I helgen har vi verkligen varit översociala. Det började i fredags då en dagiskompis till Elsa, hennes absoluta bästis, skulle sova över.
Detta var första gången som någon av Elsas kompisar sov över och spänningen var självklart stor.
Hur kommer det att gå? Kommer de att somna överhuvudtaget eller kommer de att sitta och bubbla hela natten lång?
Kommer dagiskompisen att sakna sina föräldar och vakna kallsvettig av ångest klockan 03.45?

Tursamt nog inträffade inget av det ovan beskrivna. Kompisen och Elsa (med lillebror) lånade en DVD och käkade popcorn, somnade sedan in (efter ett bra tag men ändå) och sov lugnt och tryggt hela natten.
Till lördag morgon klockan 06.05. då Elsa bryskt vaknat och ruskat liv i kompisen; "nu skall vi leka, hörru!"
Tjejen såg mer än sömndrucken ut, då jag kikade in. Ungefär 20 sekunder senare vaknade Ville och sedan var det igång.
Man får uppleva så mycket av lördagen på detta sätt. När klockan är 14.00 känns det som kväll, men då har man 9 timmar kvar...

Idag söndag har vi ägnat åt en av mina jobbarkompisar och hennes barn. De var här på en liten eftermiddagssittning med semlor och kaffe. Barnen lekte bigtime. Solen sken, kylan var påtaglig. Ville var vild.
Alltigenom en ganska klassisk, social helg i februari.

Ibland händer det att Barbie plötsligt känner för att klä av sig naken och hälla upp en rejäl Gin & Tonic.

Har köpt mig ett litet paket vispgrädde som jag gått här och småsmuttat på.
I eftermiddags när Bosse kom på spontanbesök och det skulle fikas, ville jag hälla min grädde i kaffet.
Sara var snabbt framme, norpade till sig paketet och ställde tillbaka det i kylskåpet. Hon anser att det inte går för sig sådär mitt på blanka eftermiddagen.

Hon förstår inte att jag känner mig stressad, jag har en inre gräddklocka som tickar.
Vispgräddens bäst-före-datum passeras nämligen i morgon.
Nu har jag därför hällt grädden över min glass.
Vad skulle jag annars ha gjort?
Jag kan ju inte gärna råka tappa den på golvet. Då tvingas jag ju sopa upp den igen och fan vet om det inte står nån illmarig chaufför med kameramobil i hallen, redo att avslöja mig.

Man somnar in klockan 23.30.
Klockan 04.20 väcks man av sonen och kan inte somna om.  Killen som en timme senare tittar på en med klarblå ögon och säger:
-Titta tv nu! Titta tv nu!
Man sätter honom framför tv:n och försöker somna om.
Han återvänder. Han går tillbaka till tv:n. Han kommer åter till sängen.
Man morrar och svär.
Man går upp, stänger av tv:n.
Sonens syrra vaknar. Klockan är 5.45.
Båda är pigga.
Man inser att loppet är kört.
Dagen flyter på i dvala.
Man kommer hem, lagar mat, äter middag. Sedan dukar man av och förbereder barnen för natten.
Man läser saga med skelande blick.
Efter att man underhållit bägge vill man att de skall roa sig själva i 15 minuter, så att man kan vila lite i sängen.
Man lägger sig ner.
Dottern kommer fram till sängkanten och säger:
-Kan du gissa pappa vad jag håller bakom ryggen? Det börjar på bokstaven L.

Man säger "lavemang".

Med tanke på att jag är hypokondriker är det kanske förvånande att Nonsensakuten saknar en egen kategori kallad "åkommor".
Detta är nog ändå något vi skall vara glada för att vi slipper, då inläggen i denna kategori skulle bli tämligen många, för att uttrycka det milt.

Lättare då - men samtidigt tråkigare för oss hypokondriker - är de symptom som i möjligaste mån har en helt naturlig förklaring.
Åtminstone hoppas jag att dagens hälsotillstånd står att finna i högst naturliga förklaringar.
Sonen har ju som bekant drabbats av några små kräkningar medan jag (och resten av familjen) klarat oss.
Igår började min halsvärk försvinna och så även den huttrande känslan av feber, det hela rullade på, jag unnade mig ett glas vin och vi kollade på Mandomspovet på DVD. Allt verkade gå åt rätt håll, sämre kvällar har man upplevt.

Desto större blir då min förvåning när jag i morse vaknar med en känsla av illamående och frossa. Dessutom magvärk.
Jag drack aldrig vin i den utsträckningen att detta på nåt sätt var boven i dramat.
Istället har jag idag hankat mig fram med en väldigt orolig mage och en förlamande känsla av illamående, dock utan att skönja resultatet av denna känsla, något man så här på kvällningen får vara glad för.

Nej. Nu är det bäst jag slutar beskriva mina krämpor, annars riskerar detta att bli som Ingmar Bergmans Laterna Magica, en ändlös beskrivning av diverse fekala problem och lösningen på desamma.

Eller vad sägs om följande passus,  om ett kolibakterieutbrott under ett besök i Eiffeltornet:

"Vi drabbades båda av förfärliga trängningar och begav oss till hissarna. Där meddelades på stora anslag att de var stängda i två timmar , på grund av sympatistrejk i anledning av renhållningsarbetarnas lågvariga kamp. Vi tog oss ner för de vindlande trapporna utan möjlighet att förhindra katastrofen. En ofattbart beskedlig taxichuafför bredde ut sina tidningar i baksätet och forslade det halvt medvetslösa, stinkande paret till hotellet, där vi under de följande dygnen växelvis och gemensamt, krypande från sängen över golvet, omfamnade toaletterna".

Den store demonregissörens självbiografi är späckad med såna här intima beskrivningar av tarmtömning.
Man undrar varför?
-Jag är landets genom tiderna störste och mest fruktade regissör, men nu vill jag skriva en bok om hur det brukar gå till när jag bajsar...

Den här bloggens tidigare illavarslande rapporter om vinterkräksjukan kanske skall revideras en aning. Det som hänt är att Ville två gånger inte mått så bra - för att uttrycka oss diplomatiskt - medan Sara å sin sida fått något bakteriellt i sin hals och går på penicillin.

Elsa är snorig och själv har jag min vana trogen fått en förkylning med lätt feber, halsont och något skit på stämbanden  som gör att jag mullrat som Isaac Hayes i två dagar.
Idag går stämbanden inte att lita på alls.
Mitt i allt muller har man hört en svajig falsett, lite som Musse Pigg för att ibland spricka upp i ett riktigt hög och gnälligt ljud, som Anette Kullenberg eller Refaat El-Sayed.


Direkt från gosskören.

Newsflash från TT:

Nonsensakutens hushåll meddelade idag som väntat att årets upplaga av den fruktade vinterkräksjukan slagit till.
Officiella källor bekräftar att smittan drabbat familjens yngste.
En talesman från familjen säger i en kommentar att man känner starkt för pojkens lidanden och nu skall göra allt man kan för att underlätta hans tillstånd i den akuta och prekära situation som uppstått.
Det är ännu för tidigt att spekulera kring eventuella följder av det inträffade men mycket talar för att smittan kommer att sprida sig till resten av hushållet.
Läs mer på vår specialsajt www.tt.se/vinterkrak

Man är nog lite dagis-skadad, konstaterade Sara igår.
Vi hade köpt en tröja som fordomdags kallades för sweatshirt till mig på stan och nu packade Sara upp påsen.
Jag frågade henne vad hon menade.
-Jag har letat mig tokig efter en sån där lapp där man kan skriva dit namnet.
Någon sådan lapp fanns inte.

Tänk om vardagslivet vore lika smidigt och effektivt som telefonkön hos Försäkringskassan...

Varje gång som Elsa och Ville rycker mamma och pappa i benet för att prata eller gråta, varje gång syskonen slåss med varandra eller varje gång någon sparkar i väggen i rent trots skulle man kunna tänka sig en inspelad röst som meddelade följande:

Just nu jobbar två handläggare med att lösa ditt ärende.

Plötsligt går sedan Sara på toaletten.

Just nu jobbar en handläggare med att lösa ditt ärende.

Efter ett tag kommer Sara ut igen.

Just nu jobbar två handläggare med att lösa ditt ärende. Du har plats 2 i kön.


Detta är Försäkringskassans logga, även om min bloggkollega Kalle Lind en gång i tv sagt att det är en schematisk bild av fellatio. Efter detta har det blivit ännu svårare att ta den på allvar. Bilden alltså...

Likt Lilla Blås ständige fridstörare Pål Pommac tänkte jag ikväll testa något jag såg i en annons härförleden.

Lindra din spänningshuvudvärk med Tigerbalsam stod det. Stryk in tinningarna med Tigerbalsam.
Jag har gjort så.



Och nog hjälper det. Känner inte längre någon huvudvärk. Känner bara att det svider.
Som Lasse Åberg säger om en andedräkt i Sällskapsresan II:  -Det svider lite i ögonen.
Skillnaden är väl att Pål Pommac skulle tagit Tigerbalsam någon helt annan stans.

Vi har börjat baka matbröd hemma.
Häromdagen kom lilla Elsa försynt in och frågade med sin vänaste flickröst vad mamma höll på med i köket.
Sara vände sig om och skrek:
-Jeg bröer!
Elsa ryggade tillbaka och lämnade köket lite omtumlad.
Hon förstod inte att Sara gjorde en klockren imitation av Sven Melander som den danske bagaren Preben.



Ikväll var det min tur att närma mig baktråget. Känns så här i efterhand som om jag nog helst skulle ha låtit bli.
Jag hade precis lagt Ville när jag smög ut till köksregionerna. Allt var förberett, nu var det bara att blanda ingredienserna.
Framför mig låg en bok med ett standardrecept.
Okej, jag skall göra två bröd så jag dubblar satsen tänkte jag och började med jäst och vatten.
När jag kommer till matoljan ser jag i receptet att jäklar i min lilla låda - detta är ett recept som skall ge 2 bröd. Och nu har jag dubblat satsen. Hur skall jag klara fyra bröd? Låt se...hur många dl mjöl skulle då krävas...eh..30 dl....okej....har jag nu satt fan i båten tänker jag och kladdar vidare med en oerhört klibbig massa som skriker efter mera mjöl, bägge händerna djupt i geggan.
In kommer Ville. Som inte somnat.
-Pappa baka! skriker han.
-Tyst. Gå och lägg dig...
-Ja osse baka?
-Nej. Somna!
-Pappa baka?

Jag får ta upp mina kletiga nävar och skölja dem varpå vi sedan upprepar denna procedur ett tiotal gånger.
-Pappa baka?
-SOMNA!
Och så vidare.
Slutligen blir han kvar på rummet och somnar så smått in. Hela köket ser ut som kriget eftersom han ryckt mig i byxbenet då jag haft händerna i den alltjämt kladdiga degen.
För att leda honom rätt har jag spolat vatten lite här och var (mest för att skölja mig), mina byxor är helt kletiga men sonen sover åtminstone.
Jag upptäcker nu att min våta hand som jag använt för att hälla upp mjöl (hur jävla mycket mjöl krävs det?) har luckrat upp pappret i påsen varpå denna går sönder och halva påsens innehåll liksom glider ut över diskbänken.
Det gäller att rädda det som räddas kan. jag tar fram en 5-liters platpåse, kastar in mjölet i den och knyter om.
När jag skall lägga in den i skafferiet tänker jag att de grannar som eventuellt ser mig instinktivt kommer att tänka på filmen Blow med Johnny Depp eller kanske någon avslöjande razziascen ur Miami Vice.
Vi har en stor påse med vitt pulver i skafferiet. Jaja...

Efter ett tag skall jag grädda mina fyra bröd.
Alla får inte plats i ugnen, ett par får därför stå kvar på spisen. Dessa börjar jäsa. De jäser och jäser.
Till slut - när de första bröden gräddats klart - drar jag av handduken från dem och möter något som liknar två ihjältrampade sköldpaddor.
Måste vara världens största och plattaste matbröd.
Skulle enkelt kunna förvandlas till pizza enbart genom att få sig lite tomatsås på ovansidan.
Hur kommer de brödskivorna att se ut?
Vad kan man ha för pålägg på dem?
-Kaviar! säger jag tröstande i telefon till Sara, då jag efter detta brödkaos ringer henne för att förklara läget.
Hon skrattar och är väldigt förstående.
Men tillägger också att barnen inte gillar kaviar på mackan.

Blev ytterst förvånad igår när jag skulle gå och lägga mig och hitade Lars Adaktusson på nattduksbordet.



Trodde han var på TV8.

Det är ett ganska skönt efternamn, förresten.
Sven gav oss Svensson
Hans gav oss Hansson
Per gav oss Persson
och Adaktu gav oss Adaktusson.

Säkert spännande att gräva i de släktarkiven. Adaktu. Vem var han? 
Kanske en indelt soldat från Moheda i Småland. Det brukar de vara.

Man skall vara försiktig med vad man skriver i sin filofax.
Som en liten minnesnotering har jag på en sida skrivit: "Skicka iväg foten med post".

Jag kan tänka mig vilka miner den eller de gör som olovligen stjäl min filofax och ser texten eller för all del den som bara råkar få se texten på ett uppslag.
Foten?
Vilken fot?

Bilder från diverse maffiafilmer rullas upp, kanske en och annan scen från Tarantinos Reservoir Dogs...

Svaret är självklart inte lika blodigt.
Så här ligger det till. Vi hade i mellandagarna besök av en av mina gamla klasskompisar.
Hon har två döttrar.
Den äldsta av dem lekte med en 2 decimeterstor docka. Dockans ena fot lossnade. Ville anklagades för gärningen.
Dockfoten gick inte att hitta förrän efter att de återvänt till den kungliga huvudstaden. Å flickan vill inte gärna ha sin docka amputerad.

Nu kommer vi därför att...tja...skicka foten i ett litet kuvert.

Obs. Detta sista är egentligen att betrakta som en fotnot.

...är två skitar hög och heter Jerker.
Han är - som synes - väldigt cool.



På nätterna leker han med sina osynliga kompisar Aja, Lajla och Svaja.
Allt berättat av dottern i eftermiddags.

Från säkra källor meddelas traditionellt att den s.k julen numera har passerat med råge och skulle kunna kallas avslutad.
Julskinkan förvandlades till någon typ av skink- och brocolligratäng redan i mellandagarna, den sista sillburken uppmanade Sara mig att "slänga åt helvete" häromdagen,  tomteblossen orkar inte gå upp ur sängen då de säger sig vara "helt utbrända",  både chokladen, maten och spriten har sedan en tid tillbaka passerat tarmsystemet och det enda som vagt påminner om festligheterna är väl bara granen och allt pynt.



Dessa stämningshöjare kommer dock att ryka inom de närmaste dagarna de också, sägs det...

Sov lite oroligt i natt eller snarare under de tidiga morgontimmarna.
Slutligen väcktes jag resolut och sedvanligt av sonen som studsade runt i sängen.
Efter ett tag anslöt syrran och sedan var cirkusen igång.  Klockan var 06.50 på trettondagen 2009.

Gladde mig förvisso åt att de lyckats svänga tillbaka lite av sovklockan efter jullovet, imorgon är det dagisdags och då är det meningen att man skall stressa iväg runt 7.20-snåret.

Bjöd därför ungarna på en morgon med barn-tv medan jag lade mig tillrätta i Elsas rum för att om möjligt knipa någon timme till i dvala.
Jag minns att jag drömde om kläder. Röda, blå, gröna, svarta, gula och vita.
Strumpor. T-shirts. byxor, kalsonger, trosor, overaller....

Till slut såg jag till att lämna mitt sömnlika tillstånd.
När man ligger och drömmer om smutstvätt kan man lika gärna gå upp direkt.

Elsa efter duschen ikväll:

-Pappa! Är jag fortfarande rödhårig?



Ha! Sover Dolly Parton på rygg...?

Jag vet att jag varit ganska sparsmakad med detaljer i mina senaste inlägg, det har mest blivit lite planlösa ordlekar och annat trams men nu tänkte jag sammanfatta läget 2009. Vi har varit übersociala den senaste tiden och mer skall det bli.

I går föll det rejält med snö. Vi tar om: Igår föll det vad som (för Blekinges del) kan kallas rejält med snö.
Ett vackert och gnistrande vinterlandskap omsluter numera bostadsrätten. Kylan är påtaglig men vinden faktiskt förhållandevis stillsam.
Idag har vi varit nästan hela dagen i pulkabacken. Det var den riktiga pulkapremiären för Ville eftersom hans första vinter då han så att säga vuxit ikapp (07/08) var tämligen snöfri.
Då såg det ut såhär:



Betydligt bättre fart i backen idag.

Det par som nyligen fick tillökning kommer över på lunch imorgon och därefter planeras en tur ut till Kuggeboda hos våra numera bloggbekanta bönder Kalle & Johanna som just nu har stora problem med råttor i köket (!!).
Det ryktas om övernattning där ute men efter detta vete katten...på råttan...på repet...
Jag har manisk skräck och stor fobi för nästan alla typer av gnagare, inte enbart AIK:are med andra ord.
Vill för allt i världen undvika att vakna av små iskalla pigga råttfötter över ansiktet.
Usch...ryser av bara tanken...

Vad mer? Jo, vi funderar på att bjuda ett par grannar på middag lite senare i veckan.
De är både anställda som kockar.
Vad bjuder man sådana på?
Fondue? Varma mackor med crabsticks? Toast med avocadosmör?
Lövbit med pommes?

Något annat kultiverat? ;)
Kom gärna med förslag...

Som väntat kammade vårt hushåll hem den åtråvärda trofén "Sveriges snedaste gran 2008"
Det lutar åt seger även nästa år.

Skymningen har sedan flera timmar tillbaka sänkt sig över residensstaden.
Mörkret gick nästan direkt fram och tog över likt en väldrillad scout.
Nu sitter barnen och kollar in freaking Mumintrolllet på DVD. Det handlar om både tofslan och vifslan (låter som programbeskrivningen av något dåtida stripptält på Kiviks Marknad...)

Det har varit en jättefin helg.
Igår tappade vi upp vår egentillverkade glögg (vars jäsning inte riktigt ville köra igång varpå alkoholstyrkan landade någonstans runt starköl). Men smaken är god.
I går spenderade jag och barnen också en hel dag på Marinmuseum eftersom det var ett tröstlöst regnande utanför fönstret.
Personligen tycker jag Marinmuseum och allt annat som har med fartyg att göra är ungefär lika tråkigt som valbajs men barnen har faktiskt kul där, mycket tack vare Dunders däck som är den underfundiga barnavdelningen.
Det finns en VHF-radio där man kan kommunicera mellan olika rum (eller kajutor eller vad fan det heter).
-Hej, sa Elsa.
Sedan sprakade det till.
-Hallo! hördes det.
-Jag heter Elsa. Vad heter du?
-Spiskojska nerysjas, eller något i den stilen hördes från den skrapiga radion.
-Spiskojska nerysjas, sa Elsa.

Undrar egentligen vad den där polacken tänkte.

På kvällen klädde vi granen (bild kanske dyker upp) och som alltid blev den sned. Får nog lägga några fler av barnens pixieböcker under julgransfoten...
Under hela gårdagen ägnade Sara sig åt tvättstugan. 8 maskiner på fem timmar. Allt hann förstås inte torka utan hela lägenheten var full av relativt sur tvätt hängande här och var. Ungefär som från en del husvagnar på Kiviks Marknad.

Idag har vädret varit bättre och man har faktiskt sett SOLEN!!
Undrens tid är inte förbi. Vad händer härnäst? Trelleborg vinner allsvenskan 2009?