Så här långt: klapparna inslagna och städningen rullar vidare.
Ikväll har jag dammat samtliga lampor, tavlor och golvlister.
Jag har varit som en värmesökande missil med min dammtrasa.
Har jag fått syn på en lampa - då har jag dammat av den.

På paketet till några bomullstops blir jag informerad om olika användningsområde för pinnarna.
Man kan rengöra småbarn i näsan, peta sig själv i näsan, rulla upp sitt ena ögonlock med dem, stryka på desivon på en barnstjärt, rengöra kassettband (!) och gröpa ur schäferns öra från smuts.

Möjligheterna är oändliga.
Tanken att doppa ena änden i bensin, tända eld på bomullen och sedan använda topsen som brandfackla i en liten, liten protestmarsch tycks inte ha slagit tillverkarna Johnson & Johnson.

Plockade fram en flaska fläderblomssaft ur frysen i eftermiddags.

Det är ljuvligt att ta en klunk, sluta ögonen och genast se lekande barn i badkläder, brusande vågor som slår mot en klippa, gröna och frodiga gräsmattor, små solkatter blixtrande mot den ettriga vattenytan och vit sand sakta sipprande mellan ena handens solbrända fingrar.

Efter ett tag har klunken passerat strupen.
Passerat.
I likhet med sommaren.

Var en av de saker jag ville skrika under den gångna veckan, ety jag kämpade i onsdags i över en timme med en (till synes) väldigt simpel rislampa från IKEA. Lampan skulle sitta i Villes rum, har man sagt mig.

Tydligen tror Kamprad och hans fotsoldater att det bor en liten elektriker inne i oss alla, eftersom vi tvingas tvinna ihop elsladdar stående på en stol, med händerna högt uppe över huvudet under en tämligen ansenlig tidsperiod.

Man tvinnar de små, små, små kablarna, man drar sladden in i den lilla kåpan, man hänger upp skiten, de tvinnade kablarna släpper. Man gör om proceduren.
Man svär. Man svettas. Armarna värker, ryggen värker.
Man börjar om från början.
Man svär. Man svettas.

Man säger till sig själv, tyst viskande...likt ett mantra..."aldrig mer en lampjävel från IKEA"..

Ringer man till Älmhult och skäller, slår de snabbt ifrån sig och säger att Ingen Kan Egentligen Anklagas.

I eftermiddags har vi verkligen haft fullt hus.
Saras väninna J hade varit inne i stan tillsammans med sin syster. Efter att de badat på badhuset passade de på att gästa vår lägenhet.
J har två barn, syrran har två barn.
Jag och Sara har två barn.

Sammantaget alltså sex ungar under fem år som hoppat, tjoat, boxats och sprungit runt här hemma.
Tre killar. Tre tjejer.
Exakt hur många decibel som uppmättes idag vlll jag inte spekulera om.

Ikväll kom den, den fruktade meningen från Elsa vid matbordet:
-Men...jag tycker faktiskt inte om grönsaker.

Jag for direkt ut i en rungande argumentation liknande John  McEnroe efter ett dubbelfel:
-Säg inte så, Elsa! Så säger man inte. Grönsaker är nyttiga! Det vet du!

Sedan klappade jag mig på min kulmage:
-Se här så välmående pappas mage ser ut. Det är alla grönsakerna som pappa ätit, förstår du...

Såg en hylla med Apotekarnes julmust på ICA Cityhallen igår kväll.
Kunde inte motstå frestelsen utan plockade med mig en flaska hem.

"Vill du smaka?" frågade jag Sara.
"Nej, jag klarar inte det. Det är verkligen jul för mig och det är faktiskt fortfarande oktober, Mattias."
"Jag vet. Men det är ju så gott."

Så jag drack några klunkar. Och några till.
Sedan sa sambon:

"Jag kan inte se på den där bilden. Klarar inte av det....vi gör så här; du får dricka din julmust men se för guds skull till att få bort den där tomtejävulen!"
"Hur då?"
"Bort! Han skall bara bort. Det blir nog med julstress som det är. Du får väl gnugga bort honom."
"Men etiketten sitter ju stenhårt på flaskan..."
"Du kanske inte fattar vad jag säger. Bort med tomtejävulen!"

Jag löste det genom att spola varmt vatten på en halvfull flaska julmust. Därefter gnugga som en tok med stålull och till sist, äntligen blev Julmust-tomten bortgnuggad och ordningen återställd.

Friden har nu lagt sig här hemma.
Tomtejävulen ligger som blöta slamsor i sophinken.
Troligen bidar han sin tid.

Jag och Sara var antagligen snäppet över salongsberusning i lördags kväll.
Innan läggdags vid ett-tiden på natten vill Sara vara snäll och ge mig en preparerad tandborste, så att det bara är att borsta  tänderna och sedan bums i säng.

Jag tog emot borsten och började att gnugga framtand.
"Stopp!" ropas det då ifrån badrummet.

"Stopp!"

Det visar sig att det hon preparerat till oss, har varit tandborstar med Elsas Idominkräm på.

Kan berätta att det smakar lite som snus.

Det har varit en omtumlande vecka på jobbet där jag slitits mellan hopp och förtvivlan men nu när helgen står för dörren känns det ändå skönt att veta att jag börjat hamna på rätt köl igen, att jag utvecklas och går framåt.

Sara å sin sida har haft en fruktansvärt ansträngande vecka med jobb både dag och natt. Ikväll blir sista nattpasset på ett tag i alla fall.
Hon har trots denna kraftsamling lyckats hålla koll på barn och matlagning, en enastående prestation.
Vi har nämligen en policy att ge barnen bra mat (lax, lamm, bönsoppor och spenat mm ) och inte hamna i fiskpinneträsket.

Som en extra liten bonus möttes jag av god, tjeckisk öl till kvällsmaten ikväll. En öl jag nu smuttar på medan jag summerar veckan.
Elsa fick vi ta till frisören efter att hon en morgon klippt av sig ena sidan av luggen. Fem sekunders distraktion räcker, helt plötsligt ser man henne stå inne på toaletten med en sax i ena näven och några hårtestar i den andra.
"Jag vill inte va långhårig!" ropar hon med eftertryck. Klockan 07.04 på morgonen. Tick-tack...försening. Panik.

Hennes fina, gyllenröda hår. I testar på badrumsgolvet.
Det var inget att be för, det fick bli Cookie & I Hairteam (som jag nu namnger i hopp om viss rabatt nästa gång) som fick ta sig an ungens huvud.

Fast å andra sidan har barnen varit friska...inga spår av feber...peppar peppar....annars har det ju varit en intensiv period av feber här hemma. Jag är väl den ende i familjen som inte drabbats av halsont, feber och snuva.

Jag drabbades å andra sidan av Gösta Linderholm. Nog så besvärligt.
Nästan hela dagen idag har jag haft hans bubblande Rulla in en boll och låt den rulla, snurrande i huvudet.
Det krävdes att min drygt 60-åriga kollega Eva vid lunchrasten pratade om att hon varit med i radion och vunnit skivor av mig.
-Minns du vad du vann? undrade jag.
-Ja, det var de här Chili Red Hot Peppers eller vad de heter. De var ju jättebra.

Tack.
Där försvann Linderholm.
Resten av dagen har jag haft låten Californication innanför pannbenet. Mycket behagligare.

***

Såg att en före detta kollega också blivit pappa. Och detta redan i augusti. Kul.
Man lär sig mycket av att googla på folk.

***

Dagens Obama, sidan 127 i boken Min far hade en dröm...visste du förresten att George W Bush har gett ut boken Min far hade en cowboyhatt? Den innehåller mest bilder.

I alla fall: sidan 127:

"Jag drack lite av ölen och lät blicken vandra över dem som dansade framför oss. "För att jag inte har något att säga, Regina. Jag tror inte det vi gjorde idag spelade nån roll. Jag tror inte att vad som händer med ett barn i Soweto spelar så stor roll för dem vi talade inför. Inga fina ord kan ändra på det. Så varför låtsas jag ändå att det är på nåt annat sätt?
Jo, det skall jag berätta för dig. För att det får mig att känna mig viktig. För att jag gillar applåderna. Det ger mig en trevlig, billig kick. Mer är det inte."

***
Innan Jörg Haider körde ihjäl sig lär han ha sjungit in en låt. Sången påstås vara en cover på Dinah Washington.
I'm mad about the boy.

Nä. Nu skall jag ta en weissbier ur kylen. Adios.

Hela kvällen har någonting surrat runt mitt huvud. Det mesta tyder på att vi fått in en fluga i lägenheten.
Jag - som inte kan nånting om zoologi - undrar om detta är normalt eller rent utav comme il faut?
Flugor i oktober?

Fredag kväll. Tvättstuga (där satt den!).
Blogg. Köksrengöring. Vin.

Svårt att tvätta, jag är ensam med dem ikväll, Sara jobbar och de måste förstås somna in innan jag kan lämna lägenheten. Tvätten är blöt. Hinner den torka i tid? Det är kvällens cliffhanger. Jag lever på den, tar till mig den..spänningen...

Barnen som varit småförkylda och lite febriga har börjat förskjuta dygnet och har svårt för att sova. På måndag är det tänkt att de skall återvända till dagis redan klockan 07.30 på morgonen, hur nu det skall gå. Fast å andra sidan får de jättegärna sova ut riktigt, riktigt länge imorgon bitti.

Stor risk...

Skall jag se på tv?
Eller kanske en DVD. Vad känner jag för att se?
Nån riktigt gammal rulle. Kanske Midnight Cowboy...

Finns det något jävligare än att stå en morgon och vara vrålsugen på en kopp nybryggt kaffe och upptäcka att Bodum-kannan gått helt i baklås, fastnat halvvägs i pressningen och varken går att röra uppåt eller neråt?

Så man står där och trycker som en idiot, riskerande både pungbråck och hjärnblödning, hela tiden morrande "kom igen, kom igen. kom igen för helvete..."

Och svetten rinner. Knogarna vitnar, ryggen värker, man känner sig verkligen Bodum.



-Danskjävlar!

Det händer ganska ofta att jag, vid middagsbordet, pratar på om diverse putslustigheter med hjälp av mer eller mindre acceptabla ordvitsar, utan att vare sig Sara, Elsa eller Ville lyssnar eller ens visar att de bryr sig.
Jag sitter där som en gaggig åldring vid kortändan av bordet och kommenterar oväsentligheter.

Som häromveckan, då S varit med barnen på biblioteket för att låna nya ljudböcker till E.
Innan middagen hade jag sett att en av skivorna var Emil och griseknoen, denna barnboksklassiker, oefterhärmligt inläst av Astrid Lindgren själv.

Plötsligt sa Elsa:
-Jag kan prata småländske....precis om Emil.
-Ja...jag såg att mamma lånat Emil och griseknoen, sa jag. Och fortfor helt uppe i varv:
-Du skall veta Elsa att precis den sagan hade pappa när han var liten. Fast då fanns det på något som hette kassettband. Åh, den är ju så bra. Fast det är synd om både Emil och griseknoen då när de äter av dom där körsbären som är dåliga. Fast Alfred - han...drängen du vet...han är ju så snäll så snäll mot Emil och tar hand om honom när han mår dåligt...och nu är ju säkert ljudet mycket bättre, du vet att de där kassettbanden var lite brusiga fast det fanns nåt som hette Dolby. Nu glider jag från ämnet kanske men...som sagt. Nu är det ju digitalt remastrade inspelningar....

-TYSTNAD-

...och det är ju bra...
Sedan tillägger jag lakoniskt:
-Då kan man liksom höra när Emil kräks i digitalt remastrad version...hur han liksom hulkar....

Därefter hade jag definitivt tappat tråden.
Och min familj verkade konstigt nog ha tappat aptiten.

Efter uppemot tusen kreativa, nyskapande och fantasifulla inlägg kommer nu äntligen ett inlägg helt utan udd.
Ett inlägg som kännetecknas av fantasilöshet, otydlighet och ambivalens.

Så här ligger det till: Vi har tvättid ikväll. En jävla tid att tvätta på; fredagkväll egentligen men så ligger det nu till.
Förvisso. Som Bildt skulle skriva.
Det är nu inte bara tvätten som gäller ikväll. Jag skall även städa toaletten. Laga två pajer. gå ut med soporna och dricka några glas vin.
Sara jobbar.
Vi har varit lite förkylda, nästan allihop. Barnen är småsnuviga och Ville var vid lunchtid något febrig,
Har haft beläggningar på tungan (nu närmar vi oss kanske udden...) och känt mig krasslig i halsen.
Är dock på bättringsvägen.

Just det. En sak till. Sara lånade Riket II av Lars von Trier i veckan. Den är ju en höjdare.
På tal om danskjävlar planeras ett (förhoppningvis mer träffsäkert) inlägg på detta ämne inom kort.

I lördags förmiddag satt jag vid köksbordet när jag hittade en lapp med tydligt textade instruktioner (ett av de sätt jag och Sara kommunicerar på...).
Förstrött lyfte jag blicken och såg på sambon.
-Är det här om maten, eller?
-Ja. Där står exakt vad som skall göras...
-Okej. Vad blir det?
-Söndagsstek....
-Eh...men det är ju lördag idag...

En paus infaller sig. Sara säger med sarkastisk röst:
-Fan, McCain skulle ha blivit skitstolt över dig. Här håller vi minsann på traditionerna. "Äta söndagsstek på en lördag, nej se det går inte för sig"...idiot! Det kallas söndagsstek...

Det enda jag ville klargöra var vad  lappens instruktioner  gällde. Eftersom Sara alltid är ute i god tid  och varsamt aktar sig för improvisationer,  var jag övertygad om att det gällde söndagsstekens förberedelser ett helt dygn innan, så att säga.  
Steken blev god.
Vi åt den i lördags.

Det tycks vara en naturlag att småbarn är pigga och vakna, uppe med tuppen och väljer att stimma omkring klockan 07.00 en lördagsmorgon, istället för att välja det rimliga alternativet; att ligga och dra sig till klockan 10.00.

Men hämnden är ljuv.
Något säger mig nämligen att saker och ting förändras över tiden.
När mina små ligister Elsa och Ville hamnar i de yngre tonåren, tror jag mig veta...eller misstänker åtminstone skarpt...eller..lever i alla fall på en förhoppning om att de vill vila ut på lördagar och söndagar.
Eventuellt vill de inte gå ur sängen förrän framåt elva.

Det är då jag kommer in. Med min nyinköpta cymbal från ICA Maxi:s leksakavdelning.
Jag skall ha en sån där trumma på magen också, som killen i Blecktrumman.
Sedan skall jag kamma mig som Brasse Brännström och hoppa in i min 70-talistiska Sverigepyjamas under det att jag öppnar dörren till barnens respektive rum och slår på trumman...varpå jag sedan vrålar:

ÅÅÅÅÅ VAD DET LÅTER BRAAAA....DET ÄR TJOFFET I O:ET SOM GÖR DET...BANG TJOFF BANG TJOFF BANG BANG TJOFF ÅÅÅ VAD DET LÅTER BRA...DET ÄR O:ET I TJOFFET I SOM GÖR DET!!!!!!!

Lördagskvällen i ett nötskal.

Ahhh....efter en svettig arbetsvecka kommer man hem och gör sina hushållsåtaganden, nattar ungarna och pustar ut.
Sedan tar man en varm, varm dusch och torkar sig lite ruffigt, så där så att det känns i hela kroppen.
Sedan ett par mjuka byxor och en stor, kall öl...tyvärr bara folköl men va fan...

Mmmmm...har en bit choklad kvar från förmiddagen...och sedan kanske en GB Sandwich.

Nej, det blir inget mer bloggande från mig på en stund.
Ikväll är det jag och Sean Connery, och nån asläcker kvinna i technicolor...licence to chill....

Tänker ta på mig en jacka och kanske svepa ett litet glas vin på balkongen ikväll.
En hylla av glas och metall skall också tas in till köket. Vi har under sommaren haft blommor på den men den blomstertid har som bekant både kommit och gått...nu gäller det att ladda inför hösten.