Har ett vagt minne av att vi på skolan fick besök av Röda Korset förra läsåret, strax innan sommarlovet.
Det satt en småfet liten man med grå mustasch, tämligen snarlik Lille Fridolf och pratade om första hjälpen vid akuta nödsituationer.

Minns avsnittet om konstgjord andning, eftersom han drog en ganska smålöjlig minnesregel.
Det handlar om när man blåst in luft i det livlösa offrets lungor och ser bröstkorgen häva sig.
Det är ju då man skall trycka ner bröstkorgen stötvis för att få igång andningen på rätt sätt, om jag nu inte förträngt det vikigaste i mannens föreläsning.

Mustaschmannen säger:
-När ni pressar ner bröstkorgen är det bra att göra det i en fast rytm. Vi brukar säga att man skall sjunga Pippi Långstrump-låten tyst för sig själv, det visar sig nämligen att den har rätt rytm.
Och så simulerar han bröstkorgspressning med hjälp av en rosa latexdocka:
-Här kommer Pippi Långstrump, tjolahopp, tjolahej, tjolahoppsansa...här kommer Pippi Långstrump...osv...

Det är då som Pascal (som namnet kanske avslöjar, fransman) ställer frågan:
-Jag som är fransk...hur skall jag komma ihåg den? Vet du några franska låtar jag kan sjunga?
Varpå jag - som alltid vill kläcka billiga one-liners - omedelbart ropar:
-Du får sjunga Padam! med Edith Piaf!

Detta tycker Pascal (och en del andra deltagare) är ganska kul.
Jag inser nu att offret kommer att dö om Pascal hittar en livlös person, ger vederbörande konstgjord andning, ser bröstkorgen häva sig och börja pumpa ner bröstet till tonerna av Padam!

Den går ju på tok för långsamt.

Sara skulle jobba hemifrån häromveckan och gav mig följande morgoninstruktioner:

-Väck mig 8.30. A kommer hit 9.30 och då skall vi börja med frukost innan vi sätter igång. Snälla köp hem lite rolig frukostmat, baguetter vi kan värma och nåt gott pålägg, stark ost och nån god marmelad. Och så kan du köpa sånt där nymalet kaffe som du maler i maskin i butiken...

Sagt och gjort. Natten föll. Gryningen kom. Jag hade lämnat barnen på dagis och skulle nu handla frukostmat till sambo med kollega.
Det gick relativt bra. Jag köpte två paket baguetter, cheddar, salami, mjölk och smör. Nu var det bara det nymalda kaffet kvar.
På Cityhallen har man en av Zoegas sponsrad kaffemalningsmackapär stående intill ett rikt utbud av lite finare kaffebönor.
Bönor från Kenyas blåa berg, Etiopiens spruckna savanner, Colombias bördiga plantager och Helsingborgs frodiga buskage.
Eftersom det var en etiopier som uppfann kaffebönans smakrikedom gick jag så att säga till ursprunget och slevade upp en rejäl laddning etiopiska bönor i en avlång påse av papp som tillhandahölls för ändamålet.

"Se till att luckan ligger mellan påsen och skenan" stod det på en lapp. Jag tog den halvfulla påsen och tryckte den på plats.
Märkligt nog ville den inte sitta fast. Herregud tänkte jag, hur skall malningsgrejsemojsen kunna nå ner till bönorna nu?
Jag måste nog hälla på mer bönor. Nu hade skenan kontakt med bönorna, men det krävdes då att jag så att säga höll påsen på plats.

Jag startade maskinen. Det blev ett jävla liv. Vrooom-vroom-vroom lät det. Med bönorna i påsen hände ingenting.
Jag slog av maskinen, kollade i påsen. Nej. De låg där så beskedligt.
Kanske måste jag trycka upp påsen mot skenan när maskinen är igång?
Något inom mig sade att jag var helt ute och cyklade och svetten började sippra fram mer och mer då malningsmaskinen från helvetet började att väsnas framför mig, där jag stod med bönpåsen hårt upptryckt, ja liksom maniskt pressad mot maskinen.
Vroom-vroom-vroom.
Personalen som gick förbi såg lite frågande ut.

Jag tittade i påsen. Inte alls något nymalet kaffe. Bara stora, feta bönor från Etiopien.
Jag gav upp, ställde påsen med sitt dyrbara innehåll vid maskinen, tog ett vanligt paket kaffe och gick mot kassan.

Väl hemma förklarade Sara (när hon slutat skratta) vad som blivit fel.
Tydligen skall man ta påsens innehåll, hälla det i maskinen, fästa påsen vid skenan och slå på strömmen.
Möjligt att jag sett någon göra så nån gång men detta är världsliga saker som jag inte lägger på minnet.
Skall be Zoegas sätta upp en tydligt textad lapp. Kaffemalning for dummies.

Det fanns på 90-talet en station i Lund som hette BIG Radio.
De hade en väldigt inställsam slogan, vill jag minnas; BIG Radio 106,1 Med världens bästa lyssnare!

Vi på Radio Match i Blekinge tyckte självklart också att vi hade de bästa lyssnarna men skall vi vara helt ärliga var de kanske inte de allra smartaste. Något som framgick med stor tydlighet när det skulle tävlas.

Minns framförallt en tävling, där ämnet var film. Som vanligt antar jag att vi tävlade ut någon sunkig DVD som något obskyrt bolag typ Scanbox skänkt oss. Eftersom vi var en kommersiell station gjordes frågorna så enkla som möjligt, ibland så pinsamt enkla att en 3-åring garanterat skulle klara av dem.

Vi ställde alltså följande, filmrelaterade fråga: Alla minns väl filmen Djungelboken där vi möter Mowgli, Bagheera och Shere Kahn. Mowglis bäste vän är en stor och tjock djungelbjörn. Vi undrar helt enkelt vad han heter...Visst minns du den store, tjocke och väldigt korkade björnen i Djungelboken? Ring in, säg hans namn och vinn en DVD!

Och folk ringde som galningar. De allra flesta i slussen kom in med rätt svar.
Alla utom Gun-Marie.
Detta var en så kallad proffsringare, som ringde på alla tävlingar och enbart prickade in rätt svar vid ett fåtal tillfällen.
Det skulle visa sig att hon gick bet även denna gång.

-Radio Match, hallå!
-Ja hej, det är Gun-Marie.
-Hej, Gun-Marie. Visst kommer du ihåg den feta och korkade björnen i Djungelboken?
(paus...viss tvekan...)
-Kan det vara Yogi Bear?

Ännu ett spår från min favoritskiva Sheer Heart Attack 1974. Bring back that Leroy Brown ger oss Brian May på ukulele i ett muntert försök att jazza till det hela. Låten finns faktiskt också med i ett Lundaspex. Åtminstone då jag såg spexet Peter den store där texten handlade om Kniven, slaktarn, Widerberg och jag.

Nåväl. Nu svänger vi loss.

 

Brukar aldrig ha några nyårslöften men inför detta nya år, tänker jag ändå besvärja mitt inre till att enbart tänka positiva tankar om framtiden.
Istället för att återigen älta det som varit negativt med 2008, kommer jag att omprogrammera min hjärna till glada, hoppfulla och uppbyggliga tankar kring 2009.
Annars är det risk för att Littorins förutsägelse om att 09 är ett "skitår" kletar sig fast inte bara på marknaden och makthavarna, utan även hos mig, jag som i all stillhet driver denna oansenliga Kalle Anka-blogg på nätet.

Enda risken med att enbart tänka positiva tankar är att man genomlever livet som varande innesluten i en färgglad bubbla.
En sådan där bubbla som alltid fanns på godispåsarna när jag var liten.



Som jag älskade dessa kulörta påsar (och deras sockerstinna innehåll).
När jag åter tittar på dem är det som om jag kan se mig själv inne i den där stora röda bubblan, några månader från nu, sittande och rabbla dessa ord likt ett mantra:
"Ingen fara. Allt kommer att ordna sig. Som Gunde Svan brukar säga: Ingenting är omöjligt!"

Som jag hoppas att jag (och bubblan) verkligen har rätt.

Januari:
Vi skaffade en ny tv som sades vara "hd-ready", till skillnad från sonen som vi misstänker är "adhd-ready"
Jag kom på att jag genom denna blogg ingår i Allerskoncernen. Känns krispigt.
Det var val på Kuba och kan man tänka sig; Castro vann. Högst oväntat.
Den 6 januari kom det snö. En snö som försvann 9 timmar senare.

Februari:
En av delfinalerna i Melodifestivalen gick i Karlskrona. Du minns väl tunga namn som Fronda, Daniel Matsogiannis och Calaisa?
Maud Olofssons livvakter sköt en ren i nosen. Ren misshandel, enligt kvällspressen.
SVT började med ännu mer lokala nyhetsprogram.
Bröderna Schulman började blogga på Värmlands Folkblads hemsida. Vi vet hur det gick.
Bill Gates och hans Microsoft ville köpa sökmotorn Yahoo. Priset de erbjöd var på svindlande 284 miljarder kronor.
I samma veva erbjöd Microsoft sig också att köpa Nonsensakuten för 284 kronor. Det blev dock ingen affär.
Jag hittade landets mest välskrivna blogg och kunde slutligen konstatera detta:
-Varför är det så många som har maginfluensa i februari?
-Därför att det är en skitmånad!

Mars:
Flyttade vi in i nya lägenheten. Snacka om omställning. Dusch i lägenheten och varmvatten som aldrig tar slut.
Vämöparkens grisar dog av fetma och Nonsensakuten firade ett år!
Dessutom var en ganska otränad man ute och joggade.
Ryssland valde Medvedev till ny president. Fast det är fortfarande Putin som bestämmer.
Lite som det kommer att bli när Reinfeldt till sommaren blir "EU-ordförande". Vem kommer att lyssna på honom, när Bildt sitter bredvid?

April:
Länet fick en ny landshövding; Gunvor Engström...
Den legendariske speakern Mikael Wäliwaara gick ur tiden och jag inledde inläggen om bortglömda kulturfenomen.

Maj:
Tappade jag nästan rösten pga av en förkylning men tillräckligt många röstade på vinnaren i Eurovision Song Contest.
Vilken den var? Ja, det minns jag inte. Perelli fick knappt några röster, så mycket vet jag i alla fall. Och Björkman skyllde väl på showen: PERRELLIS SHOW MÅSTE ÄNDRAS skrev Aftonbladet.
Christer Björkman: -Jag jagar de ansvariga.
Det känns tryggt.
Man kan förresten se honom där i Arenans korridorer med fradgan bubblande, som en medeltida riddare med frisyrgelé.
En schlagerns Don Quijote på jakt efter artificiella och effektfulla väderkvarnar.
Jag minns också att vi var på Astrid Lindgrens värld och att en oss närstående bonde levererade en gris i arla morgonstund.

Juni:
Då byggde jag om våra bokhyllor och raljerade över Myrdals bibliotek.
Dottern odlade jordgubbar på balkongen och jag uppträdde som dragshowartist.

Juli:
Var månaden då jag delgav bloggens läsare ett semesterminne
Vidare upptäckte jag vilken formidabel författare Åke Edwardson är samt spelade bangolf med Elsa.
Vi var på Barnens gård, åkte guidebåt runt Trossö, reste till loppisen som populärt kallas Gnistan.
Bussförarna i Sverige strejkade men jag tog bilen till Vämöparken en regnig dag. Big mistake.

Augusti:
Henry Bronett bokdebuterade med en diktsamling och SVT bytte kanalgrafik.
Jag såg filmen Sideways på DVD. För mig som sällan ser film och inte varit på bio sedan 2005, var detta en stor upplevelse.

September:
Gjorde jag en kort sejour på Telenor och lyckades hälla varmt kaffe i grenen.
Jag jobbar inte kvar där längre.

Oktober:
Upptäckte jag att kulmagen plötsligt återvänt efter sisådär tre år. Vi käkade en hel del lamm och sedan sjabblade jag bort Villes söndagsunderhållning.
Jag gav också prov på hur det blivit om Cornelis skrivit fotbollslåtar.

November:
Då besökte Sara en märklig doktor och jag uppmärksammade att det gått 17 år sedan Freddie Mercury avled.
Jag placerade mig på bloggkartan och skrev ganska många Rimbloggsanalyser.
Jag fick en hatt i farsdagspresent och kunde konstatera att jag bloggat på denna adress i ett helt år.

December:
kan du uppleva igen genom att sakta scrolla dig nedåt.



God fortsättning!

Tänkte bjuda på den här fina bilden på mig och Ville från 2006.



Fan vad unga vi var...

Den här händelsen tilldrog sig för ungefär åtta år sedan. Jag har fått den berättad av min sambo som är utbildad skådespelare och därför kan leverera en berättelse med betydligt mer schvung än vad denna stackars blogg mäktar med, men jag vill ändå delge dig den sanna berättelsen om den rika överklasstanten och det uttråkade taxibolaget.

Det hela inträffade på stan nån gång under senhösten 2000.
På väg ut från ett köpcentrum blir Sara stoppad av en gammal tant som är två skitar hög, skrynklig som ett russin och klädd i någon slags åtsittande päls.
Tanten har varit och handlat och bär nu på två tunga matkassar.

Hon talar en intrikat och förfinad överklassdialekt och är med största sannolikhet änka efter någon officer eller annan uniformsklädd gammal stöt, ty sådana vimlar det av i vår stad.
Den lilla smala kvinnan viftar med knotiga nävar till sig Sara under det att hon utbrister:
-Unga damen! Hallå! Unga damen! Är det händelsevis så att ni råkar bära på en sådan här mobiltelefon?

Sara - som är svag för hjälplösa gamla tanter - känner starkt för kvinnans utsatta position och svarar genast jakande.
-Vill unga damen då vara så vänlig att ringa ett samtal till mig. Ni ser att jag står här och väntar på en taxi som inte har kommit.

Sara tar fram sin mobiltelefon och frågar vilket taxibolag det gäller.
-Ja, jag vet inte vad de heter men jag kan telefonnumret. Åtta ett och så tre nollor!
Sara ringer och får raskt prata med en taxichaufför. Han frågar om namnet på kvinnan.
-Ursäkta, vad heter ni? vidarbefordrar Sara.
Kvinnan spänner ögonen i henne och formar sin skrynkliga mun till en liten hönsröv. Sedan säger hon med eftertryck:
-ÖFVERBOM!

Taxichauffören suckar högt när han får reda på namnet. Han berättar att hon ringt för mindre än fem minuter sedan och att bilen är på väg.
Mannens förklaring avbryts av Öfverbom:
-När ni ändå har dem på tråden kan ni berätta för dem att detta inte är första gången de utsätter mig för dessa dröjsmål.
Det har vid upprepade tillfällen hänt att de droskor jag beställt varit mycket, mycket sena!

Därefter utbryter en polemik mellan kärringen Öfverbom och taximannen där deras meningsutbyte får tolkas av Sara som håller i luren som en åsna mellan två hötappar. Uppenbart är att tanten inte har för avsikt att själv ta någon typ av telefonmojäng mellan sina skrynkliga händer. Hon har ju skaffat sig en helt egen megafon för sina åsikter.
En megafon som i bortåt tjugo minuter får stå och simultantolka de båda kontrahenternas diskussion.

Slutligen dyker så bilen upp och Sara får hjälpa till med att bära in kvinnans kassar i bilen, det är ju inte mer än rätt.
Till sist, innan taxin kör därifrån, säger Öfverbom:

-Ja, den unga damen skall väl ha något för besväret? (Tonen låter nu misstänkt lik biskopen i Fanny & Alexander)
-Tja...säger Sara..
Därefter tar tanten Saras hand och sträcker ut den med handflatan uppåt. Hon lägger något i handflatan och sluter fingrarna om innehållet samt klappar lite lätt på de böjda fingrarna.
-Varsågod...hörs det.

Sara låter sin hand vara sluten när hon ser taxin puttra därifrån och stillheten infinner sig.
Först en stund efteråt vågar hon öppna sin hand för att i handen finna....två små tummade Mariannekolor med omslagspappret nästan bortnött.

Det är uppenbart att kolornas bäst-före-datum på ett ungefär överensstämmer med kärringen Öfverboms.

Min sambo Sara har under en längre tid haft oerhört ont i sin ena arm.
Efter veckor av vånda och mitt (och andras) tjat tog hon kontakt med en privatklinik för ryggvård, eftersom hon misstänkte att det kunde vara något med ryggen.

På denna klinik konstaterades det snabbt att Sara lider av s.k musarm.



Istället för en remiss till landstinget erhåller Sara istället snabbt numret till en läkare som skall ge henne en cortisonspruta mot inflammationen. Det är lite som Seinfeld, när han talar om läkarrekommendationer.
"Please try my guy, I promise you; he's the best..."

Sara återvänder med enbart en lapp med ett telefonnummer till en privatpraktiserande läkare som är mycket, mycket upptagen, har hon fått veta. Det är rena turen om han svarar när du ringer, har det hetat.

Sara ringer. Och får faktiskt svar direkt.
-Hallå...viskar en röst.
Sara lägger fram sitt ärende.
-Du får komma ikväll, viskar mannen tillbaka. Klockan 19.00
-Eh...jag börjar jobba kl. 19.
-Okej (alltjämt viskande), kom kvart i sex.
Sedan nämner han adressen.
-Är det portkod?
-Nej. Ingen portkod. Knacka inte. Bara öppna dörren och vänta, säger mannen återigen viskande.

Sara blir skitnervös. Vad är det här för nåt?, undrar hon. Varför viskar han? frågar hon sig.
Något svar lär hon inte få. Timmarna går och hon beger sig till den nämnda adressen.
Det visar sig vara en helt vanlig lägenhet. Tämligen dämpad belysning. Hon möts av en hall som skall tjäna som någon typ av väntrum. Hon hör röster från ett angränsande rum.
Vid väggen står en påslagen tv som visar Glamour på TV4 Plus på relativt hög volym.
En klocka tickar.
Scenen skulle kunna vara iscensatt av David Lynch.

Slutligen kommer den viskande doktorn ut. I vit rock, som någon slags garanti för sin trovärdighet.
Hon visas in till hans läkarrum (andra dörren från hallen) där det är mycket, mycket ljust.
Rummets prydnad och absoluta blickfång är ett glasskåp med en mängd kliniskt rena, medicinska instrument av metall.
Bilder av Laurence Olivier i Marathonmannen flashar förbi Saras inre medan hon ombeds att snabbt ta av sig sina kläder.
Eller åtminstone tröjan.
Sedan går det snabbt. Han tar hennes personnummer, skriver på en lapp, förhör sig om ärendet, rusar ut en stund och återvänder sedan med en spruta som enligt Sara var "gigantisk".
Hon får sin kortison. Eller det hon hoppas är kortison.
Sedan är det över.

-400 spänn, säger mannen. Nu inte lika viskande som tidigare.
-Tar ni kort?
-Nej, nej, nej...

Istället börjar han med darriga händer skriva ner sitt bankgrironummer med små, små darriga siffror på en avriven bit kollegieblock.

Det var tydligt att besöket var över.
När Sara lämnade lägenheten såg hon en krum liten herre sitta i hallen, tittande på Glamour.

Min sambo Sara har en välsignat tråkig styvmor.

När Sara var liten hade hennes styvmor två favoritlekar som hon ständigt tog till om det skulle lekas inomhus.
Dessa lekar var helt uppenbart till för styvmoderns skull och inte för någon annan.

Eller vad sägs om dessa små förlustelser:

* Dött Lejon.

Denna lek gick i all enkelhet ut på att styvmodern bad S att ligga ner på sängen.
-Vad skall jag göra?
-Du skall vara dött lejon, sa styvmodern.
Och så låg S där. En ganska lång stund.
-App app app app....nu rörde du dig allt, kunde styvmodern plötsligt säga. Döda lejon rör inte på sig....vill du inte leka dött lejon? Var nu ett duktigt, dött lejon så att jag får se...

Styvmoderns andra favoritlek hette...

* Stava

Nej. Det handlar inte om språk.
-Jag vill leka! kunde Sara ropa.
-Jag förstår, kunde styvmodern säga.
-Vad skall vi leka?
-Vi kan leka Stava!
-Vad är det för lek?
-Jo, du förstår....Stava är namnet på en hushållerska. Jag sitter här och läser medan du leker att du är Stava.
-Vad skall jag göra då?
-Ja...vad gör en hushållerska? De brukar väl damma och vattna blommorna,  laga mat och diska...det är vad Stava gör.
Se så. Nu får nog allt Stava sätta igång med att damma, tror jag...

Allt detta har Sara berättat för mig.
Vi brukar skratta åt det tillsammans men egentligen är det något djupt perverterat, tragiskt och felaktigt.
Det måste ha tett sig lite som att vara mitt inne i en Bergmanfilm.

Jag och Sara älskar Danmark.
Ett makalöst trevligt land med god öl, onyttig mat och en avslappnad "who gives a fuck"-mentalitet.

I somras fick vi tillfälle att spendera några härligt soliga dagar i Köpenhamn, denna Nordens bästa huvudstad.
Genast när Sara kommer till Danmark frågar hon efter två saker; pingvinlakrits och apelsinjuicen SOL.
Själv börjar jag snegla åt diverse pubar och bagerier.
När Sara läser om hotellets olika faciliteter i den informativa broschyr som rummet tillhandahåller, låter det som när en full norrman läser på sitt modersmål.
Sara (som kommer från mellansverige) har svårt att uppfatta det som danskarna säger och som redan nämnts har hon svårt för fraseringen men påstår i alla fall att hon begriper danska i text, dvs det skrivna språket danska.

Döm då om min förvåning när vi efter ett antal öl på ett antal olika ställen slagit oss ner vid Kongens Nytorv, en solig eftermiddag i augusti och Sara säger:
 -Vad bra det är att man skyltar så tydligt med vägen till sjukhuset!
Jag tittar undrande på henne. Sedan frågar jag vad hon menar.
-Ja, alla de här skyltarna som det står Ensrettet på.
-Vad är det med dom? undrar jag.
-Ja, de visar väl vägen till närmaste lasarett.
-Öhh...nej.
-Inte? Vad är det då?
-Du skämtar, va?
-Nej. Säg!
-Enkelriktat! Det betyder enkelriktat...trodde du att..vadå...att det var vägen till lasarettet?
-Ja. Jag tänkte att det är väl ganska bra med sådan information i ett land där man snabbt behöver läkarvård. Jag menar; man äter fet mat, dricker för mycket öl och vin, röker ständigt och gillar att ta det lugnt...självklart måste ett sådant lands myndigheter hjälpa medborgarna på traven genom att visa dom närmaste väg till hjärtintensiven.
Det är ju jättelogiskt.

Alternativa titlar till detta inlägg kan vara PROPPEN GICK UR eller NU BLIR DET INGET PARALYMPICS FÖR MIG.

Skrev igår om min partiella dövhet, det att jag varit så gott som döv på ena örat sedan i torsdags. I kväll lyckades jag äntligen få tillbaka min hörsel.
Det visade sig nog vara en vaxpropp (kombinerat med en nysning och åtföljande övertryck) som orsakat dövheten.

Efter nästan en vecka med denna åkomma förstår man vilket helvete det måste vara att vara hörselskadad. Speciellt drabbande är det ju om man som undertecknad ständigt försöker sig på att vara kvick och fyndig.
Tanken hänger med men inte kommunikationen. Man sitter som Mrs Richards i Fawlty Towers och ropar förvirrat: What? What? What did you say? Sorry? Pardon?

Dessutom är min hypokondri inte något som underlättar sådana här tillstånd. Tvärtom.
Igår gick jag in på www.netdoktor.se och sökte på "öronsus".

Dumma mig. Varför gör jag sånt? Det räckte med att läsa tre rader om "godartade svulster" (och ännu värre) "elakartade svulster på hörselnerven" innan jag satt där och skakade tänder, livrädd och totalt uppgiven.
Nu verkar det dock som att det direkt överhängande hotet är över.

Visst. Jag erkänner. Det är jag och Woody Allen. Vi är ganska lika.

Har gått omkring i fem dagar nu och varit partiellt döv, håller på att bli vansinnig!
Det slog lock för ena örat (det högra om någon undrar) i torsdags morse och sedan dess har min hörsel varit gravt nedsatt.

(Nedan följer ingånde detaljer som kan hoppas över, om man äter frukost eller annat):

Det gör inte ont i örat, det är troligen ingen vaxpropp då jag droppat rikligt med Revaxör i skiten...har försökt med tryckutjämningar och att hålla för näsan vid nysning men inget hjälper.
Igår började örat susa lite lätt men som sagt...det gör inte ont.

Eftersom jag är hypokondriker (självklart...alla stora konstnärer är hypokondriker...) planerar jag att gå till doktorn tämligen snart om inte denna åkomma upphör.

Aaaaaaargh!

Farväl du dillbestänkta, salta och fuktiga...


Adjöken du stundtals regniga...


...men också väldigt ljusa och soliga...


...avkopplande och ständigt berusande...



...sommar. Fy fan vad vi haft kul. Men nu såg jag ikväll att det mörknade vid 21.00.
Det är en jäkla tid för mörker....bättre då med ljus:


Runt den 25:e mars 2009. Det är då det händer. Då börjar svensken leva igen.
Håll ut.

Hörde på P1-programmet Medierna häromveckan.
De intervjuade två killar som skrivit en bok om hur man lyckas som  journalist.

Det viktigaste tipset var att byta efternamn, att heta något annorlunda och unikt som gör att man väcker uppmärksamhet.

Och visst finns det många, sköna namn i svensk media. André Pops är kanske mest utflippat. Men det finns flera.
Nina Oderman-Shei, Åsa Avdic,  Isobel Hadley-Kamptz,  Filip Struwe m.fl m.fl...

Listan är som bekant lång. I veckan upptäckte jag en reporter på Barometern-OT i Högsby som heter Silvana Hedenlo.

Om du googlar på dig själv, så välkommen till Nonsensakuten, Silvana!
Själv heter jag Nilsson och kommer att vara fullständigt unik om tio år, sådär.

Nu är jag tillbaka i cyberrymden efter ett antal dagars trevlig avkoppling med både sol, vind och regn.
Några iskalla öl på Kongens nytorv, SJ-mackor i Bistron, föräldrabesök i Skåne och så Saras släkt i Örebro där vi bl.a passade på att besöka det makalösa äventyrsbadet Gustavsvik. En helkul upplevelse för både Elsa och Ville som veckan innan med sina farföräldrar hade intensiva dagar med både Tosselilla Sommarland och Skånes Djurpark.

Dessutom - strax innan avfärd får jag reda på att jag bevärdigats med en heltidsanställning efter att ha tröskat på i halvtidsträsket i snart två år. HALLELUJA.
Heltiden...tillbaka till heltiden. Måste nypa mig i armen för att vara säker på att jag inte heter Michael J Fox.

Jag har en ganska stor näsa som liksom bygger upp min profil till smått DeGaulleska höjder ibland.
Det är mycket enkelt för mig att bränna mig på näsan om jag sitter länge ute i solen. Och jag har svårt för solkräm.

På en s.k fylleresa till Ios (bara det...) i den grekiska övärlden 1997 satt jag ganska mycket i solen.
Den var svår att undvika, nämligen. Tillsammans med ett gäng huvudsakligen vilda stockholmare, bl.a Herr C som jag skrivit om tidigare, drog man i en veckas tid ner till stranden för att inte så mycket bada som att dricka...en o annan läsk men mestadels faktiskt sprit. Kan man tänka sig.
Metaxa i vattenmelon. Alkoläsken Hooch. Bland annat. Moget.

Nåväl. Efter en vecka i det där gänget var man ganska mör och hade helt glömt bort det här med sololja och det faktum att näsan har lätt för att "brännas vid".
Till slut en kväll sa Herr C när vi satt på balkongen att jag nog borde skydda näsan som gått från röd till blossande orange med små lila inslag och dessutom börjat fnasa sig.

Klokt tänkt av honom. Jag fick låna lite zinkpasta att smeta på kranen.
Tyckte jag såg dum ut, ungefär som han Tomba La Bomba i färd med att kasta sig rakt ut i pisten.
Men, men. Jag smorde på pastan.

Dagen efter var resans sista dag. Alla berömde mig för min starka karaktär (innebärande att jag hade minnesbilder av resan till skillnad från en del andra sällar.)
Denna sista dag ägnades åt en swimmingpool och en utomhusbardisk som såg ut som en jävla bungalow, vill jag minnas. Jag hade preppat näsan med Herr C:s zinkpasta. Vi satt runt poolen och drack apelsinläsk med alkohol, en dryck som borde förbjudas och som slutade säljas nånstans kring 1999. Varför drack man sån här skit?
Helt otroligt.

I alla fall. Det blev lite mycket apelsinläsk, jag höll på att svimma i värmen och drog mig undan för att skyndsamt och inte så snyggt få ut denna hemska dryck ur kroppen, varpå jag kallsvettig pustade ut.
Stillsamt och på skakiga ben återvände jag till Bungalowbaren där en brittisk bartender huserade.
Han var cool.
Cool t-shirt, cool backslickfrisyr och cool guldkedja runt halsen, inte en enda trätand, så brittisk han var.

Han blev dock ganska paff när jag kravlade mig upp på barstolen och skulle beställa.
En cola, denna gång. Iskall. Alkoholfri.
Killen bara tittade på min näsa som nu var röd-brun och fnasig och dessutom liksom marmorerad med vit zinkpasta som spruckit kors o tvärs som på en skäggstubbig, spasmatisk, illa sminkad clown.
Sedan sa han, på sin bästa BBC-brittiska:
-What the HELL have you done to your nose....it looks like the devils penis!

Hur det nu kom sig blev Elsa oerhört sugen på att spela bangolf, när vi satt på Långö häromdagen.

Väldigt märkligt, hon har aldrig tidigare uttryckt några såna lustar. Nåväl.
Man vill ju inte vara någon tråkig förälder så efter att hon tjatat i två timmar gick jag henne till viljes.
"Visst. Vi spelar bangolf men det räcker med en klubba och en boll, tack så mycket."
Jag gick fram till tanten i kiosken som förmodades ansvara för alla bollarna och klubborna.
"Vad kostar skiten" tänkte jag säga till henne men självklart sa jag istället på mitt allra mest vattenkammade sätt: "Jag vill spela bangolf. Min dotter hänger med och lär sig".
"En klubba o en boll, således" replikerade tanten.
Sedan tillade hon: "Det blir 35 spänn".
Jag tittade på henne utan att visa den minsta tvekan eller avsky, hoppas jag. 35 kronor. För gummi och lite metall.
Jaja...jag gör ju detta för Elsa...

Vi begynte att spela.
Elsa puttade som en gudinna och första banan var avklarad.
"Vad gör man sen?" undrade Elsa.
"Man går vidare, nu tar vi.....den där banan!" hojtade jag skojfriskt likt Farbror Melker en solig dag.
På denna andra bana gick det inte lika bra. Till slut fick jag fösa in bollsatan i hålet och gick runt den rampliknande banavslutningen för att putta vidare. Men. Tänka sig. Där fanns ingen boll.

Det var nämligen inte bana 2. Det var bana 15 eller nåt. Banan som slutar med att bollen ramlar ner i en låst låda.
Den slutgiltiga, definitiva banan. Slutet på spelet. End Of The Road. Finito. Fin. The End.

"Vart tog bollen vägen?" frågade Elsa.
"Ehhhh..." sa jag och visste i detta ögonbick att jag är historiens sämsta förälder.

Sedan förklarade jag vad som skett. Elsa blev putt. Eller, tja...förbannad. Ilsk. Tvärarg.
Och sedan skrek hon, ganska högt och tämligen länge.

Tills det att jag tog fram en gyllene tiokrona som ersättare. Det gick så där.
En femkrona - gick också så där.
Löv...nja....
Småstenar....funkade ganska bra.

Tyvärr hittade vi ingen kotte och gav upp efter fem banor.
Men Elsa var skitglad. Nu skulle hon få bada igen.

Den här sommaren testar vi i familjen att bete oss som tvättäkta turister.
Följdaktligen tog vi i eftermiddags en tur med guidebåten Spättan runt Trossö.


Vädret var ruggigt, regnstänk och snålblåst.
Vi fyra var båtens enda passagerare och drog resolut med oss två anställda från kommunen i regnet. 
En sjöbuse som stod bakom rodret och en ung tjej vars uppgift det var att klippa biljetter och sedan medelst mikrofon guida oss. 

Tjejen insåg ganska snabbt att vi inte behövde någon guidning varpå hon sedan satt av hela resans 47 minuter framme i fören och såg lite trumpen ut medan regnet stundtals piskade sig in i båten. 

Elsa åt russin.
Ville åt kex. 

Sjöbusen var dock exakt så jovialisk som enbart äldre karlskroniter kan vara - så länge de får stå i en båt och hålla i ett roder. 
Come rain or come shine. 

  

Helgen intensiv. Extrem hetta. Möjligen den hetaste dagen på fem år, känns det som. Lördagen spenderades på Stumholmen, idag har vi varit på Långö badplats. Vattenståndet oerhört lågt där, stranden har härmed blivit bredare. Det är ju inte Tylösand men vad fan skall man göra.
Dock var det makalöst skönt, alla har badat, så även jag (allt under naveln var blött...). 
Min  militärgröna sommarhatt är på, med andra ord är det verkligen sommar. E gjorde stor succé i kön till glasskiosken då hon rullat in sig i en röd/vit sarong. Såg väldigt mondän ut.  V byggde något som Boverket kanske inte skulle ha kallat för sandslott men ändå...en grushög omgiven av vatten. Garanterat skattebefriad byggnation, vad jag vet men å andra sidan - vad vet man?
B-A föreslagit man skulle utnyttja Visby krematorieanläggning, har stor överkapacitet. Vansinnig ide! Var själv negativ men ringde Gård.

Ehh...vänta nu. Det där sista är ett citat från PC Jersild (Ingen Macvän, tydligen) och hans bok Grisjakten.
Det hör inte hit. Det bara känns så.
Fast just nu är det jag som är grisen. Åtminstone kan man anse mig vara grisskär.
För att undvika att bli solbränd kletade jag in mina stackars axlar med barnens SUPERDUPEROVERLOADPROTECTION SUNFACTOR 55-sololja idag.
Tydligen gned jag in mig lite slarvigt.
Baksidan av överarmen är röd förutom ett stycke som ser ut som en blindkarta över Öland. En vit formation som inte blivit bränd. S sa till mig att jag ser ut som Sven Melander i Sällskapsresan.
Vidare gör jag om samma misstag som förra sommaren. Att ständigt bära solglasögon utomhus gör att ansiktet nu har en behaglig solbrändhet förutom runt ögonen och vid tinningarna.

Jag ser ut som ett gammalt fotonegativ av en panda.