På allmän begäran kommer de så...bilderna från vår famösa Smålandsresa förra helgen.

Här står Pippi på balkongen och vad annat kan hon göra. Hon jagas ju av Kling & Klang (Det är inte Göran Hägglund den ene av dem, det bara ser ut så)


Elsa sitter fascinerad framför Katthult.


Elsa med kompis står fascinerade framför Pippi (det var en hel del sånt här...fascinerat)


Kling & Klang igen.


Det här är Maud Olofsson.
Fast henne såg vi aldrig.

Jag, Sara, barnen och våra kompisar J o K med sina likaledes små barn åkte till Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby i helgen.
Det kallar jag resa det. Nu har jag bloggstoff för en vecka framöver.
Bland annat slarvade jag bort Saras VISA-kort, låste in mig själv på en toalett och glömde att städa delar av lägenheten som vi hyrde.
Vidare hade jag glömt att ta med frukost till dag 2, ety jag var packningsansvarig. Även den beryktade "75-kronors-bajsen" som J kallar den, kräver måhända ett omnämnande.

Men, men....vi skall inte gå händelserna i förväg.
Först å främst måste man ju berömma den vackra och stilfulla parken i Vimmerby där "sagor blir till verklighet" och där utbudet skapats i "enlighet med Astrid Lindgrens vilja att låta barn vara barn och inte utsättas för de vuxnas tvång eller kommersiell påverkan".
Möjligen är det därför 2 dl kaffe kostar 18 spänn och några Pippidockor av glas 224 kronor.
Å då har jag inte nämnt all annan Pippi-merchandise.

Solen sken väldeliga under lördagen och det hela blev mycket lyckat. Barnen var förstås häpna över att se Pippi, Emil och alla de andra livs levande även om en del attraktioner saknades, kan man tycka.

Bland dessa finns "Skalle-Per doing the full monty" och "Pigan Lina bjuder Alfred på lapdance".

Men. Ingen turistattraktion kan ju vara komplett. Det handlar ju om en stillsam utveckling av produkten, en förfining och tillslipning. Sådant tar tid.
Se på Ramlösa och andra mineralvatten.
Nåväl. Bilder från resan riskerar att dyka upp.

Vet inte vad det beror på men den senaste tiden har Elsa börjat ändra texten i den klassiska barnramsan om Pelle Plutt.

"Pelle Plutt, plutt, plutt
tog ett snusk, snusk snusk" sjunger hon.

Vet inte exakt vad begreppet "tog ett snusk" innebär men man har ju ett antal förslag på vad det kan betyda. 

Sveriges Radio Kristianstad P4 hade på det glada 80-talet en illuster tävling kallad kvittotävlingen.
Den gick till på följande sätt; den alltid lika småputtrige Bosse Klaar satt i studion med en helvetes massa kvitton som lyssnare från hela Skåne (och halva Danmark) skickat in till radion.
Sedan drog Bosse ett kvitto (processen var inte helt olik den som Leif "Loket" Olsson fick ägna stora delar utav 90-talet att göra) och läste upp vad som på kvittot stod. Så här kunde det låta:

"Jaha...då har vi Majken Svensson i Brösarp som har skickat in ett långt, långt kvitto här. Hon har handlat både potatis och prinskorv. Mjölk, socker, mjöl, palsternacka minsann och vem vet om inte det står rabarber också. Ja. Det är ju gott så här års. Vem vill inte ha en liten rabarberpaj efter kaffet?
Totalt har Majken handlat för 122 kronor (som väl motsvarar 500 spänn idag)"

Sedan var det väl så att Majken genom att bli dragen (eller om lyssnarna medverkade på nåt sätt eller vad som hände) kunde vinna tillbaka alla dessa pengar via radion (indirekt licenspengar som Majken fick ta del av).
Om någon minns detta får ni gärna rätta mig. Jag minns inte alla detaljer...

I alla fall. Ett kvitto säger mycket om en människa. Funderar på att de kommande veckorna delge NONSENSAKUTENs läsare några av mina mest rafflande kvitton. Vi börjar väl direkt:

CHOKL SCHW.NÖT KAK 13,50
PLASTKASSE 1,50
RÖDVINSVINÄGER 18,90
TOTAL 34,00
MOTTAGET 100,00
ÅTER 66,00

Spännande, va?
Tyvärr kan jag nog se mig i stjärnorna efter de där 34 kronorna.

Min sambo Sara köpte en ny mobiltelefon förra veckan.

Till saken hör att Sara inte alls är någon hipp teknikfreak och datanörd.
Tvärtom. Många kallar henne istället för det "levande dataviruset".

Hon behöver bara närma sig en hårddisk så kraschar den.
Sara tar nämligen med sig sin rationella läggning från hemmet in i datorns värld.
När hon sitter vid en dator skall det städas och snyggas upp.
"Se här! Här ligger en massa junk och segar ner datorn. Hutt! Hutt! Hutt! De slänger vi...raka vägen ner i papperskorgen!"

Saken är dock den att flertalet av de filer Sara kastar är s.k systemfiler, helt nödvändiga för att köra datorn överhuvudtaget. Något som Sara också inser.
En aning för sent.



Nåväl. Sambon gick in till Telenors butik och framlade sitt ärende.
Efter ett tag hittade hon en ny Nokia med ett stort antal nya effekter och funktioner. Den visade sig utmärkt och den unga kassörskan startade den ordinära procedur varmed en nalle övergår till helt ny skepnad.
-Har du kvar nummer å sånt på simkortet?
-Ja...det har jag, säger Sara.
-Om jag får det kan jag tanka över det till nya mobilen.

Kassörskan fick Saras simkort. Tog emot det. Stirrade en lång stund. Sneglade mot sin kollega och sade sedan högt varpå hon förgäves försökte kväva ett uppbubblande skratt:
-Men...men...det är ju ett Europolitankort! Hur gammalt är det här?
Sara bet ihop. Kvinnan fortfor:
-En klenod. Det är ju inte ens ett Vodafone-kort. Det är ju Europolitan...

Vid det här laget började butikens övriga personal och kunder att dra öronen åt sig.
Kvinnans kollega (en slipsnisse med hårgelé) var tvungen att låtsas att han var i skriande behov av ett papper vid kvinnans desk enbart för att kasta ett snabbt öga på det i personalens ögon smått antika simkortet.

Sara stod kvar. Utskrattad. Bortgjord. Möjligen en smula förbannad.

Men med en ny telefon. Och med ett nytt simkort från Telenor, säkerligen tillverkat så sent som 2007. I november.

Efter att jag av landstinget tilldelades mina nya, luftgenomsläppande linser i tisdags, har jag dragits med en retsam klåda i vänster öga.

Troligen gör de nya linsernas konstitution att jag inte lyckas sätta i dem korrekt i detta öga, varvid linsskav uppstår.

Jag har nu med hjälp av marathonläsning på Amnesty Internationals hemsida lyckats att bota denna åkomma.
Berättelser om tusen och åter tusen internationella dissidenters sorgliga levnadsöden har fått mina ögon att fuktas så till den milda grad att ögonskavet upphört.

Tack, Amnesty.

(Jag skriver detta hyllande inlägg till er organisation istället för att höja min månatliga bidragspeng som era telefonörer brukar uppmana mig till meddelst trugande och tjat.)

Eftersom jag föddes med grå starr räknas jag till de stackars sällar som förr benämndes handikappade, numera heter det väl funktionshindrade eller funktionsnedsatta eller något annat.

Nåväl. Det jag vill säga är detta: jag måste bära kontaktlinser annars ser jag nada...rien...niente...
Och dessa linser bekostas (pga mitt predikament) av landstinget.
Två gånger varje år tilldelas jag två par linser och har så gjort sedan 1985.
Från början hårda som sten, dessa kunde jag inte ha, utan de halvmjuka linserna som följde därpå kändes som en revolution för ögat.

De senaste fem-tio åren har det pratats mycket om de nya, luftgenomsläppande silikonlinserna som alla icke-handikappade linsbärare får pröjsa dyrt för.
Man har sagt mig att de skulle vara bra för mig, enda kruxet har varit att man inte kunnat tillverka dem i den extremt starka styrka som mina ögon kräver.

Ända tills nu. Nu verkar de finnas.
Vid besök hos Syncentralen idag fick jag nämligen två par.
Problemet för mig nu är att anpassa mig till dessa manetliknande klumpar. De beter sig nämligen som små barbapapor!

Lär eventuellt återkomma i ämnet. Det enda jag vet hittills är att det inte var någon klok idé att stressa i sig linserna hos optikern. Den ena känns som om den hör hemma någonstans i Sahara.

Vill bara utfärda en liten varning.
Om det är så att du tänkt köpa en vinröd Opel Astra årsmodell 1995, vill Nonsensakuten starkt avråda dig.

Jag och min sambo gjorde det 2003. Den kostade då 53.000 kronor.
Vi ville ha en bil som andades kamplust, kättja, fart, fläkt och espri.
Det blev en bil som utstrålar gubbe, keps, mjukost och P4.

Vi skriver nu 2008 och hittills har eländet kostat oss närmare 24.000 kronor. Lågt räknat.
Därav kallar vi skiten för Opel Knastra.

Och överallt möts man av GM:s förljugna reklam: Opel - ett sätt att ha det bra.
Och så denna: Look at Opel now!

Helst inte.

För första gången på länge kan man känna dofter i luften när man cyklar till jobbet. Det är inte bara en kompakt vägg av köld och vind som möter en.
Istället kommer dofterna fram. Dofter av asfalt, jord, gräsmattor och en och annan sopbil.

Märkligt nog låg det en doft av rakvatten över hela kvarteret i morse. Blandat med sophämtning och avgas.

Det är något visst med det där; alla morgonens stadsdofter.
När man är nere på solsemester runt medelhavet bara älskar man att gå runt i stadskärnan en tidig morgon.
Allting är så pittoreskt. Feta madamer öppnar sina bagarbodar och doften av nybakat bröd slår mot en, blandas med doften av kaffe, timjan, blommor, tobak och puttrande mopeders små utsläpp. Och allting är så charmigt.
Ingenting man störs av. Att se staden vakna till liv är en fröjd, en euforisk upplevelse.

Väl hemma i sin egen stad är man inte lika begeistrad. Det kommunala renhållningsbolagets gatusopbil masar sig sakta framåt storgatan och man tycker bara att fanskapet låter och tar plats. Flytta på dig, satans sopbil!, vill man skrika.
I grunden är det ju samma idé. Någon sopar gatan, någon öppnar fönstret till ett kafé.
Men charmen är helt borta. Man vill bara komma därifrån.

Låt oss först och främst få detta klart för oss: jag är en skrivande människa. Jag älskar bokstäver.

Alfabetet är människans bästa uppfinning (möjligtvis efter hjulet och cykeln).
Bokstäver skapar ord, ord skapar meningar, meningar bildar sammanhang - helheten blir till magi.
Känsla, rytm, stringens, tempo...allting uttrycks och utvecklas genom detta enkla faktum. 28 bokstäver hjälper oss att formulera det begripliga såväl som det obegripliga, som Bo Strömstedt en gång skrev.

Detta är redskapet; 28 bokstäver.
Kantiga eller mjuka var för sig, ständigt porösa och levande, när de fogas samman.
Det finns vackra ord och det finns fula ord. Eller fula och fula...mindre tilltalande, oftast utifrån deras betydelse, stundom utifrån deras rent estetiska kvalitéer. Bokstäverna K och T är ganska kantiga och robusta, medan bokstäverna S och O är runda, mjuka och gosiga. Likafullt älskar vi dem - för att de fyller en funktion.
Till skillnad då ifrån X, Q och Z. Inte särskilt användbara men å andra sidan oerhört coola. Alfabetets tonåringar framför grillkiosken, man måste bara älska dem, de vet inget annat.

Nu hoppas jag att min kärlek till och fascination inför själva alfabetet tydligt framgått. Nu till saken.
Det här andra. Det där som inte är bokstäver. Jag tror att de kallas siffror.
De tycker jag inte om.
I själva verket hatar jag dem.

Har gått genom grundskola och gymnasium med konstant lägst betyg i matematik. Jag kan helt enkelt inte räkna. Troligen lider jag av dyskalkyli eller vad heter; motsvarigheten till dyslexi. Siffror gör mig matt, siffror får mig att spy, huvudräkningen är jag allra sämst på. Minns att jag var en bra bit över tio år gammal innan jag fick en uppenbarelse; nämligen det att 7 plus 8 blir 15. En lärdom som jag sedan dess brukar briljera med.
Om man däremot frågar mig - lite snabbt - vad 112 minus 14 blir tvingas jag...eh....tvingas jag....säga 98? Eller? Tänker jag fel?

Häromdagen närmade jag mig dock siffrorna som varje rätt tänkande humanist bör göra, nämligen språkligt.

Jag låg och tänkte så här: Om man skriver ner (enligt vedertagen, korrekt svensk stavning) talen 1 till 99 - vilket tal innehåller flest bokstäver?
Jag började att visualisera talen som bokstäver: ett, två, tre, fyra osv, osv...
Efter en stund kom jag fram till att det handlar om två tal som delar på förstaplatsen, gissa vilka och vinn ett bättre liv.

-Jag är nog ganska svår att åldersbestämma, sa Sara till mig en dag.
-Vad menar du? sa jag.
-Jo, igår när jag skulle handla på Systemet fick jag visa leg. Det har inte hänt på jättelänge, jag blev skitglad.

Till saken hör att Sara föddes 1971. Snart trettiosju år sedan.
-Vad kul, sa jag uppmuntrande ty kvinnor behöver uppmuntran.
-Fast å andra sidan skall man ju inte vara alltför glad för det, fortfor Sara.
Efter att jag varit på systemet skulle jag handla en present åt min systerdotter som nyss fyllt 17. En present till en sjuttonåring, med andra ord. Då gick jag fram till en ganska ung expedit och lade fram mitt ärende; en tunika som skulle kunna klä en sjuttonåring av idag.
-Jaha. Som en present?
-Ja...en present, sa Sara.
-Och vem är det då som skall ha tunikan? Är det ert barn?
Sara häpnade. Visst. Rent tekniskt skulle hon kunna ha en dotter på 17 men nej, inte något barn.
-Kanske barnbarn? frågar kvinnan bakom disken.

BARNBARN?????

 -Hade det inte varit inne i butiken, hade jag nitat henne, sa Sara och drack vidare på sitt kaffe.

Denna vår har jag verkligen investerat tungt i det här med solglasögon.
Jag tillhör nämligen den stackars pöbelliknande hög med människor som kallas astigmatiker och är varje sommarhalvår i skarpt behov av solglasögon.

Det har dock ganska lite att göra med uttrycket "the future's so bright I gotta wear shades".
Det har ingenting med coolhet att göra. Vill jag vara cool har jag en gammal basker. Dock inte sommartid.

I alla fall. En tung glasögoninvestering skedde häromveckan på Willys. Hela 79 spänn fick jag punga ut för ett par (i mitt tycke) ordinära glasögon någonstans i spannet mellan Pilotglas och Ray Charles-glas.
Stolt åkte jag hem och satte dem på näsan. Sara tittade på mig en lång stund varpå hon sedan hånskrattar sådär pimpinett med en halvt knuten näve framför käften.
-Du ser exakt ut som han Tommy i filmen Black Jack!

Därefter börjar hon imitera den sliskige, elake, otrogne och ständigt kvinnojagande dansbandstrummisen Tommy, spelad av Carl Kjellgren; -Tja...det är Tommy. Jag har fixat ett hotellrum åt oss...tja..tja..tja...

Jag har ju fullständigt glömt bort att göra mitt ombudsval inför Svenska Journalistförbundets kongress. Nu är det väl för sent.

Som jag kommer att få brinna i helvetet för detta...

Ja. Detta är ju en klassisk enkätfråga i kvällsblaskan eller annorstädes.
"Vilken film såg du senast på bio?"
Och intervjupersonen känner sig pressad att svara någon film som 1) är oerhört "kreddig" och 2) inte är äldre än fjorton dagar från premiär.

Såg att Wallanderfilmen Mastermind med Krister Henriksson som Kurt Wallander sänds på TV4 ikväll.
Det var den senaste (sista??) film som jag såg på biograf.
Jag minns det fullt tydligt. Elsa var 1,5 år och det var hennes andra jul i livet.
Jag och Sara lyckades smita iväg på juldagen 2005 för att beskåda denna konventionella men ändå väldigt spännande thriller.
Jag minns det som sagt. Juldagen 2005. 2 år och 3 månader sedan.
Det kändes lite ovant och spännande. Någonting låg i luften, oklart vad. Sedan insåg vi att det berodde på att vi kunde sitta ner i stillhet i mer än 90 minuter utan att bli avbrutna av någonting.

Förutom filmen, då.

Jo. Tänkte bara nämna att Palme sköts just idag.
Ehh...fast 1986, då.
Klockan 23.21. Korsningen Sveavägen-Tunnelgatan, centrala Stockholm.

OLOF PALME 1927-1986

Jag hade en mintgrön och randig pyjamas på mig den natten. Mamma väckte mig med nyheten och Gomorron Sverige var inställt.
Visst. Jag är ganska ung. Fast med mina elever får jag perspektiv.
För dem är Palme bara död. En död gubbe.
-Vad vet du om Palme?
-Eh...det var han som blev skjuten, va?

Ungefär på samma sätt som jag förhåller mig till John F Kennedy. Eller Abraham Lincoln.
Möjligen kan jag ändå en del om deras liv och verksamhet.
Alltför många svenska skolelever vet dock enbart om Palme att det var han "som blev skjuten".
Jag tycker att det är synd med förstår samtidigt varför.

Det ligger för nära inpå. Väck inte den björn som sover, låt oss inte granska osv osv.
Det skulle vara befriande med en svensk efterkrigshistoria värd namnet.
Börja med baltutlämningen och arbeta er framåt.
Kanske något för "Forum för levande historia" att ta tag i.

Jag och Sara brukar varje år få en väggkalender i julklapp. Så även 2007.
Kalendern erbjuder som brukligt är 12 sidor med ett stort antal dagar i tabellform. Varje månad syns en bild på en liten söt katt. Det kan vara därför som kalendern kallas "Kattkalendern".

Jag - som likt Nixon vill dokumentera mitt liv för att på så sätt snygga till mitt eftermäle - har för vana att spara dessa gamla kalendrar där vardagens små bestyr finns nedtecknade. Som en "bibliotekarie i livets bibliotek", som Niklas Strömstedt skulle uttryckt saken.

Således tog jag ner 2006 års gamla kattkalender - som hängde bakom 2007 års...och satte kalendern anno 2006 uppe på bokhyllan, till hälften nedstoppad i en till brädden fylld dokumentsamlare.
Bokhyllan står några meter från vår säng, där Sara låg och läste.
-Härifrån ser det ut som att det står "Köttkalendern", sa hon.
-Va?
-Köttkalendern. Det ser ut så.

Detta fick mig att tänka efter. Här har vi kanske något. En köttkalender är ju en genialisk idé. Hade jag bara varit 2 procent mer entreprenör hade jag satt igång med detta direkt. Det är ju jättekul.

En väggkalender med olika råa köttdelar varje månad. Det skulle kunna se ut så här:

JANUARI - SIDFLÄSK


FEBRUARI - FRANSYSKA


MARS - PICNICBOG


Osv osv osv...bidra gärna med det kött du tycker skulle passa in på din födelsemånad.
Själv tycker jag att september känns lite FLÄSKFILÉ

Rubriken på TV4:s text-tv var braskande idag: HIVSMITTADE TIGER INFÖR FÖRÄLDRAR

Jag häpnade och läste meningen om och om igen.

Fy fan...vilka sanslösa och hemska människor gör sånt? Att ta sig in i en djurpark med en spruta hivsmittat blod, lyckas krångla sig ända fram till tigerburen där den stackars oskyldiga tigerungen ligger och sover.
Att sedan ha mage att smitta den lilla ungen med HIV. Och detta inför ungens föräldrar. Bestialiskt!

Eller vänta nu...är det så att denne makabre ligist har med sig sina egna föräldrar för att bevittna detta vansinniga tilltag? Jag menar...hur sjuk är i så fall den familjen som låter sitt barn gå omkring och hivsmitta tigrar till höger och vänster? De borde ju låsas in hela bunten...

Efter ytterligare tio minuter insåg jag vad rubriken verkligen gick ut på.
Det lät mycket mer väntat och inte alls så omskakande. Det lät mer som en typisk text-tv-nyhet...

Ja. Detta var temat i en låttext som jag och en radiokollega skrev till Jerry Williams-låten Did I Tell You en gång i tiden.

Syftet var att fånga fredagsstämningen i en liten, svensk byhåla där korvkiosken blir det naturliga samlingsstället (eftersom allt annat antingen är stängt eller saknas.)

Vi valde Bräkne-Hoby som skådeplats, mycket beroende på att det är en obetydlig skithåla men också på grund av de känslor som namnet väcker...Bräkne-Hoby. Det är ju inte Stureplan, direkt.

Så här gick refrängen:

Fredag kväll i Bräkne-Hoby
fredag kväll i våran metropol
fredagskvällen här i Hoby
grillad korv och motorvrål

Fredag kväll i Bräkne-Hoby
man vet aldrig hur den skall ta slut
Bensinmack, en korvkiosk...och en snut...

Som synes fick vi mot slutet in en braskande apell mot nedläggningen av polisstationer på landsbygden också. Inte illa. Låten blev väl mottagen. Kanske inte i Bräkne-Hoby, dock..

Nja...det milda vädret har verkligen flaxat iväg. Måste bero på att den glasblåsare vi bor granne med inte har några barn.

Jag. Hatar. Kylan.

Efter att jag köpt kläder till barnen inne på Polarn O Pyret (Är det Reinfeldt och hon, Schenström, förresten??) lyckades expediten prångla på mig ett par långkalsonger. I marrimekko-mönster.

Hon hävdade att många män kan klä sig i detta. Och jag gick på den lätta.

Sara, när jag kommer hem med dessa långkalsonger:
-Är du dum i huvudet. Du skämtar, va? POP säljer ju bara barnkläder och kläder till gravida kvinnor, typ...du tar inte på dig dessa röda och vita kalsonger med orangefärgade muddar! Du hör vad jag säger!

-Eh..hon sa att även män kan ha detta för att sticka ut, liksom

-Ja. Vad fan skall hon säga? Hon står ju där för att sälja, fattar du väl?? Sedan tackade Sara för kalsongerna. Kanske har hon dem på sig imorgon.