Nordpolen den 14 december

Tomtefar hade tagit väldigt illa vid sig av mötet med den skäggiga lucian, Irmgard.

Mötet blev en chock som sände små impulser av skräck utmed ryggen flera timmar efteråt. Tomtefar var en traditionell man med ganska hårdnackade principer gällande vad som var manligt och vad som var kvinnligt.
Skägg var något männen bar. Så mycket tråkigare då att han själv saknade skäggväxt. Mindre än elva nätter kvar till jul. Nu måste jag verkligen hitta ett skägg, resonerade han medan snön åter började yra.
Han stod utanför sin boning klädd i tjocka, vadderade, rödvita kläder; likt en dansk Michelingubbe.

Vid stallet stod Tomtefars renar och skrattade åt honom. Åtminstone var det vad han inbillade sig. Inte ens en ren har någon respekt för en skägglös tomte. Istället visar man ren förakt.

-Ho ho, där!, hördes någon ropa.
En liten, gammal , sliten och kutryggig gestalt närmade sig Tomten.
-Visa mig din handstil och jag skall säga vem du är.
Han talade med en lätt läspning och rösten var torr och lite släpig.
Tomtefar plirade mot den sorglustige figuren. Han tvekade.
-Vad vill du? Vill du sälja något så stick. Vi har allt vi behöver och saknar vi något tillverkar vi det själva! ropade han så bryskt han förmådde.
Den kutryggige plirade tillbaka och log snett bakom sitt spretiga, gråa skägg.
-Har ni månne något ris?
-Vadå? Risgrynsgröt. Det kan du hoppa upp och sätta dig på arslet att vi har! Jag äter risgrynsgröt varje kväll.
Mannen verkade fundera över något. Sedan sa han:
-Och finnes det några unga kvinnor här i huset?
-Ja. Mina döttrar, exempelvis.
-Och de smakar detta ris?
-Ja. De brukar käka risgrynsgröten ibland ja. Med en klick smör.

Mannen verkade mysa för sig själv. Sedan sa han.
-Ja. Det är bra. Man skall vara noga med riset.

Samtalet hade nått en dödläge. Båda verkade lite vilsna över hur samtalet skulle fortskrida.
-Var det allt? undrade Tomtefar.
-Ja...jag tror det. Något ris behöver du inte köpa då? Jag har här annars i min väska.
-Nej tack. Jag skulle tänka mig att köpa ditt skägg däremot.

Mannen ryckte till.
-Nej. Mitt skägg är inte till salu. Det är en viktig del av mitt varumärke.
Du förstår, jag heter Hans Scheike och det här är mitt risiga skägg:

Nordpolen den 13 december

Doften av kaffe, lussekatter och nybakta pepparkakor låg tyngre än Blixa Bargeld över Tomtefars bostad.
Det var ännu mörkt men i Tomtens kök pågick en aktivitet fullare än Kiefer Sutherland.
Det pysslades, tisslades och tasslades.

Tomtemor skulle traditionsenligt lussa för sin numera skägglöse make. Denne man som själv låg och surade i sin säng. Han förbannade fortfarande att han inte bara slagit till och köpt Beppe Wolgers skägg.
Då skulle ju hela saken vara ur världen. Nu tvingades han se på detta tröstlösa skådespel, kallat lucia.

Se på när hans hustru gjorde sig till åtlöje och framförallt höra hennes gnällande omkväde. Då på vår tröskel står, vitklädd och så vidare. Tomten suckade högt. Hon borde vara klar nu med alla sina bestyr.
Varför dröjer det? Vi vet ju alla vad som skall hända. En tjock kvinna med ljuskrona, några små tjejer (Tomtefars båda döttrar Selma och Alma) samt ett stort antal tomtenissar och hunsade plusjobbare som pepparkaksgubbar travar in, håglösa som gingo de på sobril.

Några stjärngossar fanns det inte. Det hade Tomtefar förbjudit.
Någonstans måste man dra en gräns och han tyckte att den gick vid långa, fullvuxna män som bar dumstrut i papp. Nu knarrade det till på tröskeln och den klassiska sången satte igång. Förvånad satte sig Tomtefar upp i sin säng. Det var något som inte stämde. Rösterna lät djupare. Mera kraftfulla och nästan lite ironiska.

Mot honom kom en gestalt gående, till en början svår att tyda där i den skumma belysningen.
Tomtemors röst hördes sedan högt och kraftfullt.
-Ja. Du lyckas ju inte hitta något skägg, din slöfock. Då får man ju hjälpa till. Det här är Irmgard.

I samma stund såg Tomtefar den person som gick främst i luciatåget.
Och det blev en riktig överraskning.



-Vad i helsike har du gjort? Det här skägget vill jag inte ha. Ta bort den, ta bort den, ropade Tomtefar högt samtidigt som han resolut kastade små vitlöksklyftor mot Irmgard.

Och slutligen - efter det att Irmgard handgripligt burits iväg av Tomtefar - kunde friden sänka sig.
I rummet satt nu sällskapet och njöt av kaffedoften, saffransdoften och den något annorlunda doften i sammanhanget. Lukten av en kvinnoskäggsavstötande vitlök.

Nordpolen den 12 december

Tomtefar blev oerhört nedslagen av Tomas Wassbergs avböjande mejl. Nej, han ville verkligen inte sälja sitt skägg, inte ens mot en bragdmedalj.
Det mesta verkade hopplöst och utsikterna för att Tomtefar skulle få behålla sitt åtråvärda jobb efter julafton var i stort sett minimala.
Han skulle bli tvungen att sälja sitt residens på Nordpolen, lägga ner den pampiga leksaksfabriken Toys R Soc, avskeda alla tomtenissarna och troligen bli lämnad av sin fru, mer känd som Tomtemor.

En kvinna som mestadels gick omkring och suckade under det att hon gräddade sina saffransdoftande lussebullar. Allting utfört i en inövad ritual.som för att döva sin apati. Hon förstod också det hopplösa i att vara gift med en tomte som saknar skägg.

Runt Tomtefars boning slingrade sig dock något nytt och oväntat, likt en gäckande reptil. Genom en frostig fönsterruta kunde man se honom nalkas.
Han gick lite vaggande, likt en anka på väg till sin egen avrättning. Han såg lite nedslagen ut. Det var han också. Nedslagen. påpucklad och ansatt.
Sitt skägg hade han dock inte ansat på länge, det växte relativt vilt under den marinblåa hjälmen. Folk hade sagt åt honom att han var slut, att hans tid var förbi. Att det var dags att gå vidare mot nya mål, hitta en annan inriktning på livet. Men ännu hade ingen gett honom foten, han var i en sådan position att han själv var rätt man att bedöma när nedtrappningen och tillbakadragandet skulle ske.
Och han tyckte ju så mycket om sitt jobb, det hade ju gett honom så oerhört mycket.
Brutna ben, ett stort antal hjärnskakningar, blodutgjutelser och smärta. Men någonstans var det värt det.

Nu stod han framför Tomtefar, beredd att sälja sitt skägg. Inte för att han behövde pengarna. Utan för att bevisa det märkliga i det som idrottspsykologer hävdar; att man inte vågar ändra ett beteende i tron att man skall mista sin talang.
Samma tejp, samma kläder, samma musik (oftast Dire Straits) och samma tics inför varje drabbning. Annars går det åt helvete. Vad händer med min talang som jag vet att jag har men inte kan visa för den satans fotens skull, vad händer med den om jag säljer mitt skägg?

Så gick tankarna hos mannen som nu stod öga mot öga med Tomtefar.
-Hej du! sa han.
-Hej själv, sa Tomten.
-Jo. Det gällde mitt skägg. Jag? Han tvekade.
-Jag kan tänka mig att sälja det.
Tomten tog en titt på mannens stirrande blick, stripiga hår, svettiga panna, snusutputande läpp och håglösa hållning. Sedan begrundade han skägget en lång stund, varpå han sa:
-Nej. Det funkar inte. Det känns helt enkelt inte trovärdigt. Jag vill inte köpa ditt skägg.

Mannen såg väldigt nedslagen ut.
-Däremot, fortsatte Tomten oväntat, kan jag tänka mig att köpa in sisådär 400 000 av dina fula tofflor. Jag skall smälta ner skiten och göra leksaksbilar av dem. De ser ju redan nu ut som sådana där Ahlgrens bilar. Tack för titten.

Med dessa förkrossande ord ringande i öronen, lämnade mannen Nordpolen.
Han hade kommit till en insikt. Nämligen den att hur dåligt den än går i din karriär, skall du alltid behålla och under inga som helst omständigheter raka bort ditt karaktärsdanande hockeyskägg.

Nordpolen den 11 december

Efter det spännande besöket av den skidåkande Alfred Nobel, var Tomtefar fast besluten att på eget bevåg jaga rätt på Tomas Wassberg. Ju mer Tomten tänkte på det, desto större blev övertygelsen om att Wassberg hade det skägg han sökte.

Efter ett antal olika mejlkontakter, brevduvor, sms och torpeder i MC-kläder, kom så äntligen ett mejl från Tomas Wassberg.
Detta löd:
"Har den senaste tiden mottagit diverse lismande (men även stundtals hotfulla) krav från en man som utger sig för att vara någon typ av tomte. Ger mig fan på att det är den där Juha Mieto som ligger bakom. Frågan gäller huruvida jag kan lämna ifrån mig mitt skägg, eller inte. Svaret är lika enkelt som självklart: hur förväntar ni er att jag skall kunna fånga upp mitt snor om jag inte får behålla skägget?
Skall jag bli tvingad att köpa någon typ av näsduk, då? Nej. Skit ner dig. Jag vägrar, som vanligt."

Nordpolen den 10 december

Tomtefar hade öppnat dörren. Utanför stod han. Till slut. Mannen med skägget.

Det här skägget bara måste jag få skaffa mig, jag orkar inte vänta länge, tänkte Tomtefar och bjöd in den gamle mannen.
Gästen var klädd i frack och hög cylinderhatt. Vid brösten hade han knutit en liten sober halsduk i vitt och i den var det fäst en nål. Märkligt nog hade han ett par nötta skidor fastknutna vid sina fötter. Till detta matchande stavar av 1800-talsmodell.
-Vad gör du ute i detta väder? undrade Tomtefar.
-Jag hade vägarna förbi bara och kom att tänka på detta med skägg. Min herre plägar vara intresserad av just ett slikt.
-Jo. Som ni ser kan jag inte odla något eget.
-Det var ju synd. Och skam, må jag säga. Tomtefars ögon landade på den besökande mannens båda skidor.
-Det var väl lite märklig klädsel. Tycker du inte?
-Vadå?
-Ja. Jag menar frack och längdskidor. Jag får inte riktigt ihop det.

Mannen tog av sig skidorna och ställde dem upp mot sin ena axel, på samma sätt som Ingemar Stenmark alltid hade för vana att göra, efter målgång.
-Nä, jag tycker att detta är en adekvat och tämligen nobel klädsel. Du vet att jag har länge ägnat mig åt denna idrott. Detta märkliga tidsfördriv. Att åka skidor.

Tomtefar fick plötsligt en uppenbarelse.
-Wassberg! Tomas Wassberg! Han har ju ett magnifikt skägg. Honom skulle jag vilja få kontakt med. Känner ni honom?
Gästen var förbluffad över Tomtens entusiasm och svarade lite korthugget:
-Nej. Nej. Inte någon sådan. Inte alls. Vem är det? Åker han också skidor?
-Om! Han var ju bäst i världen när det begav sig, eller åtminstone den man som kunde sitta som allra säckigast i en soffa. En lång drasut var det. Lång och skäggig. Han hade en ful liten toppluva långt neddragen över ansiktet och ofta så hängde kaskader av snor utmed ansiktet. Men han vann många fina priser.
Mannen reagerade på ordet.
-Inte mitt. Mitt pris har han aldrig vunnit! Frågan är väl om karln ens har öppnat en bok på den beskrivning du just gett. Lång, snorig och säckig. Hmpff!

Tomtefar började mer och mer ogilla gästen aversion mot Tomas Wassberg, denna titan inom idrott. Faktum var att Tomtefar snabbt ville avhysa sin besökare för att istället leta upp Wassberg. Han kände nu att det var Wassbergs skägg och ingen annans som han ville köpa.

-Hörrudu, skid-farfar! Ta du dina laggar och pinna iväg. Jag är inte intresserad av ditt skägg även om jag beundrar din frisksportarinsats. Åka skidor i frack. Och i din ålder. Du är allt en riktigt liten krutgubbe, du!
-Det kan du ge dig på, sa den skäggige och lämnade Tomtefars hus. När han kommit ner till staketet ropade han högt:

-Lycka till och må friden vara med dig. Jag önskar dig All Fred?Alfred, menar jag.


Tomten fattade ingenting. Han höll som bäst på att googla på sökordet "Wassberg".

Nordpolen den 9 december

Aftonen var sen. Tomtefar hade insjuknat i någon typ av feber. Detta hejdlösa sökande efter skägg hade tagit hårt på honom. Utanför i leksaksfabriken pågick alla aktiviteter precis som vanligt, Tomtemor satt och spann garn eller kokade te eller vad som nu kunde vara tillräckligt pyssligt för trovärdigheten i denna skröna.

Kort sagt; runt omkring Tomtefar pågick allt precis som vanligt.
Det var bara Tomten själv som det var fel på. Hans skägg vägrade att växa.
Han såg ut som den där schlagersångaren; Jimmy Jansson. Helt skägglös. Och detta var ett stort problem.

När Tomtefar sträckte sig efter sin snytnäsduk för att fräsa ut en ansenlig mängd snor, visades ännu en skäggig gentleman in i huset. Denne ställde sig bredbent framför Tomtefar. Han sa något om att han också känt sig nere. Faktum var att han känt sig lite låg ända sedan 1970. Och nu hade han fått nog.

Som en besvärjelse och som ett avslut ville han nu sjunga en liten visa, därefter sälja sitt skägg och försvinna in i anonymiteten. "Listen carefully. This will be the last fucking time you'll hear me sing this shit!"

Sedan tog han fram en gitarr och uppbådade en gnällig ton.
Rösten, något hes men med en väldig patina, ekade ut i Tomtefars arbetsrum:
-Take the ribbon from your hair, shake it loose and let it fall, layin soft upon my skin, like the shadows on the wall. Come and lay down by my side, till the early morning light, all Im takin is your time, help me make it through the night.
I dont care whats right or wrong, I dont try to understand. Let the devil take tomorrow. lord, tonight I need a friend.

När låten var slut slog han gitarren i bitar och försökte sedan desperat dra av sig sitt skägg. Det hela var en ganska bedrövlig syn. Så hemsk att till och med Tomtefar - som vanligvis var en hårdhudad sälle, kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Han ville visserligen ha mannens ansenliga skägg men inte till priset av att denne sångare skulle må så här fasansfullt dåligt.
-Sluta! Sluta, sa jag. Du får behålla skägget om du berättar vem du är! skrek han.
-I'm Kris Kristofferson and I'm extremly tired. Will you put me too sleep, Santa? Please. All I'm taking is your time...please, help me make it through the night.

Nordpolen den 8 december

Många dagar hade gått och Tomtefar blev mer och mer ledsen. På hans haka och utmed hans svulliga kinder syntes knappt något skägg alls. Skäggväxten tycktes ha avstannat i takt med att decemberkylan smekt sig in och närmast besprutat Tomtefars residens med is och köld.

Visserligen var Tomtefar - som bofast på självaste Nordpolen - van vid kallt väder, men det här var ju extremt. Isbitarna frös fast i grogg-glaset, golvplankorna i tamburen var isande kalla och när han nattetid skulle ta av sig sina stövlar, följde 25 procent av själva foten med i rycket.
Kändes det som.

Tomtefar började ge upp tanken på att hitta ett skägg lagom till jul. Utanför fönstret singlade håglösa flingor ned, radion spelade Betlehemska visor. Plötsligt började någon att yla och vråla. Det visade sig vara Carola, upplyste radiorösten.
Det mesta verkade vara skit.

Just då fick Tomtefar åter besök. Kunde det vara rätt skägg denna gång? Utanför huset stod en man med något av en munkfrisyr runt hjässan och ett grått skägg. Han sade sig hålla på med böcker, resor och sport.
Han uttryckte detta sitt livliga tidsfördriv med ett oerhört målande språk, till bristningsgränsen späckat med pretentioner.

-Jag synes ha kommit mitt i en misshällighet, herrskapet får ursäkta. Det är enkom så att jag råkar ha sett en annons om manlig ansiktsbehåring och avsaknaden av densamma. Ett problem av elyseiska proportioner även om anledningen därtill är icke så paradisisk som ursprungligen kan skönjas i detta begrepp. Jag har själv hittills aldrig drabbats av denna åkomma varpå jag ej heller skall malträtera dig med anekdoter om mina förutsättningar visavi din belägenhet. Alla önskar väl sig ett junoniskt skägg, då och då. Lyckligtvis växer detta skägg på de flesta män ut igen. Men så icke alltså här. Nej. Jo. Till saken.
Jag ämnar sälja mitt skägg till er, samtidigt som jag inte kan utlova en perenn lösning på edert problem. Innan våra vägar divergerar fullständigt anhåller jag således om att få avyttra mitt skägg. Låt mig bara först få uttrycka hur mycket jag estimerar din existens i denna traditionslösa värld. En tomte utan skägg finner jag dock något indolent. Så kan vi inte ha det. Jag förmodas väl kasta ur mig en prissumma och skall så också göra, låt mig bara modest få erbjuda min senaste detektivroman till er. Jag har något själsvådligt endosserat den själv med mitt namn. Så. Varsågod!

Tomtefar fattade verkligen ingenting men tog lite tafatt emot en inbunden bok. Han bläddrade lite i den medan han sneglade mot mannens håll. Mannen stod och gapade lite fånigt med tungspetsen halvt utstickande från ena mungipan.

Till slut slog Tomtefar igen boken med en smäll och sa:
-Jag är ledsen. Du är helt uppenbarligen något på spåret här, fast jag säger inte bara "ash!" åt ditt förslag. Jag tror att jag sträcker mig så långt som till att säga: Arthur Ash!
Med eftertryck.
Du och din visit här har bara gjort mig trött och rastlös, hur nu dessa saker går att förena. För att göra en alltför lång historia kort. Du, vad du nu heter? Du och ditt skägg intresserar mig inte.
-Nähä. Då kan jag säga så här. Jag heter Björn Hellberg och har bott i samma kåk i hela mitt liv, besökt Wimbledon varje år sedan 60-talet och aldrig ändrat min frisyr. Du har förstås helt rätt. Varför skulle jag, av alla förgängliga dilettanter här i världen, göra mig av med mitt skägg? Det är ju vansinne.

Nordpolen den 7 december

Tomtefar stod på trappan upp till sitt makalösa hus med en cigarett i näven. Han var fast besluten att ta sig ett litet tomtebloss innan maten, då en man med markerade ögonbryn och grått skägg närmade sig Tomtens bostad.

När han kom fram harklade han sig något oerhört, hostade litet och sade sedan med en hes och raspig röst: -Hallå där. Skulle man kunna få bomma en cigg?
Tomtefar begrundade främlingen en stund, tittade noga på hans skägg.
-Jaha. En cigg sa du? Mannen som tilltalat honom fingrade litet i ena fickan till sin varma rock. Under rocken skymtade en proper kavaj med tillhörande slips. På benen bar han inte några sobra kostymbyxor, utan ett par helt vanliga jeans. Efter att han fiskat upp något ur sin ficka spände mannen ögonen i Tomtefar och tog åter tillorda: -Jaha, för att jag skall få min cigg och du skall få mitt skägg måste du svara rätt på följande fråga. Är du beredd? Tomten gapade.
-Beredd på vad?
-Det är dags att spela "Vem vill bli sanslöst skäggig"? Här kommer den första frågan. Är du beredd?

Tomten ogillade mannens belutsamhet och arroganta stil men valda att spela med i spelet.
-Ja. Jag är beredd. Den skäggige mannen harklade sig återigen och hostade 2 gånger. Ett rosslande tilltog för att ebba ut i en intrikat fråga.
-Vilka av följande TV4-medarbetare har inte visat sina bröst i en herrtidning av tvivelaktig karaktär; Tilde De Paula, Malou von Sivers, Tone Bekkestad och Peppe Eng.

Tomten gapade återigen.
-Vad sa du? INTE visat sina bröst? Ja, den enda jag har sett figurera i en herrtidning är den där Tone. Men några bröst såg jag inte.
-Är det ditt slutgiltiga svar?
-Eller vänta...är detta en kuggis? Skall det vara Peppe Eng?
-Tänk på att du kan vinna ett glimrande, grått skägg att bära på julafton. Ta god tid på dig.
-Ja...du säger det, sa tomten och rotade i sin ficka efter tändaren.
-Du kanske vill ringa en vän? undrade gästen.
-Jag har inga vänner. Det finns ingen som känner mig.
-Tänk dig noga för. Du har tre livlinor. Nästan som Keith Richards på hotellrummet efter en spelning, du kan välja fifty/fifty och därmed be datorn plocka bort två av de felaktiga svaren, sa mannen på trappan och himlade något med ögonen.
-Vilken dator? morrade Tomtefar. Du är ju knäpp! Det här är segt nog att titta på i tv, fy fasiken att få uppleva det i verkligheten. Hjärndöd underhållning, det är vad det är. Jag vill att du försvinner från min trädgård. Stick!

Den besökande ryggade tillbaka något. Sedan tog han sig på skägget och väste demonstrativt:
-Jag är Bengt Magnusson och detta är mitt seriösa och respektingivande skägg:


-Jag vet, sa Tomtefar. Och detta är min cigg och min tändare. Jag bryr mig inte om din dumma frågesport, ännu mindre om ditt skägg.
Men om du kan skaffa mobilnumret till Petra Nordlund är du välkommen tillbaka. Hej då!

Nordpolen, 6 december

Tomtefars annons på Blocket hade verkligen gjort succé. Från nästan hela världen strömmade skäggiga män beredda att sälja sin ansiktsbehåring för att på så sätt rädda julen. Hittills hade dock Tomtefar förkastat de besökande männens skägg. Kanske blev det bättre nu, den 6 december, St Nikolaus egen dag.

Det var åtminstone vad Tomtefar hoppades på då han med släpande steg tog sig fram till ytterdörren. Någon hade haft mage att ringa på denna sena timme; klockan var över midnatt när Tomtefar öppnade. -Jaaa?hallå?hallå?är det nån där? nästan viskade en väldigt lugn och behaglig röst. Stämman kom från en relativt tjock man i ljusblå, randig pyjamas.
-Det ser du väl, idiot! Jag står ju rakt framför dig, väste Tomtefar med berättigad irritation.
-Ja, hur har vi det? Visst är det väl mysigt så här när kvällningen har kommit, sa den skäggige mannen, ty skägg hade han verkligen. Ett stort rikligt, brunt skägg som tog vid där hans pösiga nattmössa slutade.
-Varför har du nattmössan på dig? Har du gått i sömnen? undrade Tomtefar.
-Nej...men du...du...kan vi inte...bara...du vet...ta det lugnt? Se här. Jag har tagit med mig en saxofon?den kan man spela på.
-Ja...jo. Jag har sett en saxofon tidigare, din stora, feta, björnlika jättepyjamas! Vad vill du?
-Jag såg en annons, en liten, liten bit av ett stort, stort papper, en text på en bakgrund. En önskan att få ett...skägg?
-Vad flummar du om, närmast ropade Tomtefar som trots sitt ursinne blev ganska betagen av besökarens skägg. Ett sånt skulle man ha, tänkte Tomtefar. Undrar vad han vill ha för det.
-Jo, du får mitt skägg om du lovar att lyssna på när jag, Busan, Kraman, Gäspan och Hungran spelar lite jazz såhär i vinternatten.
-Va? Det låter ju som ett jäkla hippiekollektiv! Vad är ni för människor?
-Jo, vi skall snart lägga oss att sova. Sigrid skall bara bajsa först. Snälla kan vi inte få dra en liten Charlie Parker för dig? På saxofon.
-Parker spelade väl trumpet?
-Jojo..men...snälla...va??.du, sen säger jag gonatt då, Busan, go natt då, Kraman, go..
-Försvinn. Va!! Ute och springa mitt i natten. Med nattmössa och allt. Jag är ledsen killen. Ditt skägg är imponerande men det är inte ditt skägg jag vill ha.

Och mannen i nattmössan fick lämna Tomtefars ägor utan någon skäggförsäljning och utan någon jazz. Han förstod innerst inne hur Tomtefar kände sig. Han hade ju redan 1963 skrivit om elaka tomtar.
Hans namn var Beppe Wolgers och han hade en gång i tiden det jazzigaste skägget i tv.

Nordpolen 5 december

Solen sänkte sig över Tomtefars lilla stuga som låg precis intill den nybyggda leksaksfabriken.
Fabriken hade fått namnet Toys R Soc, döpt sålunda som en hyllning till de ensamma mammor som får köpa sina klappar med hjälp av socialbidrag varje jul.

En del trodde detta namnval berodde på Tomtefars sociala engagemang och enorma empati. Tomtefar själv tyckte mest att det var ett kul namn.

Från Toys R Soc hördes ett slamrande ljud. Det var de inhyrda tomtenissarna från Manpower som förstärkta med plusjobbare och en riklig mängd glögg hamrade ihop tv-spel, bilbanor och knogjärn till glädje och båtnad för de tusentals individer i samhället som råkat födas under 90-talets senare del alternativt under de första åren av 2000-talet.
Tomtefar kallade dem föraktfullt för "hagalna snorungar".

Just som han skulle bege sig till Toys R Soc för att inspektera arbetet, hördes ett surrande ljud. Det sprakade till och rasslade utanför dörren. Tomtefar gick fram och satte sitt ena, fläskiga, svullna öra mot träporten.

Tystnad.

Oväntat slängde Tomtefar upp porten, då han var övertygad om att någon stod och lurpassade på honom. Mycket riktigt stod det en ganska lång man med ett närmast antikt utseende utanför.

Han hade servila läppar, småkrulligt hår som en hjälm runt hjässan och ett litet, tunt skägg likt de bilder av Zeus som är så populära bland bakfulla turister i Grekland.

Mannen var tämligen plufsig i ansiktet och pratade i stackato med tydlig Göteborgsdialekt.
-Ja, goddag. Det gällde reportaget. Vill du verkligen inte medverka i Uppdrag Förvanskning, SVT:s stora flaggskepp? Begriper du inte att du måste bemöta de här anklagelserna. Stämmer det. Titta på mig! Stämmer det att flertalet av dina arbetare är här på falska premisser, hitlockade av dig med löften om uppehållstillstånd och ett bättre liv. Dessa sargade själar, hjälplösa individer...har du några fackliga avtal skrivna med dessa stackars utpumpade säsongsarbetare som jobbar för rena rama svältlönen i din fabrik för att öka profiten och...och...de leksaker ni tillverkar här på fabriken...kan du garantera att de uppfyller de krav som är uppsatta av EU:s kontrollmyndigheter?
-Det var en jävla flerpipig fråga, må jag säga, muttrade Tomtefar.
-Ja. Men stämmer detta? Vill du bemöta dessa påståenden? Vi har talat med en av dina arbetare..vi kan kalla honom Toyo?en man som kommer från Irak. Han hävdar att arbetstiden inte är reglerad. Vad säger du om detta? Jag menar, du måste ju ha någon kommentar i frågan?
-Nej?.men han...vad hette han sa du...Toyo? Har han skägg?
-Va? Källskyddet förbjuder mig att yppa...
-För det är ett skägg jag är på jakt efter. Ett rejält jätteskägg. Gärna vitt. Inte ett sånt fjollskägg som du har. Vad heter du förresten?
-Eh...jag heter Janne Josefsson och jag kommer från SVT:s Uppdrag Förvanskning och jag kräver svar...ge mig nu raka besked. Kom igen!



-Raka besked? Nä...raka dig borde du göra. Raka av dig det där töntiga skägget, sa Tomtefar och stängde dörren, helt ovetande om att det under den ihoprullade trenchcoat som Janne Josefsson lite tafatt burit under armen, gömde sig både en kamera och en mikrofon.

Nordpolen den 4 december

Tomtefar satt och kollade sina mejl.
Kravbrev, Inkasso, Viagratabletter och reklam för elastiska strumpor med magnetinlägg var bland de brev som han snabbast höll på att deleta från sin e-postserver.
Vem behöver betala räkningar när man har som image att vara givmild, resonerade Tomtefar. Varje år gav han sina borgenärer fina julklappar som tack för visat intresse och oftast drog dessa borgenärer tillbaka sina krav. Okej, du får bilen, nu när jag fått detta fina lyxhotell i julklapp, tycktes de mena. Hur Tomtefar löste denna vandel rent ekonomiskt var det aldrig någon som förstod.

Plötsligt knackade någon på dörren och Tomtefar fick avbryta sitt monetära grubbel.
-Släpp in mig genast. Det gäller annonsen! ropade någon.
Tomtefar släpade sina 110 kilon fram till dörren och fick se en äldre gentleman med blanka skor, bruna, säckiga kläder, grått jätteskägg och en begynnande flint som avrundning upptill.
Mannen bröt på tyska när han inledde sin predikan.
-Till var och en efter hans behov. Av var och en efter förmåga. Jag ser att du Herr Weinachtsman saknar förmågan att odla skägg. Här - ta mitt! Det är gratis..eller ja...det..du får...du får konfiskera delar av det om du vill, stammade främlingen.

Tomtefar var ganska imponerad av mannens skägg. Det såg verkligen ut som ett tomteskägg och vad han kunde tyda av det mannen hade sagt verkade han ha ganska tomtiga idéer också. Men någonting kändes fel. Tomtefar hade råd att betala skägget. Han ville betala för skägget. Vad skulle annars främlingen leva av? Skulle han bara ge bort sitt skägg utan att få något tillbaka? Det lät för bra för att vara sant. Han tyckte lite synd om mannen, ju mera han tänkte på besökarens predikament.

-Här. Jag köper ditt skägg för 1000 spänn, sa Tomtefar och hivade fram ett VISA-kort mot gästen. Tar du kredit? Jag vill verkligen äga ditt skägg.
-Va? Nej, nej min gode herre. Jag betackar mig för dina smutsiga pengar. Tanken är att vi skall dela på skägget, du och jag. Skägget tillhör mig lika mycket som dig. Du får högra sidan och jag tar den vänstra, ser du. Några hundratusen skäggstrån vardera. I broderlig gemenskap.
-Det låter ju för fan perverst! ropade Tomtefar högt. Ge mig skägget! Jag höjer summan! 2000 spänn...okej? -Skägget skall vi äga gemensamt, hävdade gästen envetet.
-I helvete, svarade Tomtefar. Antingen får jag hela skägget så att jag vet att det är mitt, eller så kan du ta och skriva en bok eller nåt. Dra härifrån. Stick!
-Okej. Jag lämnar dig i ditt sorgliga tillstånd, sa mannen och började spatsera bort, vidare in i sin egenskapade drömvärld. Innan han lämnade Tomtefars tomt...ehhh...ropade han:
-Jag glömde visst att presentera mig. Jag heter Karl Heinrich Marx!



Tomtefar sa lugnt till sig själv:
-Va sa han? Eddie Merxx? Ja, nog var det någon som var ute och cyklade, alltid.

Nordpolen den 3 december

Såhär i början av december innan den värsta ruschen satte igång, brukade Tomtefar låta sin svarta städhjälp Nyamko jobba extra i julklappsverkstaden, i god tid innan Nisse från Manpower och alla de andra små tomtenissarna kallades in för tjänstgöring.

Hon hade just blivit färdig med att rulla en cigarr (julklapp till Bill Clinton) uppför sitt ena innanlår, då det bankade resolut på trädörren.
Nyamko öppnade och möttes av en man som var två skitar hög och klädd i grön uniform.
Han hade ett gråsprängt skägg och stirrande, vilda ögon.
-Hej, sa Nyamko
-Hej, sa mannen.
Han tvekade en stund. Sedan började han skrika och gorma i ett fullständigt raseriutbrott som fick någon typ av fradga att rinna utmed skägget:
-Bland alla depraverade dollarmiljonärer. Snart skall ni kräla i stoftet av min storhet! Slutligen kommer segern, slutligen sållas de troende från de som fallit till föga och duperats av västvärldens illvilliga dimridåer bestående av penningar, köpkraft och kapitalism. Ett enat?ahhh?ja, förlåt..det gällde den där annonsen, sa mannen lite tvekande efter att han vacklat till på tröskeln och sånär ramlat omkull.

-Annonsen! tillade han. Den om skägget. Jag har ett skägg!
-Jo tack. Jag ser det, ropade Tomtefar som kommit rusande mot dörren i panik.
-Vad är det för helvetes liv här då? undrade han.

Nyamko suckade att visade in den lilla gaphalsen.
När hon passerade Tomtefar snappade han åt sig hennes nyrullade cigarr.
-Den tar jag, han vände sig mot gästen och frågade:
-Får vi bjuda på en cigarr?
-Nja, i vanliga fall hade jag sagt ja men...jag tror att jag avböjer.
-Så, vad är nu detta? Du vill sälja ditt skägg till mig?
-Ja, sälja och sälja..man måste ju överleva. Jag är visserligen förbannat duktig på det. Klart, jämfört med ditt ämbete och din ämbetsperiod är ju detta ingenting men jag har lyckats förtrycka mitt folk i över 48 år nu. Utan renar och minst av allt små presenter.
Om inte fängelse är en present...nåväl.
Skägget och den röda färgen, det har vi haft gemensamt. Fram tills nu. Nu sitter du här utan skägg. Och jag...ja, jag har väl, i alla fall enligt George W Bush, skägget i brevlådan så att säga...men kostymen sitter fint, tackar som frågar.
-Jag skiter i din uniform!
-Nej, det behöver du inte göra. Det har jag redan gjort, förstår du. Jag spenderar all min vakna tid i denna gröna uniform. Jag tar den aldrig av mig. Det är ytterst en fråga om kampen..och segern...och det faktum att jag inte kan få tag i några andra kläder sydda efter 1959.

Tomtefar suckade. Han tittade på den lille mannens vildvuxna och gråsprängda skägg. Nog var det lite ömkligt och spretigt. Dessutom var ju mannen uppenbart bindgalen. Och den äckliga lukten från mannens bajsiga uniform, en påminnelse om den skitstövel han var i människorättsfrågor, fick Tomtefar att tvivla betänkligt.

Han vände sig mot sin gäst igen.
-Vad heter du, om man får fråga?
-Mitt namn är Fidel Castro och här är mitt revolutionerande skägg:



Tomten suckade återigen.
-Visst är du en skäggmupp men nej...det är inte ditt skägg jag söker.

Nordpolen, den 2 december

Bara några timmar efter det att Tomtefar lagt ut sin skäggannons på Blocket, knackade det på dörren.

Tomtefars svarta städhjälp, Nyamko, öppnade plikttroget och presenterade sedan den gentleman som anlänt. -Hej. Ja. Jag såg er annons om skägg, sa han.
-Hej du. Välkommen. Ja. Just det. Jag behöver ett rejält tomteskägg, förstår du. Du verkar ju vara skäggig vad jag kan se.
-Exakt. Det är dessutom ett väldigt omtalat skägg. Som jag är villig att sälja mot en liten tja, motprestation.
-Jaha. Vad då?
-Att jag får följa med dig i släden på julafton. Du förstår jag är så in i helvete kändiskåt. Jag vill synas och stå i rampljuset. Vad sammanhanget är kvittar lika, bara jag blir sedd.
-Det kanske kan bli lite svårt med tanke på ert predikament, antydde Tomtefar lite syrligt och sneglade med ett öga fyllt av ironi ner mot sin besökare.
-Jaja..jag vet att jag bara är två skitar hög men trots min relativa litenhet har jag innehaft många höga ämbeten, inte minst inom den kulturella sfären.
-Jaha. Måste jag bry mig? muttrade Tomtefar.
-Nej. Men som sagt. Du måste låta mig få synas. Jag kan prata kulturpolitik med barnens föräldrar medan du delar ut klapparna. Som jag förmodar består av prima, svensk popmusik. En av våra största exportframgångar någonsin. Vårt land har fostrat stjärnor på den musikaliska himlen såsom Kent, Markoolio och...
-Jajaja,käften! Vad heter du? Vem är du?
-Jag heter Leif Pagrotsky och det här är mitt skägg:


Tomtefar begrundade den stackars lille kändiskåte kulturpolitikern ett slag.
Sedan sa han:
-Jag är ledsen, Midget, det är inte ditt skägg jag söker.

TOMTE SÖKER SKÄGG heter Nonsensakutens julkalender 2007. Här är de två första avsnitten.

Nordpolen den 1 december

Med darrande händer hällde Tomtefars svarta städhjälp Nyamko upp husbondens likaledes svarta kaffe i en väl tilltagen kopp. Herrskapet hördes diskutera inifrån Tomtefars arbetsrum.
-Vad menar du? Vad i helvete är det du säger? ropade Tomtemor med resolut stämma.
-Jag kan inte få till det, helt enkelt. Jag vet inte vad som har hänt. Så här dags brukar det ju vara mer eller mindre fixat.
-När började du då?
-I augusti,som vanligt.
-Och det har inte hänt nånting än?
-Bara några fjun, sa Tomtefar och tittade skamset på sina händer. Du ser ju själv, tillade han i ett något mer konkret tonfall.
-Jaha. Vad skall du göra åt det då?
-Ja...fan vet...
-Du måste få till ett rejält, svulstigt och närmast pulserande skägg i god tid innan Lucia, du hör vad jag säger, mer eller mindre skrek Tomtemor. Annars får du börja stämpla det första du gör efter jul. Barnen kräver en tomte med skägg. De har vuxit upp med Coca Cola-reklamen. De vet hur en tomte skall se ut. Tänk om du blir arbetslös. Tomtarnas A-kassa har ju så taskig ersättning. Vi kommer inte att klara oss, förstår du inte det?

-Jag kanske kan skaffa ett lösskägg? försökte Tomtefar.
-Så fan heller att du gör. Det är som att käka kola med papperet på. Du vet vad jag brukar säga om sådana tilltag!

Tomtefar suckade. Jodå, han visste.

-Nä, så här gör vi, fortfor Tomtemor. Du sätter in en annons på Blocket ikväll. Tomte söker skägg. Kostnad ointressant. De som har bra skägg att sälja beger sig till Original Tomtefar Limited, Vintergatan 22 , Nordpolen. Återigen - priset är irrelevant. Det viktiga är att vi får tag i rätt skägg. Seså. Skriv annonsen!

Nyamko som tjuvlyssnat vid dörren skyndade snabbt iväg just som Tomtemor stormade ut i hallen. Kvar i sitt arbetsrum satt Tomtefar. Nu skulle han ut på nätet. Denna gången gällde det inte clasohlson.se eller cdon.com.

Den här gången gällde det livet.

Kan avslöja redan nu att NONSENSAKUTEN ämnar köra igång en julkalender den 1 december.
Vill inte säga för mycket men kan väl ge dig så pass mycket vägledning som att det handlar om tomtar, skägg, kändisar, politiker, wannabees och - givetvis - en rejäl dos av ironi. Vi får se hur det blir. Premiär 1 december här på bloggen.
Meddelas endast på detta sätt.