I Karlskrona konsthall kan man just nu avnjuta en utställning med konstnären Maria Ängquist Klyvare.
Troligen var Linda Bärgfjell Klåpare upptagen på annat håll.

Det är väldigt sällan jag skriver insändare. Varför skulle jag det? Jag har ju en blogg. Och jag är normalt ingen gnällkärring.
Ibland vill man dock bara skrika ut sin ilska så att alla hör.

Något av det värsta jag vet är lata människor som när de står i en kassa vägrar att lägga fram den s.k "varuavskiljaren", dvs den fyrkantiga pinne med reklamtext som det är tänkt att man skall lägga efter sina varor på matbutikens rullband.
När jag handlade igår stod jag bakom en herre som verkligen tog priset i detta avseende.

Han var i 70-årsåldern, lång, smärt och väldigt grå. Han såg ut som nån gammal surbonde hämtad från Bengt Bratts tv-serie Hem till byn.
Mannen köpte två varor. Aftonbladet (med samtliga bilagor) och Kvällsposten (med samtliga bilagor).
Rullbandet löpte på och till slut var mannens tidningar framme vid kassörskan. Bakom stod jag och inväntade hans generösa gest av vänlighet, nämligen att underlätta för både mig och tjejen bakom kassan, den stora åtbörden att lägga en pinne av plast bakom sina tidningar, så att jag kunde börja lassa på mina varor.

Mannen rörde inte en fena. Han var uppenbarligen seende, det var inte blindskrift på tidningarna vad jag kunde se. Dessutom tittade han ner på rullbandet och var alltså varse om situationen.
Fan flög i mig och jag tänkte att; "visst, vill han pröjsa för mig med så inte mig emot", varpå jag helt frankt började lägga upp mina varor.

Rullbandet rullade på. Till slut var mina varor nästan framme och kunde nudda mannens Aftonbladet men inte fan la han ner någon pinne. Han ansåg sig antagligen vara förmer. Vad vet jag? Kanske känner han Kungen.
Kanske är han släkting i rakt nedstigande led till Teddy Roosevelt.
Någon varupinne blev det inte, utan istället får jag sträcka mig som Nalle Puhs polare Tiger i ett jättekliv för att desperat fingra efter en pinne att lägga mellan våra varor.

-Det blir 40 kronor, tack! säger kassörskan till mannen.
Det är nu jag blir riktigt förbannad. Ty vad gör fanskapet? Istället för att ge tjejen pengarna, sträcker han fram en hand där han har plånboken och en femtiolapp som sticker ut. Denna plånbok sträcker han över kassan, fortfarande utan att säga ett ljud.
Han börjar nu likna Clint Eastwood, det är bara den kisande blicken och tändstickan i mungipan som saknas.
Tjejen blir lite paff men lirkar ut femtiolappen ur mannens plånbok.

Nu kunde storyn om denne särling ha slutat om det inte vore för hans sista - totalt nonchalanta och världsfrånvända - tilltag.
Vad gör han med sina båda kvällstidningar?
Jo, han ställer sig där rullbandet slutar på den intillliggande kassamodulen.
Denna råkar vara obemannad så man skulle kunna säga att den bara står där och frestar honom.
På denna kassamodul lägger han lugnt och koncentrerat upp alla sina sju publikationer och begynner att läsa dem.
Han verkar se kassan som sitt privata köksbord.
Där står han. Tyst och koncentrerad. Han bläddrar långsamt och nästan sövande.

Jag passerar hans ryggtavla på min väg ut ur butiken.
"Hjälp barnen i Gaza" står det på Aftonbladets förstasida. Mannen läser texten med glasartad och intetsägande blick.

Något säger mig att han inte har några vidare planer på att skänka så mycket som en femtioöring.

Arne Hegerfors jobbar inte enbart på Canal Plus, tydligen.
Mycket talar för att han också tagit på sig uppdraget som PR-chef för äggproducenten Kronägg.

Såg en av deras lastbilar på stan idag. Självklart var den gul.
Utmed sidorna fanns den välkända Kronäggsloggan men det var givetvis inte detta som stack ut mest.
Istället reagerade jag då jag fick syn på framrutan.
Över hela lastbilens övre front hade någon nämligen stripat ordet "Äggspressen".

Tack för den, Arne!

Utbudet av varor och tjänster bärs upp av den efterfrågan marknaden d.v.s publiken eller kunderna har på en vara eller tjänst. Mot detta regleras sedan tillgången till produkterna eller tjänsterna.

Den lilla godisbutiken Tonis Godis på Drottninggatan i Karlskrona är ett bra exempel på detta. Butiken är lika stor som två normala toaletter. Ägaren (troligen heter killen Toni men jag är inte säker) är invandrare, kör taxi under kvällstid och jobbar under dagtid i sin lilla butik. Affären ligger nästan precis mittemot Törnströmska gymnasiet och strax intill Af Chapmangymnasiet och Ehrensvärdska gymnasiet.

Butiken är helt och hållet uppbyggd kring elevernas köpkraft och förmåga. Butiken öppnar lagom till första rasten, runt nio på morgonen. Har sedan öppet fram till ungefär 15.30. Efter det har nästan alla elever åkt hem. Då stänger Toni sin butik.

Under sommarlovet låg butiken helt öde, om man tittade in genom fönstret såg det ut som en byggarbetsplats där inne. När sedan höstterminen startar, startar också godisförsäljningen.

Toni tillhandahåller lösgodis, choklad, glass, chips, läsk och popcorn. Inget mer.

Men det räcker gott och väl. Försäljningen ser av allt att döma ut att gå lysande. Butiken är nästan alltid fullproppad med en peak runt 14-tiden på eftermiddagen.

Priserna är löjligt låga. En 200g chokladkaka från Marabou kostar 17 spänn!!

200 gram är alltså de där stora chokladkakorna, stora som pocketböcker. På ICA tror jag de kostar uppåt 30 spänn.

Andra exempel: Kit Kat 5 kr, Snickers 5 kr, Pringles chips 10 kr osv osv...

Det känns lite som om PRO har missat Tonis Godis i Karlskrona när man har sin årliga genomgång över "Sveriges billigaste matkasse".

Fast, pensionärerna tycker väl inte att godis är mat, kanske...de har andra preferenser...många av de stackarna får ju handla whiskas på Willys istället...men det är en helt annan historia...

Blev inbjudna till fika av några vänner som nyligen fått sitt andra barn.
Nu ville de träffa oss och vi ville självklart kika på det nyfödda underverket.

Vi har självfallet känt denna dag komma men har ändå inte fått tummen ur för att köpa någon present till den lille.
Som spädbarnsföräldrar vill man ju helst av allt få kläder i present eftersom de små liven ideligen täcker sina befintliga kläder med diverse substanser. Det blir en del klädbyten på en dag, om man säger så.

Någon elegant babypyjamas fanns nu inte att tillgå men nog måste väl en så välsorterad affär som Maxi ha barnkläder, nyårsdag eller inte?
Vi begav oss dit. Parkeringen var helt öde. En ensam bil, förutom vår, cirkulerade tröstlöst på den annars tomma parkeringen där samtliga kundvagnar prydligt stod uppställda på rad i sina små kundvagnsskjul.
En stor skylt pryder affärens fasad.
ICA Maxi - Öppet alla dagar 8-20.

Hmm...
Alla dagar utom nyårsdagen, tydligen. Eller är det inte någon dag vi har upplevt idag? Har jag missat något?
Okej. Det var stängt. Ahhhhhh...
Men. Vi köper i alla fall en blomma.
Det finns en blomsterkiosk i närheten av sjukhuset. Folk blir sjuka även på nyårsdagen. De måste få blommor av sina anhöriga. Där finns säkert någon kuf med allergirinnande näsa som erbjuder blomsterkrafs.
Det fanns det.
Röda tulpaner.

Vad som nu återstod var någon leksak till storasystern i familjen. Det blev inga kläder, möjligen kan vi då hitta något bortskänkningsbart någon annanstans.
Det ligger en Willysaffär väldigt nära våra kompisars hem.
Jajamen. Vi smiter bara in på Willys och hittar något. De kan ibland erbjuda barnfilmer eller gosedjur eller åtminstone något litet rosa sugrör eller vad som.

Vi sprang dit. Något var fel med den automatiska skjutdörren. Var det fel på sensorn? Vi stod ju precis framför ingången.
Inget hände. Till slut såg jag anslaget:
Nyårsdagen stängt.

Det blev en blombukett.
Och ett löfte om att vi skall återkomma i ämnet.


PS! Jodå. Lugn, bara lugn. Den nyfödde var söt. DS!

Vår lägenhet ligger ungefär två minuters gångväg från en välsorterad matbutik.
Det känns självklart ganska lyxigt.
Blir man sugen på exempelvis choklad kan man gå ner, köpa chokladen och sedan gå tillbaka inom loppet av ungefär sex minuter.
Det blir en del impulshandlande men det är egentligen inte detta som är problemet.

Det jag anser vara lite jobbigt är att jag befinner mig i denna butik varenda dag. Jag lovar.
Det går inte en dag utan att jag befinner mig därinne. Ibland känns det nästan som om jag bor i mataffären.
Stundtals besöker jag denna affär flera gånger varje dag, med det ena inköpet konstigare än det andra.

Så här till exempel:

Jag går ner och köper lite godis och en flaska julmust.
Går tillbaka. Får reda på att jag skulle köpa stearinljus.
Går till butiken. Köper stearinljus.
När jag återvänder skall vi kanske julbaka. Då märker Sara att vi saknar både bakformar och bakpulver eller nåt i den stilen.
Vi måste skaffa bakformar och bakpulver. Nu.
Så det blir till att återvända.

Efter ett tag känner jag nästan att personalen tisslar och tasslar bakom ryggen på mig. "Titta där kommer han igen. Vad har han nu i korgen? Bakpulver? Han köpte ju stearinljus innan. Vilket är hans problem? Har han fått någon diagnos?"

Den där Perellikalendern har man ju hört talas om. Den som visar tolv lättklädda bilder på en blond schlagersångerska från Hovmantorp.

Man känner även till boken och filmen Kalenderflickorna men vad sägs om det här: Tekniska förvaltningen på Karlskrona kommun släpper sin kalender för 2009, en kalender vi erhöll med posten häromdagen.

I denna väggkalender finns årets alla månader representerade med färgglada bilder, ett ganska vanligt koncept inom kalenderindustrin.
Skillnaden här är väl själva motiven, ty vad är det egentligen som Tekniska förvaltningen vill bjuda oss på?
Jo. Vi hittar bilder på förbrukade plastflaskor, en lastbil som håller på att köra på Polenfärjan, en blå påbudsskylt som visar rekommenderad körriktning, ett rep virat runt en stolpe, två pensionärer på en bänk, en man i orange overall som är i färd med att blåsa bort höstlöv, en man i stickad mössa som kör motorbåt och mycket annat spännande.

Min favorit är ändå april månad. Där har Karlskrona kommun valt en bild föreställande gamla målarburkar liggande i en container.



Känner redan nu att 2009 kommer att bli ett kanonår.

På stan idag såg jag en prao-elev i yngre tonåren komma springande mot postens gula moped utmed Arklimästargatan.
Han var mager och gänglig, med vattenkammat hår och pilotbågade glasögon. Det var uppenbart att han redan sprungit en del, han såg svettig ut och ansiktet blossade av upprymdhet. 
Han ropade frejdigt till brevbäraren som höll på att sortera brev. Rösten sprack upp i en komisk falsett.
-Kan du ge mig breven för 37:an?

Jag slogs av en allvarlig deja vu. Praktikant för postverket i de unga tonåren.
Känns som om vi alla varit där.
Minns att jag fick frågan varför jag valt att göra min prao på just Posten.
-Jag har alltid älskat kommunikation, sa jag - 13 år gammal.

Pretentiös, hängiven, nördig.

Fast det måste ha varit skönt för brevbäraren jag såg idag, att ha med sig en springschas.
Annat var det när vi bodde i Kulturkvarteren.

Det står en s.k vipp-skylt utanför Hemköp.
På skylten står följande erbjudande textat med spritpenna:

Fläskkarré...31.90 kr/kg...färsk...svensk...skivor...

Det känns lite väl fåordigt, tycker jag.
Man får ju verkligen hoppas att lärarna i ungarnas framtida skola inte kör samma teknik när det drar ihop sig till kvartssamtal:

Skolklass...utsatthet....mobbningsoffer...slagsmål....näsblod....

Småbarnsföräldrar i dagens samhälle har en ganska skön distans.
Det märks att vi tillhör den ironiska generationen.

Råkade smyglyssna på två pappor som pratade med varandra på en lekplats häromdagen.
Det visade sig att de hade barn på samma dagis.
Nu hade den ena familjen varit i Spanien en vecka och därmed missat det jättespännande föräldramöte som ägt rum under deras frånvaro.

-Missade vi nåt?
-Nej...det kan man väl inte säga. Fast Bettan var ju med.
-Ahhhh...Bettan. Hon, självaste chefen?
-Mmmm
-Nä, det är ju ett jättebra dagis. Sa hon nåt nytt?
-Nej. Som du sa själv, alla är nöjda och de informerar oss om det vi bör ha reda på och de är ju så snälla och barnen gillar ju personalen.
-Håller med. Det är ett jättebra dagis. Det är väl bara det här med agan som känns lite...lite gammaldags men annars är det ju kanon.

Vet inte om jag är ensam om detta men jag har i alla fall små färdigskrivna sms i min mobiltelefon av typen "Är försenad. Befinner mig nu i höjd med brandstationen" eller "Är försenad. Befinner mig nu i höjd med Willys".

Dessa sms:ar jag sedan hem till Sara när jag sitter där på cykeln. På så sätt vet hon hur landet ligger. Tycker själv att det är jättesmart men samtidigt känns det lite analogt...om du hajar...

Fan. Man borde kanske skaffa en GPS istället.

Det finns så olika sätt att fira in helgen.

På väg hem från jobbet idag passerade jag och cykeln en busskur.
Där inne satt en man (modell lodis). Han hade skägg och toppluva.

Desperat försökte han knyckla ut en gammal ihopskrynklad ölburk med hjälp av en pinne.
Nu skulle det cashas in.
Det är ju lönehelg, gudbevars...

Skrev tidigare om den 60-åriga kvinnan med Rock Against Ass-texten på ryggen.
En anonym kommentar säger att det handlar om en låttitel.
Kan så vara. Norska rockbandet Turbonegro gör här en låt kallad just Rock Against ass.

Vetskapen om detta förtar ändå inte det häpnadsväckande mötet med Freivaldskopian...cool luvtröja.
Var beställer man den?

Jag såg något väldigt märkligt inne på ICA Cityhallen härom veckan.
Framför mig i kassakön står en kvinna i 60-årsåldern. Hon ser ganska exakt ut som Laila Freivalds bortsett från ett par avvikelser; hennes hår är grått istället för gult, hon är alls inte lika lång och väger troligen 20 kilo mer.
Annars är det på pricken. Samma ansiktsform och samma runda glasögon.

Det som gör att mötet med denna kvinna ens hamnar i bloggen är den klädsel hon valt.
Dels har hon ett par camouflagebyxor och dels är det det här med jackan.

Kvinnan bär en helsvart parkas med tillhörande luva (nedfälld...)
På ryggen står det med vita bokstäver (nästan samma typsnitt som Absolut Vodka): ROCK AGAINST ASS

Min fråga blir nu:
1. Är detta något hippt klädmärke som jag missat?
2. Är tröjan reklam för något typ av evenemang...i så fall;  vilket? Rock against ass?  Vad händer på en sådan manifestation?
3. Är alltihop bara en ironisk ploj?

Familjen njuter verkligen av den här sommaren. Vädret har varit oerhört växlande och ibland har vi först begett oss till säg...Saltö.
Väl framme har vinden tilltagit och en stilla rengskur har tömt stranden på högst tre minuter. Det är ett sällsamt skådespel detta. Först skiner solen och stranden är full av folk.
En droppe faller. Folk skruvar lite på sig och tittar upp i skyn.
Två droppar till. Tre droppar och så ett lätt regnfall och alla - smal som fet, man som kvinna, sosse som moderat - packar ihop sina saker i ett huj och tre minuter senare är stranden helt öde.

Tänk om SJ, CSN, Försäkringskassan och Apoteket visat samma effektivitet! Eller om man kunde utvinna den energi som semestersvensken alstrar vid just detta korta tillfälle. Då hade vi kunnat stänga både Ringhals och Forsmark.

Vi har efter en tjurrusning till bilen åkt hem, satt på film till ungarna och sagt att nu blev det tyvärr en regndag, varpå regnhevetet upphör och molnen spricker upp. Åter solsken, åter strandväder.
Då har vi helt enkelt tagit nya tag, åkt till Långö eller Stumholmen. Frågan är då vilken strand som är bäst...

Efter några veckor på olika stränder i länet kan vi konstatera följande:

Millegarne badplats utanför Ronneby är härlig, långgrund och barnvänlig.
Säkerligen är både Sandvikens badplats utanför Sölvesborg, Karön utanför Ronneby eller Kolleviks camping utanför Karlshamn bättre, men dessa har jag inte bevistat...

Millegarne är min favorit hittills. Just för den långa, grunda sandbottnen. Sedan är ju inte själva stranden så fin men vad gör man...? Man kan inte få Tylösand eller Böda..vi är ju trots allt i Blekinge.

Om man tar Karlskronas tre mest centrala stränder (vi har fem-sex minuter med cykel till samtliga) Saltö, Dragsö och Stumholmen, är Saltö finast och mysigast men ständigt har man denna relativt kalla blåst som ställer till det.

Dragsö är ett tillhåll för tyskar med husvagn men är ändå ganska mysigt, om man går en liten bit bort från den värsta knödelmaffian. Det är inte tyskarna det är fel på, det är deras sätt att ta plats...

Studentviken är mysigt och nära till skogen men man har lite samma problem här som på Saltö, den förbaskade vinden.

Långö badplats är bra såtillvida att man har mycket gräs att sitta på, innan själva stranden nalkas...sandkorn i lunchen är inte så kul. Problemet här är väl snarare hipphetsfaktorn, det skall spelas beachboll och sparkas fotboll i märkesbadbyxor.
85 % av besökarna tror att de antingen är Fredrik Ljungberg eller Jennifer Lopez.
Fast ibland dyker det upp en katt bland dessa solbrända hermeliner. Sara såg idag en kvinna närmare 90 år som satt i en stol, kollade in beachvolleyn och läste senaste numret av Cosmopolitan!
Så hippa är inte vi, vi är som vi är; två vuxna och två vildsinta, klåfingriga lemurer.

Ja. Förlåt mig denna aningen kryptiska och likaledes studentikosa rubrik.
Detta handlar ingalunda om någon riddarroman, inte alls.

Däremot om vad jag misstänker är Blekinges största loppis; Gnistan kallad eftersom den äger rum på Gnistans IP på Hasslö.
Ja...fråga mig inte varför. Det hela är väldigt mystiskt.

Jag har aldrig varit där tidigare men idag tog jag och familjen tillfället i akt. Tillsammans med den numera bloggbekanta bondefamiljen från Kuggeboda tog vi E22 mot Ronneby  (eh...de tog förvisso E22 mot Karlskrona men skit samma) och styrde kosan mot Hasslö där vi möttes av en gigantisk bilkö.

Det hela började klockan 13.00.
Solen stekte på hög som låg. En enorm trängsel och en uppsjö av s.k fynd.

Bland det som jag hittade finner vi förstås böcker. John Irving, Kurt Vonnegut och Åke Edwardson. Bland annat.
Även vinteroverall och leksaker fick vi med oss.
Kaffe. Varmkorv. Apelsin-Mer.

På det hela taget en trevlig tillställning. På vägen hem i vår insidigt 38-gradiga Opel frågar Elsa:
-Det här var kul. Vad skall vi göra i morgon, pappa?

KARLSKRONA (Nonsensakuten)

Vi har i en serie uppmärksammade artiklar berättat om Vämöparkens nya gris, Barbro.
Glädjande nog kan vi idag publicera bilder på Barbros avkomma.
Det handlar om 12 små söta kultingar som klänger utmed suggans ben, ivriga att få i sig mat.

Det var när Vämöparkens tidigare grisklientel hastigt tvingades till avlivning i höstas som Barbro gjorde entré.
De tidigare grisarna dog på grund av fetma.
Nya suggan Barbro är en glad och prickig gris av rasen Linderödssvin och många imponerades av hennes rondör när hon introducerades i stadens populära folkpark.
Barbros runda mage skulle visa sig innehålla inte mindre än 12 söta kultingar av variande karaktär.
De har visat sig vara svarta med gråa prickar, beiga med svarta prickar, bruna med vita prickar och gräddvita med bruna prickar.

-Se så söta de är, säger en av parkens besökare; Elsa, 3,5 år.
Hon och hennes pappa och lillebror säger att de med spänning följt Barbros havandeskap.
-Inte visste man att det skulle komma så många kultingar, säger pappa Mattias Nilsson och himlar något med blicken. Sedan tillägger han att man självklart blir lite fet av att gå omkring och bära på så många ungar.
-Jag skulle definitivt se ganska tjock ut, skrattar han.
-Ja mata giiiiisarna, säger lillebror Ville, 2 år och sträcker fram sin hand full av nypotatis.
-Du får inte ge dem för mycket. Och akta dig för suggan, säger Mattias Nilsson förmanande.
Vad de tolv kultingarna heter är det ingen som känner till men man kan säkert ana att den fortsatta sommaren kommer att gå i de små griskultingarnas tecken.
-Vi kommer säkerligen att återvända, säger Mattias Nilsson med ett kärvt leende.

Vädret var lite halvdant idag så jag och barnen åkte till Vämöparken i eftermiddags.
Tanken var att vi skulle ge grisen och kaninerna mat samt gunga och förlusta oss på allehanda sätt.

När vi kom fram började det emellertid att regna. Det regnade ganska mycket varpå jag snabbt sa åt barnen att det mot all förmodan faktiskt blivit glassdag idag.
I utkanten av parken ligger den s.k kaffestugan, ett ställe som ser ut och luktar så som jag tror att 60-talet såg ut och luktade.
Vi har stundtals bevistat stället men då enbart suttit på deras uteservering. Nu var vi pga av regnet tvungna att gå in i det allra heligaste, självaste lejonkulan.
Eller snarare "de gråa pantrarnas rövarkula", skulle det visa sig.
För därinne fanns det gott om oldtimers, alla lika segfotade, alla lika kaffesugna och dessutom ivriga att ta del av den allsång med Acke Dahlman som utlovats i pressen.
Kön ringlade sig lång utmed den minimala kafédisken och jag vet inte hur ofta jag hörde orden "och du vill väl ha vaniljvisp på den?" uttalas av den flinka servitrisen. Vid 13 gånger slutade jag att räkna.

Jag och barnen hittade ett bord och jag sa åt dem att äta upp sin medhavda mellis innan det var ens tal om någon glass, runt omkring de slitna träborden samlades sedan de kaffesugna.
Det visade sig dock ganska snabbt att de som älskade allsång och Acke Dahlman begav sig åt ena hållet medan vi blev kvar i ett annat rum tillsammans med en medelålders man med norra Europas fulaste byxor (turkos och röd-rutiga) samt hans depraverade hustru. Vidare kom det in en tjock, svart mamma med sina barn, uppenbarligen kringguidade av en reslig man med begynnande flint och Fjällräven-ryggsäck (troligen missionär, han såg väldigt kristen ut, ty han hade nåt sandalliknande på fötterna). Det satt en mycket gammal kvinna med rullator, också. Hon sa inte så mycket.

Mycket riktigt. Efter en stund började den prästliknande Fjällrävenmannen att konversera sina långväga gäster genom att initierat förklara de teckningar som löpte likt en bård runt rummets tak, teckningar från sent 1800-tal, vartefter jag kan se.
"Där har vi Moses. Och den där borta föreställer Jona i valfiskens buk."
En av kvinnans barn frågade om Jesus. Nej, tyvärr, Jesus var inte med den här gången.
Sedan började Acke Dahlman att spela på sitt dragspel om Frithiof Andersson i rummet intill.
De besökande sa något till sin Fjällrävenguide och denne sa stillsamt, efter en stund "ja...det finns många välsignelser".

Jag lyckades inte riktigt förstå vad han syftade på. Kanske Acke Dahlman.
Det var också om denne man som samtalet mellan rullatortanten och mannen med rutiga byxor rörde sig.
"Acke Dahlman är det som spelar" sa rutbyxmannen.
"Va???" sa rullatortanten.
"Acke Dahlman. En väldigt stor radioprofil. Han har allsång"
"Vem?"
"Han var mycket på radion förr. Han är Karlskronit" sa expediten.
"Ja, han kommer väl från Hasslö" sa rutbyxmannen.
"Kommer han från Hasslö?" sa rullatortanten.
"Jag vet inte. Jag tror att han är från Hasslö. Acke Dahlman" sa expediten.

Nu hade jag och barnen klämt i oss den mat vi pallade trycka i oss inklusive glass från Diplom-Is.
Regnet hade upphört. Nu skulle vi äntligen vidare för att mata grisarna.
Vi lämnade kaffestugan och jag vill minnas att det sista jag hörde var expediten som frågade om någon ville ha mer vaniljvisp...

Idag var det premiär för bröderna Lenny och Joachim Mostbergs äventyrsteater på Stumholmen.
Under alla söndagar i juli och augusti kommer de att ge en lustfylld och spännande barnteaterföreställning där vi möter Båtsman Dunder och Skeppsgossen Munther.

Självklart var vi på plats strax utanför Marinmuseum i eftermiddags. Här ser vi hur Jocke med hjälp av Elsa bankar ner stackars skeppsgossen Kalle, givetvis väldigt uppskattat av barnen.


Föreställningen har fri entré.