jag frestades lite av tanken att skapa ett rum med enbart referenslitteratur.
Att liksom ämnesindela hyllan som på bibblan...livsåskådning för sig, språk och ordböcker för sig, en tilltagen avdelning för olika lexika, samhällsvetenskapliga böcker och så alla historiska böcker med början då i antiken ...en medeltidsavdelning...andra världskriget för sig osv osv...

Hur det nu kom sig slogs jag av en annan snilleblixt (tyckte jag).
"Hörru. Jag satte alla biografier i den hyllan också. Alla böcker som handlar om en persons liv oavsett...från Mitt liv som Bert av Bert Karlsson till Seutonius Kejsarbiografier. Som här då, Bergmans Laterna Magica..."
"Jaha...och Bergmans Enskilda samtal, då...var är den?"
"Va? Har vi den?"
"Den finns med i min samlingsvolym tillsammans med Söndagsbarn och Den goda viljan."
"Jaja...men det är ju mer skönlitterära böcker"
"Men det bygger ju på hans liv, det finns ju biografiska inslag..."

Säger Sara bara för att jävlas.
Ja. Det är inte lätt.

Jan Myrdal har det lite enklare med sin boksamling, då allt handlar om samma sak:



Det är inte slut med hyllor för dagen.
Har lovat sambon att montera ihop en hylla kallad Rönnskär från IKEA ikväll.
Vete fan hur det skall gå, det enda Rönnskär jag känner till är det som kommer nästan sist; Pite Rönnskär, när SMHI läser kustvädret i P1...

Jag vaknade i morse av att min son på 2 år satt i soffan i rummet intill klockan 06.08.
Han hade korslagda ben och i famnen låg lokaltidningen prydligt uppslagen. Såg ut som om han satt å läste.
Om mig tog han ingen större notis mer än att han tog mig i hand, gav mig tidningen, ledde in mig i sitt rum och bad mig gosa i sängen, varpå han lade sig bredvid med en av sina böcker.

Precis som tusentals gubbar i Sverige gör varje morgon, året runt.
Vaknar. Gosar. Läser.

Efter helgens final i ESC kan man som vanligt läsa om missnöjda tittare som ej anser att deras telefonröster räknats på rätt sätt, alternativt sådana som ville rösta på Armenien men råkade rösta på en bra låt istället. Och så vidare.

Jag drabbades personligen av ett annat sorts röstbortfall i helgen.
En envis förkylning har gjort att jag nästan tappat all röst. Det har varit som ett tyst väsande som plötsligt bryter upp i falsett för att sedan gå ner i någon typ av hes bas.

Det har låtit lite som en blandning mellan Reefat El-Sayed och Anette Kullenberg.
I går sa Sara:
-Du behöver ju bara kamma ner luggen lite och ta på dig en kavaj så är det ju Reefat som sitter här vid frukostbordet.

Visst. Kul.
Jag valde att blott ignorera hennes förmenta (Fermenta??) kommentar.

Så här ligger det till.
En av Saras väninnor bor ute på landet tillsammans med sina barn och sin lantbrukande sambo.
De har tidigare figurerat på denna blogg såsom middagsgäster och bönder.
Idag ringde bonden och erbjöd oss en halv gris. "Billigt pris men den har varit frusen så ni måste komma hit och hämta den innan den börjar att ruttna i värmen", som han uttryckte det.

Vår Opel har varit på verkstad (sover Dolly Parton på rygg?) och möjligheterna för oss att ta oss ut dit idag såg ut att gå om intet.
Jagad av ovisshet hämtade jag bilen trots allt under lunchen.
Vi trodde ett tag att vi skulle åka ut i eftermiddag eller tidiga kvällen men då bör ju tilläggas att Sara jobbar ikväll så den resan skulle bli stressig. Man vill ju inte stressköra på E22:an, bromsa in för hårt och riskera att få 50 kilo gris i nacken. Tack o hej, liksom.

Sedan till ett annat problem - hur skall vi få plats med allt i vårt kylskåp? Det lär bli fullproppat.
"Kan jag få en isbit i min drink?" "Nej du...vi får inte plats med is. Vi har bara fläsk här, serru! Får det vara en karré?"

Nåväl. Det visade sig att slaktaren inte blir färdig med köttet förrän imorgon.
Jag börjar inte jobba förrän 9.30. Med andra ord skall jag lämna ungarna på dagis, sätta mig i den skruttige Opeln och pinna iväg till landet. Klockan 8 en tisdagsmorgon. Sedan iväg till slaktaren...åhh....detta får mig att minnas den där monologen med Lars Ekborg ("se kärringar över 40, dom ä bara å bunt ihop och slå ihjäl.") Det är ju i denna sketch som han skadar sig i magen, det pissblöder och han (som norrlänning) tvingas lifta in till sjukan. Varpå han frågar en förbipasserande "haru sett grisbilen?".
"Vadå...har du ramlat av", frågar den jäveln.

Men - tillbaka till morgondagen. Jag kommer alltså att komma hem med en väsentlig del griskött under armen. Provisoriskt styckat i en svart sopsäck värdig en obducent.
Till saken hör att Sara har ett helvetiskt morgonhumör. Den första halvtimmen efter att hon vaknat är inte att leka med. Har hon dessutom inte fått sina 8 timmars obruten sömn hugger hon som en orm. Åt allt och alla.
Sara måste dricka minst en liter starkt kaffe för att ens kunna stå upprätt. "Jag hör mitt hjärta. Det susar i öronen. Ge fan i mig! Bort!"

Imorron bitti kommer hon alltså i detta tillstånd att mötas av en rejäl dos blodigt fläsk.
Som det är tänkt att hon skall frysa in.
Jag måste nämligen till jobbet.
Visst. Kalla mig svin.

Såg att TV4 Film kör Tarantinos klassiker Reservoir Dogs ikväll.

I denna blodiga rulle möter vi som bekant hitmännen som alla är döpta efter en speciell färg.
Mr Black, Mr White, Mr Blue och Mr White och allt vad de heter.

Minns dock inte att Quentins Mr Orange såg ut så här:

I eftermiddags när jag skulle tillreda en enkel tortellini med ädelostsås lade jag plötsligt märke till ett tickande ljud.

Jag häpnade och frös till. Var kom det ifrån? Vad är det som tickar?

Barnen lekte på E:s rum. Sara sov.

-Är det en bomb? hörde jag mig själv tänka men jag slog snabbt ifrån mig denna dumhet.

Det visade sig vara köksfläkten. Som är ihopbyggd med någon slags timer, som sig bör.

Av detta kan jag lära mig två saker:
1. Jag har aldrig tidigare i denna lägenhet upplevt en sådan tystnad att det möjliggör för det mänskliga örat att höra en tickande köksfläkt. Det säger en del om decibeltalet i vår lya.
2. Jag är inte van vid fenomenet köksfläkt. I vår förra boning, det sk kulturhuset, hade vi ingen köksfläkt.
Vi fick nöja oss med ett hål i väggen. Säger måhända en del om mänskligheten, även detta.

Min sambo Sara uttrycker sig på ett väldigt elegant sätt. Det har hon nog gjort hela livet. För några år sedan hittade jag en luggsliten dagbok som Sara skrev när hon uppnått den ringa åldern av 6 år.
Jodå. Hon skrev (spretigt och med många stavfel, men ändå) redan på den tiden.

Fast frågan är om så många andra sexåringar benyttjade sig av samma språkliga sirlighet.
I ett avsnitt skriver den knappt 6-åriga Sara: "meningen var att vi skulle ut och gå en promenad . Emellertid började det att regna. "

Emellertid. Stavat "emelertid" med en grön krita. Intill ett ditritat regnmoln. Typisk femåringsdagbok.

Man brukar säga om en människa att han eller hon "talar som en bok". Jag skulle vilja säga att Sara talar som en svensk pilsnerfilm.

När barnen skall kissa och tvätta sig innan läggdags uppmanar Sara dem att göra "aftontoilette".
När det sedan blivit dags för tandborstning ropar Sara: "DENTALHYGIEN!"

På försommaren tycker Sara att det är kul att gå till affären och inhandla nypotatis, jordgubbar, salladslök och alla andra fräscha primörer som finns.

Är man däremot missnöjd med köttdiskens utbud talas det om "sekunda charkuterier".

Det är som att vara med i en pilsnerfilm. Jag är Thor Modéen eller John Botvid. Sara är Julia Caesar.


-Vill kandidaten vara så vänlig att bära in mina primörer i kylrummet?

Senast i eftermiddags uppmanades jag att städa upp "snask och slask" efter middagen.

Ty...

..."det ser ut som en sorg under matbordet".

Och så vill man ju inte ha det. Eller som Thor Modéen skulle sagt: "Skulle just tro det...."

I veckan fick jag och Sara en liten introduktion och snabb info om våra rättigheter och skyldigheter (mest skyldigheter) gentemot bostadsrättsföreningen. Föreningens ordförande (en proper herre i smått tyska glasögon) var väldigt allvarsam och pragmatisk. Gör si, gör ej så och om ni gör så berätta gärna för oss innan, och så vidare.

Efter en hel del information presenterad med auktoritär stämma, blev vi rundvisade i huset.
Tvättrummet. Fick vi se. Torkrummen. Fick vi se. Pannrummet (dock utan panna men med fjärrvärme) fick vi också se.

Och sedan då det allra heligaste. Soprummet för källsortering.
Det är viktigt (för att inte säga ändainihelvete viktigt att paketera papperskartongerna så platt som möjligt, detta för att minimera antalet tömningar och därmed minska på kostnaderna.

-Jag brukar göra så att jag trampar till tetrakartongerna. På så sätt vet jag att de verkligen blir platta, säger Mr Ordförande.
Och så gör han det. Demonstrerar. Hur man plattar till en kartong.

Man lägger den på marken, visar det sig. Sedan tar man sin fot och liksom trycker till. Mot kartongen i riktning nedåt.

Sedan är kartonger platt, lyckan total och risken för slaganfall betydligt mindre.