Har man nu ändå skaffat sig en blogg skall man ju tycka en jäkla massa saker ständigt och dessutom uppvisa en sällsam förmåga att sprida dessa åsikter under föreställningen att en vidare omvärld på nåt sätt skulle bry sig om vad just jag tycker är viktigt.

I en oseriös blogg som denna har det självklart under det gångna året skrivits en hel del trams.

2010 har förflutit som oljeskadat askmoln i Haiti

Nu har vinterhalvårets motion satts i rörelse, om uttrycket tillåts.

Vår vän, den skäggige lantbrukaren i avkroken Kuggeboda, är alltid rak i sina kommentarer.

Under vår nyligen avslutade semester bodde vi några nätter på ett ganska halvsunkigt vandrarhem på Öland.
Det var samma ställe som förra året. Slitet men charmigt. Gamla möbler, våningssängar, självhushåll.
Mycket barnfamiljer, många danskar och holländare.

Sista natten drömde Sara något väldigt märkligt, sa hon.
Hon drömde att en stor, amerikansk limo rullade in mot vårt vandrarhem och ut kom ingen mindre än Diana Ross.
Eller rättare sagt; alla på hotellet såg direkt att det var Diana Ross fast hennes kropp var väldigt förändrad.
Hon var skrynkligare och mycket, mycket fetare. Cortisonsvullen likt Elvis sommaren 77.
Hon svettades ymnigt i sina slitna, trådiga och solkiga scenkläder från tiden med The Supremes.
Ross svepte in på hotellet och tog genast plats, hon skrek och domderade, hade diverse olika krav som hon ljudligt berättade för hotellpersonalen.

Hon verkade dessutom speedad, ingen på hotellet kunde sova när den feta och svettiga Diana Ross envisades med att i raketfart gå omkring och waila i hotellkorridoren.
Drömmen slutade med att Ross kommer in i vårt rum; uppjagad med eldig blick, doftande vodka och sjöblöt av svett.
Hon börjar bråka med Sara och mer eller mindre skäller ut henne över hur hon behandlar sina barn. Ross klargör att det nu får vara slut på den här misären och säger att hon kommer att ta med sig Elsa och Ville hem till Amerika.
Hon tänker adoptera/kidnappa våra barn och det är då slagsmålet börjar.

Sara och Ross slåss hejvilt som nånting tagit ur en Bondfilm, en riktig catfight...hela tiden får Sara små tussar av Ross svintoliknande hår i munnen och när hon vaknar håller hon fortfarande på att spotta ut resterna av den väldiga sångerskans toviga hårtussar innan hon inser att hon är vaken, att det hela bara varit en dröm.
En väldigt sjuk dröm.

I eftermiddags hände det igen. Jag kommer körande på en 50-väg och ser en buss i en bussficka med blinkersen in mot trottoaren blinkande i full karriär.
Okej. Då kör jag väl om, tänker jag.
Vad händer? Jo, självklart blinkar bussen ut OCH kör ut i samma sekund. Jag får gira som en tok för att hinna förbi.

Skandalöst! Och det här skall föreställa yrkesförare!
Det är snarare regel än undantag att detta händer; att nån fet, jävla busschaufför bara kör rakt ut, utan att ta minsta hänsyn till mig som kommer fisande i en något mindre bil.

Idag fick jag dock nog och bestämde mig för att hämnas. Lite längre ner på gatan kom vi till ett övergångsställe med farthinder.
Jag - som ju låg före bussen - stannade till. Släppte över så många jag såg. När de gått över stod jag kvar; stilla.
Bussen var nu tätt bakom mig och man kunde se hur bussföraren blev mer och mer frustrerad. "Varför kör han inte??" "Vad i helvete" och så vidare...

Nästföljande två farthinder tog jag mig också över väldigt, väldigt låååångsamt....med bussen hela tiden frustrerat bakom mig, otåligt väntande...

Har sällan känt mig så full av makt och virilitet.
Den strykrädda kulturnördens hämnd....

Vi vaknar runt nio.
Vi äter frukost bestående av kaffe, macka, barnen får fil med jordgubbar.
Sängbäddning, diskplock.
Strandväskan packas.
Kylväskan packas.
Vi beger oss till stranden (hittills har vi avverkat Stumholmen, Dragsö, Saltösand, Långö, Skönstavik;"den nya stranden" som Elsa säger eftersom vi aldrig varit där förr, Kuggeboda och Studentviken.)
Vi badar (nu är vattnet så behagligt att t.om jag tar tre-fyra snabba simtag för att sedan springa upp på land)
Vi äter lunch.
Vi badar, barnen leker, vi läser (just nu läser jag Roger Moores självbiografi, det känns lagom djupt) och solar.
Vi fikar (mestadels kex eller frukt).
Vi badar lite till eller dåsar i värmen.
Tar oss hem, fixar så lättlagad middag som möjligt.
Hemmabaren brukar öppna runt 16.30. Iskall dryck är aldrig fel.
Barnen leker sedan nere på gården, ibland tar vi ett kvällsdopp.
Barnen får vara uppe ända till 21.30 (i vår värld är detta formidabelt sent).
Sena kvällen spenderas på balkongen, undantagsvis framför någon obskyr b-film från 1979 som sänds via någon av våra mindre sparsmakade kanaler.
Man däckar runt 23.30; utmattad men nöjd, vetande att det snart stundar ännu mer sol och värme; helt utan krav eller tider som måste passas...

Det enda som skiljer oss från den ko Beppe Wolgers skrev om, är att vi sällan idisslar.
Skulle vara de salta pinnarna och ölkorven, då...


En bild som inte alls hör i hop med texten men som ändå är ganska skön...

...och jag har fortfarande inte lyckats smälta Börje Ahlstedts förtrollande gestaltning av Tycho Brahe iförd tajta hosor och sjörövarhatt. På detta finns inget bevarat, i alla fall inte på YouTube - synd, det är en kulturskatt.

Jag hittar dock denna käcka trailer.
Tio år har gått - Pernilla Månsson Colt är dock fortfarande lika sval; numera jobbar hon som nån slags trädgårdstomte.
Ted Bergdahl (den snaggade killen) är numera aktiv vänsterpartist i Olofström medan jag inte sett Olof Engvall (killen som ser ut som Alfred E Neumann) på länge. Undrar vart han tog vägen...

Du vet hur det är ibland, man går omkring och visslar lite halvdiskret utan att tänka på vad man egentligen gör.
Jag brukar vissla lite småtyst för mig själv i de mest skiftande miljöer.
Ofta drar jag en liten visseltrudelutt på väg ut från dagis, efter att jag lämnat av barnen på morgnarna.

Det kan bli praktiskt taget vilken låt som helst, det är där det undermedvetna gör sig gällande. Väldigt kusligt.
Jag har visslat Lili & Susie, Elvis, Mozart, Bon Jovi, Lasse Stefanz, Jermaine Stewart (We dont have to take our clothes off - en passande låt för oss badkrukor), EMD, ja till och med Mikael Wiehes sång om Victor Jara har jag visslat - jag kan bara inte låta bli...

När jag lämnade dagis idag kom jag dock på mig själv halvvägs inne i min visseltolkning med att det här faktiskt var väldigt pinsamt och fan inte okej.
Jag hade visslat på Ian Dury & The Blockheads Sex and drugs and rock'n'roll.

Lyckligtvis är dagiset märkbart underbemannat under semestertider, vilket gör att jag nästan är helt säker på att ingen hörde mig.
Fast bara nästan.

På midsommarafton är det exakt ett år sedan Michael Jackson dog.
På något märkligt sätt har vi ju klarat oss rätt bra ändå.
Frukostar har käkats upp, räkningar har betalats, solen har gått både upp och ner.

Skall man lyfta fram något som har förändrats är det kanske att nöjesnyheterna inte längre har samma bisarra skimmer av absurdism.

För att hedra artisten Jackson plockar vi fram våra sånghäften, på sidan sjutton hittar vi melodin Billiga jeans.
Kläm i nu då!



Jag gick på stan för att köpa jeans ja du vet dom finns
på en väldigt massa kostsamma place
nu är jag
väldigt snål
in your face
men jag kände ett sug
efter jeans
i en shop
där på stan

när jag kommit ner på stan var jag väldigt glad
jag ville verkligen köpa ett par som är bra
från en desk
från en shop
där på stan

Och alla säger till mig, se upp med vad du gör
köp inte fel fabrikat
och mamma har sagt till mig, tänk på kvalitén
tänk på vad du gör, helst innan du dör

Billiga jeans som köps på HM
de skapar inte alls någon byxdröm
för billiga jeans har trasig söm

den byxan är skön
men billiga jeans har trasig söm....

Sex timmar på Tivoli:

Den lille flyver - den lilla flygaren. Elsa och Ville råkade dock välja just det flygplan som aldrig lyfte. Vi köpte ett åkband för 160 danska per skalle (dansk skalle?) vilket vi tjänade in på en kvart.



Veteranbilarna - strax innan bilden togs ställde sig Elsa mitt i Tivoli och kvittrade:
-Det här är den bästa dagen i mitt liv!
Jag svarade lakoniskt: -Men, Elsa..dagen då du föddes då?
Sara: -Tyst! Det minns väl inte hon!



Nej. Det är inte några mikrofoner med puffskydd...

 

Efter drygt tre timmar svalkade vi av oss med en läsk (och en öl) trots att det bara var drygt tio grader utanför. Men det regnade i alla fall inte.



Dagen efter ville tjejerna shoppa medan jag och sonen desperat letade efter vaxkabinettet. Vi gick fram och tillbaka, rundade Tivoli två gånger innan jag tog mod till mig att fråga en kille bakom disken vid H C Andersen slottet.
Han svarade instiktivt (eftersom jag är svensk) på engelska. Oerhört irriterande.
I alla fall berättade han att vaxkabinettet lagts ner (kanske askmolnets eller Greklandskrisens fel) och istället ersatts av en dinosaurieutställning. Detta blev nu nästan ännu bättre; Ville älskar skäcködlor.



På det hela taget en mycket lyckad vårutflykt. Resan avslutades med ett besök på BR Leksaker.
Innan vi vinkade hej då sneglade Elsa mot oss och sa:

-Jag tycker att vi gör det här varje år.

Ville tillade:

-Titta, jag har fått en ödlis!

Saras omdöme:

-Jaja...det regnade faktiskt inte en enda gång...

Mitt omdömde:

-Smakade ni wienerbrödet i morse? Va? Var jag den enda av oss som tog wienerbröd till frukost?

Sort Guld i motvind, sockervadd i regn och röda pölser i polarklimat.




Jag säger som på Grönland: Varför sitta inne och igloo när man kan sitta ute och eskimå bra?




Så här upplever en typisk dansk vaktparaden, lite småsuddig sådär...



Vi känner oss lite som Sven Hedin, kanske skall packa ned pälsmössorna.

Som om året vore 1955 tog hela familjen och packade in sig i den nytvättade, illröda Opeln för en tur ut till havsbandet..

På Almö blev det picnic, snäcksamlande, promenad i snålblåst och lapande av vårsol.

Efter ett tag kaffe och Ballerinakex.
Både jag och Sara konstaterade att det faktiskt är ganska skönt att inte längre ha blöjbarn. Eller kids som kladdar med puré.

Den här sommaren blir kanon, spirituella föräldrar och små positiva ungar med upptäckarlusta som stillsamt leker i gräset.



Vi hann t.o.m läsa böcker, både Sara och jag. När kunde man ostört läsa en bok i gröngräset senast? 2004?

 

Vet inte riktigt vad jag upplever som mest tjatigt just nu; medias rapportering kring det där jäkla askmolnet eller mellanstadieungar som stoppar en överallt på stan för att säga en och samma sak:

-Hej. Vill du köpa majblommor?

Vi var ute och reste tåg i påskhelgen och på hemresan såg jag denna skylt på stationen i Mjölby:

Innan jag läste texten undrade jag lite över vad den där bilden egentligen föreställde.
Det ser ut som två bögar på väg ut mot dansgolvet, nämligen...

 

Febern verkar nu ha släppt men de konstiga drömmarna hänger kvar.

Sara påstår förvisso att jag drömmer de tråkigaste drömmarna i världshistorien.
Jag kan vakna och berätta att jag drömt något väldigt konstigt.
-Jaha...vadå? frågar Sara.
-Jag drömde att Sveriges Radio bytte logga! säger jag entusiastiskt.
Sara bara himlar med ögonen, suckar och tvingar i sig sitt morgonkaffe.

Inatt hade jag dock följande dröm:
Några affärsmän i fina kostymer hade gjort en avgörande affär. Nu skulle köparen delbetala till säljaren iform av någon slags handpenning.
Efter ett tag visar det sig att handpenningen består av ett rör med chips från Pringles.
Säljaren frågar:
-Och du har med dig...röret?
-Jajamen, säger köparen och lyfter upp ett rör med Sourcream & Onion-chips...

Vad kan ha triggat igång den drömmen? Var det gårdagens avsnitt av Draknästet på SVT?

Är sjuk. Feber och snuva.
Det är alltid lika fascinerande med feber. Man drömmer så konstigt.

En dröm gick ut på att jag övertalats av omgivningen att döma en fotbollsmatch mellan Holmsjö och nåt annat lag som jag glömt namnet på.
Jag sa hela tiden till folk att jag aldrig satt mig in i fotbollens regelverk och att jag på min höjd kunde förklara vad det här med offside gick ut på. Trots detta gav de sig inte; jag skulle verkligen döma den här matchen.
Någon övertalade mig med argumentet att det var av välgörenhet; min domarmedverkan i matchen skulle ge miljontals fattiga barn i världen mat och trygghet, om jag bara var så vänlig och drog på mig den svart-vita domardressen.

Så skedde också; fullständigt håglös men samtidigt nervös satte jag mig i bilen för att åka upp till den plats där matchen skulle äga rum.
Jag bytte om och gick ut på planen med två fotbollar under varje arm. Det var kallt och jag kunde med lätthet känna publikens ögon i nacken. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig men så mycket fattade jag att det var min uppgift att blåsa igång matchen.
Det är då jag inser mitt fatala misstag. Jag har glömt visselpipan hemma.

En annan dröm jag haft gick ut på att familjen varit bortrest en längre tid varpå någon ställer en fråga i förbigående: -Men..hunden då?
Vi har ingen hund men i drömmen ser jag ändå hur vi lämnar vår semesterort hals över huvud för att skynda hemåt. Väl hemma möts vi av en fullständigt utmärglad dalmatinerhund som sitter i köket.
Det värsta av allt är att hunden är ett skal som är helt genomskinligt. Inuti hundens kropp syntes skelettet, det klappande hjärtat och en alldeles förkrympt och skrynklig magsäck som ekade tomt.

Av allt detta äcklades jag och vaknade sedan direkt.

Varje vecka står det små aforismer eller tänkvärda citat längst ner i min filofax.

Denna vecka återfinner vi ett mexikanskt ordspråk som lyder: Köpare, tänk på den dag du skall sälja

Undrar om det står samma ordspråk i Victor Mullers filofax...

Sara har köpt böcker från Adlibris och när jag skall kasta kartongen i pappersåtervinningen råkar jag se företagets avsändaradress.

Det visar sig att de återfinns på Adlibrisvägen 1, 744 81 i Morgongåva (Idol-Sebastians gamla hemort)

Adlibrisvägen i Morgongåva, nästan för bra för att vara sant.

Låter lite Ture Sventon...