Det är dags att lägga det gamla året bakom oss och ringa in början på en ny tid, ett nytt decennium; 10-talet.

Vad är väl då lämpligare än att vi tar oss exakt 30 år tillbaka i tiden och avrundar Nonsensakuten 2009 med klassisk, svensk popmusik?

Det handlar om min barndoms soundtrack.
Det känns lite dumt att erkänna att jag faktiskt blir berörd av en ABBA-låt men den här är speciell.
Björn Ulvaeus är en stilsäker och känslosam textförfattare som i den glättiga popmusikens kontext med sina sena ABBA-texter vräkte ur sig så mycket av den svärta, ångest och håglöshet som alltid präglat vår nation.

De mörka och utlämnande texterna till The Winner Takes It All, Knowing Me, Knowing You och When All Is Said And Done är tillsammans med föreliggande låttext något av det mest konkreta och samtidigt mest finstämda som bandet presterade under sin drygt tioåriga karriär.
Låtarna kom efter bandmedlemmarnas olika slitningar, privat som professionellt. Det är först när verkligheten hann ifatt dem som låtarna och texterna på allvar började betyda något; det var först då som de gav lyssnaren något mer än att bara vara lättsmält underhållningsmusik.

Att jag rörs så mycket av just Happy New Year tror jag beror på dess utgivningsår och omständigheterna däromkring. Ulvaeus var 34 år gammal när låten skrevs; Benny Andersson var 33. Lite yngre än vad jag är idag.
Bägge var föräldrar; Benny ganska nygift med Frida medan Björn låg i skilsmässa med Agnetha.
Ett decennium som inneburit så enormt mycket för dem alla i bandet på så många olika plan var på väg att ta slut.
Framför dem låg 80-talet.
Ovissheten. Möjligheten.
"What lies waiting down that line...in the end of '89" som Agnetha sjunger så kraftfullt innan den något klichéartade refrängen tar över.

Nyårshelgen är en tid för både bokslut och framåtblickande, framförallt nu i slutet av ett decennium.
Detta omtumlande, förvirrande, hotfulla men även så fantastiska 00-tal.
Vad vet vi egentligen om tillståndet 2019? Inte så mycket mer än att Alingsås firar 400-årsjubileum.
Vilka tankar och förhoppningar har vi?
Hur kommer det att bli? Blir alla våra drömmar om 10-talet något mer än enbart pinsam konfetti på golvet?
Är det egentligen så bra att tänka i dessa banor? Är det inte bättre att fånga dagen?
Det är lite av dessa känslor, stämningar, funderingar och förhoppningar som ABBA på nåt sätt lyckas kapsla in i denna nyårshymn där den ligger lite sötsliskig och inställsam framför oss.
Det är glädje, det är allsång, det är champagne och fyrverkeri.
Men också rotlöshet, rastlöshet, okunnighet och vanmakt. Ångest. Kyla. Svensk osäkerhet.

Jag för min del har haft några av de finaste åren av mitt liv under 00-talet. Jag träffade Sara, vi flyttade ihop och fick två underbara barn. Vi är en familj och jag vet att 10-talet kommer att le mot oss, bära oss fram på sina silverglänsande, fräscha, hypermoderna vingar.
10-talet är spännande. 10-talet är möjligt. 10-talet är fattbart.

Och samtidigt något alldeles oändligt ofattbart.

G O T T
N Y T T
Å R!

Dags att sammanfatta igen.

2009 års bästa...

...läsning: Ängels lek av Carlos Ruiz Zafon (storslagen uppföljare till Vindens skugga) och framförallt Dårskaper i Brooklyn av Paul Auster (egentligen en "gammal bok" från 2005 som jag just läst ut). Dårskaper i Brooklyn är en underbart varm och medmänsklig skröna om en märklig familj i nordöstra USA. Faktiskt den bästa bok jag läst av Auster. Inte alls så klinisk och kall i språket som många av hans verk utan tvärtom väldigt finstämd, lätt dråplig och mjuk. En riktig "må bra-bok" som varmt kan rekommenderas.

...programledare i TV: Robin Paulsson. Otroligt duktig intervjuare och han är inte ens 30 fyllda. Snabb i repliken. En framtidsman inom svensk tv.

...programledare i radio: Lotta Bromé. Som Jakob Hellman skulle uttryckt det: Hon har ett sätt...

...tv-program: Edward Bloms gästabud. En tjock stockholmare lagar fet och onyttig mat tillsammans med en vinsörplande Jan-Öjwind Swahn på en skånsk herrgård. Kan det bli mer klockrent?

...politiker: Camilla Lindberg (FP) som vågade trotsa partipiskans smatter och följa sin egen, inre röst.

...idrottsman: Zlatan. För att han är Zlatan.

...schlagerlåt: Caroline af Ugglas med Snälla, snälla...känsla och espri, något av allt det Christer Björkman saknade 1992.

...vanliga kille: Göran Hägglund (KD). Vit, heterosexuell smålänning som klipper gräset då och då...

...artistdöd: Michael Jackson. Det blev bäst så.

...gym-ägare: Daniel Westling.

...president: Barack Obama. Det fanns visst nån kille i januari också men honom är det få som vill minnas.

...namn i nyhetsflödet: Manuel Zelaya - avsatt president. Årets Tsvangirai...

...80-talsrelik: U2 med spindelben..

2009 års...

...snabbaste: Usain Bolt, löpare som verkligen inte ligger på bordet.

...långsammaste: avskaffandet av Apoteksmonopolet.

...virrigaste: Maud Olofsson (C). Behåller titeln från förra året. Mona Sahlin (S) bubblar.

...gäsp: 200-årsfirandet av Sverige-Finland. Det så kallade "märkesåret". Simborgarmärket?

Man brukar säga om 60-talet att: "kommer du ihåg 60-talet var du inte med..."
Jag skulle vilja säga såhär:
Kommer du ihåg 00-talet var du troligen med. Kanske var det under just detta decennium du var alldeles särskilt med i offentlighetens ljus, för första gången i ditt liv.
Du kanske var dokusåpadeltagare, bloggare, facebookare eller vanlig terrorist.

Eftersom 00-talet (detta märkliga och rotlösa decennium) framstått som väldigt fragmentiserat, är det synnerligen svårt att ge en samlad bild av det.
Man pratar om terrorism och krig, man pratar om olika typer av därpå följande integritetskränkningar, globala frågor som finanskris och miljöförstörelse, digitala frågor som communities, webb-tv och modebloggar, man pratar om gammelmediernas långsamma död och om en ännu mer ytlig och glättig dokusåpavärld där var och en genom en knapptryckning skapar sina egna "fiftheen minutes of fame"...

Allt detta är sant och riktigt.
00-talet kännetecknades enligt mitt sätt att se det, allra mest av att så många "världsunika" och "banbrytande" saker inträffade samtidigt, överallt, hela tiden.
Utbudet av kultur och massmedialt flimmer är nu så stort att ingen förmodas eller ens förväntas hänga med och ta del av allt.
Det är dessutom fullständigt omöjligt att göra så. Jag menar, vem knäpper på Comedy Central en helt vanlig torsdagskväll för att verkligen intensivt titta på 8 simple rules?

Hela vår tillvaro splittras upp i mindre enheter, den statskontrollerade folkhemsidé som en gång band samman vårt land och vår kultur har för alltid somnat in och jag är den förste att välkomna detta. Äntligen råder mångfald.
Självklart bör vi som medborgare ha en grundtrygghet, på så sätt har folkhemmet tjänat oss väl; det är mer den DDR-aktiga indoktrineringen och den där Bror Duktig-hegemonin som tidigare dominerade landet, jag så gärna slipper.

Nu står det alla fritt att välja allt - hela tiden. El, bredband, husläkare, apotek, mobiloperatör.
Det enda kit vi har numera som förenar nationen och skapar en äkta "vi-känsla" är Melodifestivalen, Tre Kronor och huruvida Zlatan blivit uttagen i startelvan.
Bred familjeunderhållning i televisionen och internationella superstars som kommer hem för att "ge tillbaka till vår nation, av tacksamhet för allt nationen givit dem".
Detta är några fenomen som jag tror vi kommer att se en förändring av under 10-talet. Bilden av Sverige kontra omvärlden.
Sverige är inte Europas bästa schlagermusikland, vi kommer aldrig mer att vinna Eurovision Song Contest.
Det är dags för oss att kliva ner från våra höga, populärkulturella hästar. Europa består av hundratusentals miljoner människor.
Vi är bara en piss i Rhen.

Det blir snart helt omöjligt att få rikets idrottsmän att kämpa för något annat än brödfödan, något som blir helt naturligt i takt med att nationalstaten somnar in och världen blir allt mer global (hurra!).
Med dessa förhoppningar/förutsägelser, lämnar vi framtiden och återvänder istället till 00-talet.

Jag minns när 1900-talet skulle sammanfattas och någon historiker på frågan vilken person som betytt mest svarade med bävan i rösten: Adolf Hitler.
Ett sorgligt faktum men ack så sant. Utan den målarkluddande tyrannen inget världskrig, inget kallt krig och ingen terrorbalans. Även händelser före 1933, går tillbaka till den lille skitstöveln. Hela hans ideologi skapades i stoftet av fredsfördraget i Versailles, som Hitler ansåg orättvist utifrån ett tyskt perspektiv. Han förkroppsligade hatet och han visste vilka strängar han skulle spela på.

Utan några närmare jämförelser kan 00-talet också sammanfattas i en person:

George W Bush den sämre

Bush inledde decenniet med en flygande start, genom att se till att rätt polare i Högsta Domstolen gjorde honom till president.
Hela hans ideologi skapades sedan i stoftet av 11 septemberattacken, som George ansåg orättvist (med rätta).
Han förkroppsligade rädslan och han visste vilka strängar han skulle spela på. Snabbt följde inskränkning av den personliga integriteten, restriktioner och påbud samt ett vansinnigt krig vars egentliga syfte var att hämnas Bush den bättres misslyckanden. Då har jag inte ens nämnt Abu Ghraib.

När vi nu klarat av George W, avrundar jag detta decennieinlägg med några andra bilder och hågkomster från 00-talet som (till skillnad mot George W och hans teleprompter) helt och hållet saknar ord.

Så var det då dags att lägga 2009 och för den delen hela 00-talet bakom sig.
Visst är det lite rörande att det är först nu (de abslout sista veckorna av detta decennium) som begreppet "00-talet" fått sitt genomslag i media.

Bortsett från tidskriften 00-tal tror jag att nästan ingen myndighetsperson, kulturvetare eller journalist tagit begreppet i sin skäggiga mun.
Men nu - när det blivit dags att summera - då passar det sig.

Kanske återkommer jag med en reflektion över hela detta decennium, tills dess får vi nöja oss med en tillbakablick på 2009.
Det är ju så mycket enklare med tillbakablickar numera; när man har en blogg.

Läs, förundras, förfäras och minns Nonsensakutens 2009:

Januari: Om en oerhört lat man på ICA

Februari: Elsa kom på ett passande namn på sitt framtida barn

Mars: EU-valet skapade heta känslor mellan Marit Paulsen och Sue-Ellen

April: Om att inte lyckas kommunicera på affärsengelska

Maj: Om vår kompis Bosses båt och dess uppseendeväckande namn

Juni: Så blir Vickans bröllopsdag

Juli: Om Markoolio skulle ha tolkat Michael Jackson

Augusti: Smulhjärna avslöjar Lars Kassler

September: Mannen som kunde tala med västar

Oktober: Lika som bär eller En elastisk sosse

November: Kanske en tex-mex-advent i år?

December: Totalinstallatören

Och så till sist den händelse som jag aldrig kommer att glömma från det gångna året.
Jag kan fortfarande vakna kallsvettig..

I eftermiddags kom säsongens första snö likt virvlande små sotflagor.
På min vandring till dagis var det nästan så att det knarrade under mina fötter. Kanske trampade jag på någon gammal jordnötspåse eller liknande.
Trots att vinden ännu inte börjat friska i, drog jag min halsduk tätare om halsen medan jag krampaktigt pressade samman vinterrockens slag med andra handen.

Det var kallt men faktiskt nästan vindstilla.
Vindstilla i Karlskrona innebär 4 sekundmeter.

När jag gick där med min svarta vinterrock och mina robusta vinterskor, kom jag att tänka på den där berömda; sista bilden som visar August Strindberg några dagar innan han dog.
Hur han en aprildag 1912 traskar runt i ett iskallt Stockholm med svart rock, halsduk och hög hatt.
Ledbruten och svårt cancersjuk.
Fototekniken var ännu inte helt utvecklad, varvid bildens skärpa starkt påverkas av det virrvarr av snöflingor som omger honom. Det är en suddig och nästan heavymetal-rökig omgivning som omsluter den store författaren.
Han tittar rakt och ödesmättat in i kameran.


Svart Strindberg, vit snö

Tilläggas bör självklart att detta med Strindberg enbart var en känsla av att frysande traska runt i yrsnö iförd vinterrock.
Inga likheter i övrigt.

Jag har blivit utmanad (som det så käckt heter) av Vita Brevis om att blogga om tio saker som skall vara avslöjanden/hemligheter/lögner/nyheter om mig själv...

Eftersom jag är en konflikträdd jävel hakar jag på direkt, här kommer de:

1. Jag höll på att gå in i väggen 1999 eftersom jag jobbade nästan all min vakna tid, levde ensam och nästan helt avskärmad från socialt liv i en ostädad etta på 27,5 kvm. Gamla ölburkar med mögelrester kvar på en lortig diskbänk och travar med foliepaket från gamla fiskgratänger liggande på golvet.
Vår kompis Bosse som hjälpte mig när jag flyttade därifrån stod bara och gapade på denna mörka, instängda, smutsiga lilla lokal med kokvrå. Efter ett tag plockade han upp sin tappade haka och sa: -Va? Har du bott här? Kan man bo såhär? Det kunde man inte. 2000-talet innebar en uppryckning på alla fronter.

2. Jag föddes med grå starr på bägge ögonen och har opererats för det. När jag var elva blev det vanlig operation. Två år senare fick jag reststarr och genomgick då en laserbehandling. Har sedan 1985 burit kontaktlinser som är absolut nödvändiga för att jag skall kunna se någonting överhuvudtaget.
Klassas som handikappad av landstinget och erhåller därför linserna gratis. Tack för att ni betalar skatt.

3. Har aldrig fattat hur en så pass usel programledare som Henrik Johnson lyckats komma så långt...ända till Utbildningsradion...wow...

4. Jag kan inte blåsa luftbubblor av tuggummi. Har aldrig lyckats lära mig. Detta känns ganska förnedrande eftersom den allra mest korkade högstadiebimbo lyckas med bedriften.

5. Reagerar på det här med belöningar av mediemänniskor. Det finns många programledare som gör ett jättejobb i det tysta. Tycker att bl.a Tomas Gylling, Robin Paulsson, Jesper Aspegren och Anna Hedenmo aldrig fått det erkännande som de förtjänar som yrkesmänniskor. Mats Olsson i Expressen är en stor (och rätteligen belönad) stilist. Lasse Holmkvist var en formidabel tv-personlighet. Kjell Alinge är den störste inom svensk radio. Märkligt att han aldrig blivit belönad på nån radiogala.

6. Jag bär på kunskaper som ingen efterfrågar. Hela den här grejen med att Henry Allard var talman i riksdagen på 70-talet, att Milorad Pavic utkom med en Kazarisk uppslagsbok 1987 eller att gruppen Elvira släppte sin utmärkta poplåt Bli bra igen 1993. Det finns väl absolut ingen som tycker det är någonting att komma med?

7. Och då skall vi inte nämna all annan svensk pop som kom på 90-talet som ingen minns idag. Girlsmen. The Electric God, In Blanco och allt vad det var för nåt som Stockholm Records skickade ut.

8. Jag kan inte räkna. Min huvudräkning är sämre än Adaktussons förkärlek för dreadlocks. Genom hela grundskolan och gymnasiet erhöll jag alltid samma betyg i matematik. Det lägsta. En etta. Man kan säga att jag var klassetta i matte.

9. Min kulmage har kommit tillbaka.

10. Det bästa till sist. Jag har varit barnmorska åt min egen son. När Ville föddes 2006 hann vi aldrig in till BB. Istället föddes han på köksgolvet, kanske fyra meter från farstun. Han lade sig liten, lila och skakande i mina armar. Moderkakan fick vara kvar.
-Har ni en ICA-kasse, kan ni lägga den där och ta med er, sa BB-personalen i telefon.
-När kommer ambulansen, sa vi.
-Vad?
-Ni har väl beställt ambulans?
-Nä, då måste vi lägga på det här samtalet och ringa upp 112. Vill ni att vi skall göra det?
-Nä, det är okej. Vi gör det...
Inser nu att rubriken på inlägget känns fel. De nio första punkterna är ganska ointressanta men denna sista är självklart något av det finaste jag kommer att uppleva.

Sådär. Klart. Nu är det väl meningen att man skall skicka en sådan här utmaning vidare.
Jag skulle därför djupt uppskatta om någon av följande bloggare ville haka på trenden:
Carl Bildt, Marie Göranzon och Jonas Gardell. Jag vet att ni läser det här. Se nu till att få tummen ur...
Ni andra får självklart också blogga vidare på ämnet, vad jag vet - senast jag kollade med Guilllou - lever vi i ett fritt land...

Jag är en sådan person som hatar att inte veta.
Att inte få reda på nyheter först, att sitta med skammen tretton timmar försent, långt efter att stridstutan tutat.

Håller som bäst på att rehabilitera mig efter att jag missade nyheten om Michael Jacksons död när den var "färsk".
Nyheten kom väl på kvällen den 25 juni, runt midnatt svensk tid. Jag var vaken. Men missade det helt.

Det var inte förrän klockan 06.30 dagen efter som jag såg nyheten; på text-tv, förstås.
Ack, ve och fasa.

Jag brukar alltid titta på när Svenska Akademiens ständige sekreterare glatt, formellt och världsvant meddelar en häpen publik vem som tilldelats Nobelpriset i litteratur. Jag sitter på första parkett, inte i börssalen utan nästan alltid framför tv:n eller radion; nätet har ibland funkat som substitut.
P.g.a jobbmässiga orsaker kunde jag i år inte vara närvarande när denna magiska stund inföll, utan tvingades vänta till långt efter 15.00 innan jag fick reda på att Herta Müller belönats 2009. Mer än två timmar efter tillkännagivandet.
Ack, ve och fasa.

Hur skall detta sluta? Kommer jag helt att missa vem som tilldelas Svenska Dagbladets bragdguld?
Kommer jag aldrig mer att få veta saker förrän det är "för sent"?

Jag och Sara har en bekant som är ganska glömsk och förvirrad.
Denne man har i sin tur en bekant till en bekant som härstammar från Finland...eller i alla fall Åland.

Ålänningen har ett ganska typiskt finskt namn, problemet är att vår kompis aldrig kommer ihåg vad det är, bara att det är typiskt finskt.

En gång sa han så här när han pratade om ålänningen:

-Ja, ni vet han...vad är det nu han heter...Parvo, Permo, Jirmo, Purjo, Pervo...
-Du menar Jarmo?
-Ja..JA! Just det...Jarmo...


Lite finsk yoga är aldrig fel...

Vi har varit på Ölandssemester. Det har varit helt ljuvligt.
Ursprungligen var det tänkt att vi skulle åka till Polen men (som man säger i Svenska Laxerförbundet) det sket sig...
Vi hade tänkt åka med Kalle & Johanna men omständigheter gjorde att det inte blev så. Det blev inte bättre av att Johanna (bosatt i Ronneby kommun) en dag tänkte bege sig till turistbyrån för att kolla bästa resmöjligheter med Stena Line från Karlskrona (en helt annan kommun).
Smart tänkt...jag sticker till turistbyrån för att kolla hur jag på bästa sätt kan resa härifrån, helst från en annan kommun...
Kunde lika gärna gått in på Ronneby turistbyrå för att fråga om logi i Kalahariöknen eller nåt...totalt tanklöst.

Nu blev det ändå så att vi träffade henne. I Mörbylånga! Kalle hade vid det laget redan gett upp och flytt hem till bonnlandet, han är inte mycket för att sitta vid en strand, pliktrogen bonde som han är.
Han hade ägnat sin Ölandsvistelse åt att kolla in ett traktormuseum och ett par elstängsel utmed Alvaret. Han panikbromsade bilen för att spana in ett par jävla stängsel, som Johanna uttryckte det.
Nu var han hemma hos fåren igen.


Elsa inser Alvaret...

Jag, Sara och barnen hade dock sköna dagar tillsammans med Johanna och hennes både barn på detta faschionabla lågprishotell:



Ett slitet ruckel med militärbäddar och självhushåll. Tankarna drog lite åt Örnnästet. Hela bygget skulle vara en våt dröm för Agatha Christie (förutsatt att hon haft förståelse för våta drömmar).
Det fanns dock en pool:



Istället för Polen - poolen...
Efteråt frågar man Elsa och Ville om de kanske är kissnödiga...nejdå..nejdå...men hallå...ni måste gå på toaletten, det var flera timmar sedan..då kommer Sara på att vi skall komma överens om vem som får gå på toa först och börjar räkna "ole, dole, doff..."
Elsa vinner och kutar iväg, jag springer snabbt efter och det hela känns som en scen ur Fångarna på Fortet.
Jag är han den där lille dvärgen, Alain; och Elsa är nu på väg upp till Fader Fouras för att höra dagens första gåta.
Jag kutar som en tok....en ölandstok...

Det blev nu inte bara poolen utan också en stor dos av sandstränder; långa, finkorniga sandstränder...stränder som jag hade när jag var liten och sådana som jag älskar...vit sand, långgrunt vatten och påträngande doft av ilandfluten tång...
Sara älskar det självklart också men tycker att det kan bli lite väl mycket sand ibland..
-Det är ju sand över-jävla-allt...när man kommer hem har man väl sand långt upp i livmodertappen...


Kalmarsund med den berömda Gråben Gate-bron vid horisonten...

Vi åker till Öland över helgen (med en bil som självklart är hyrd, lika självklart som att Påven gillar celibat).
Var därför iväg för att handla s.k savetter att ha i bilen under resan.

Ett paket savett toilet från Cederroths. Jag bara nappade åt mig dem från hyllan och tänkte inte på att det var speciella servetter att använda på WC.
Ändå häpnar man över texten på framsidan av paketet.
Där framgår det nämligen med all önskvärd tydlighet, vad servetterna skall användas till. 

På bruksanvisningen står (och detta är ett citat):

"Oparfymerade våtservetter att tvätta stjärten med efter toalettpappret".

En text som nästan enbart kan tryckas på produkter avsedda att säljas i Sverige; landet där folk inte kan antas tänka själva.

Jag tänker - om så krävs - benyttja dessa våtservetter till lite av varje.

Kanske även i häcken.

Sara, häromdagen:

-Vilken otur att vi tillhör en generation som riskerar att drabbas av nåt så jävla osexigt som just Svininfluensan.
Jag menar, Asiaten eller Hong Kong lät ju i alla fall lite exotiskt.

Skaffade en ny mobiltelefon i eftermiddags och passade dessutom på att byta operatör.
Jag - den store monopolhataren - har gått omkring och snackat med hjälp av Telia i alla år.
Detta - som kan te sig lite märkligt - kommer sig av ett allmänt ointresse för mobiltelefoner och det faktum att det var en före detta arbetsgivare som en gång tecknade avtalet.
När jag slutade på jobbet "ärvde" jag mitt Telia-abonnemang och orkade inte byta.
Något jag ångrat varje gång räkningen trillat in.

Nu har jag då slutligen fallit för lokalpatriotismen och tecknat ett avtal med Telenor.
Det hela blir säkert bra, tekniskt sett är de en av landets bästa operatörer men samtidigt var det med blandade känslor som jag steg in i butiken.

Jag har nämligen jobbat på Telenor.
I två månader.

Hur detta kom sig kan man ju undra...
Jag fick nys om en tjänst på deras kundservice förra hösten och tänkte att jag nog kunde hanka mig fram på ett sådant i mina ögon underkvalificerat och underbetalt arbete.
Jo, hej du.

Prata kan jag ju. Service är jag bra på. Jag är effektiv och arbetsam. Har "många bollar i luften" och allt vad de där klyschorna heter.
Det fanns bara ett problem. Jag fattar inte det här med telefoni.

Abonnemang. SIM-kort, utportering, inportering, överlåtelser, avtal, turbo3G, tvillingkort, telematik och allt vad ända in i himmelen de sysslar med.
Som humanist blir jag nollställd och kallsvettig när en stackatopratande jetset-nörd och troligen slipsnisse i Armanikavaj ringer och snabbt vill veta vilket APN hans Blackberry Enterprise ligger på.
-Hmmm....jag skall kolla....
-Ja, gör det är du snäll...
-hmmm....bumpidumpidump...
-Hittar du det inte?
-mmmmmm......
-Hallå?
-Eh.......

Du som någon gång haft kontakt med Telenors kundtjänst känner säkert igen dig. Du vill ha svar.
Snabbt.
I andra änden kan det mycket väl sitta en sån som jag.
Men du behöver inte reta upp dig alltför mycket.
Personer som jag brukar få sparken ganska snabbt.

De allra flesta människor i Sverige kan säkert skilja på en hundralapp och ett VISA-kort.
För att förtydliga visar Nonsensakuten ändå dessa båda bilder:

Visa-kortet är av plast, sedeln är av papper.

Med dessa båda bilder på näthinnan ber jag att få delge dig en liten anekdot från januari 2006.
Det var en lördag. Det var kallt. Det var snö.

Jag tog vår rishög till Opel några hundra meter bort till stans centrala bensinstation för att tanka.
En enkel manöver. En sån där sak som människor har gjort om helgerna ända sedan bilen uppfanns en gång i tiden.

Frysande och håglös klev jag ur, klockan var knappt fyra på eftermiddagen men skymningen hade redan lagt sin förödande hand av svensk bitterhet över denna januarieftermiddag.
De pumpar som det stod "kassa" på fungerade visserligen men där framme var det kö.
Istället skulle jag tanka vid en s.k kontokortsautomat.

Innan tankning sker skall man ju knappa in sin kod och annat fillijox.
Tog därför fram mitt lilla Visa-kort och tryckte resolut in det i springan; det gick väldigt trögt men jag lyckades.
Skulle till att knappa in min kod när jag inser att detta inte är kortautomaten utan SEDELAUTOMATEN!!
Oj. Ajdå...hoppsan. Det där var visst mitt Visa-kort.
Mmmmm....somebody please kill me...vad fan gör jag nu? Kan jag krafsa ut kortet igen...nej...det går inte att få nåt grepp.
Skall jag bara dra härifrån? Det är så pinsamt. Nej...jag kan ju inte sticka från mitt Visa-kort...jag kan spärra det...men ingen kan ju använda automaten...eh...jag får nog gå in och säga till...åhhh...pinsamt....

Det hördes ett glatt plingande i dörren när den for igen bakom mig. Inne i butiken var det ljust och elektrifierat. Det luktade däck och gammal motorolja. Med tunga steg passerade jag de kulörta påsarna med chips och popcorn, sneddade glatt framför skålen med Red Bull och hyllan med porrtidningar. Till sist var jag framme.

Bakom disken stod en rödlätt, lång yngling i 25-årsåldern. Han såg på mig, tycktes på ett illmarigt sätt invänta mitt ärende.
-Hej.
-Hej.
-Jo...eh...jag tror att jag har gjort en dum grej.
-Jaså.
-Jag skulle tanka där borta vid kontoautomaten men....jag...jag råkade stoppa in mitt Visa-kort i den andra automaten.
-Va?
-Jag stoppade in mitt Visa-kort...
-Stoppade du in ditt Visa-kort i sedelautomaten? (den rödlätte blir nu tomatröd i ansiktet av att kväva sitt gapskratt. Man hör blott ett elakt fniss...)
-Ja. Fattar inte hur jag tänkte...
-Nej...
-Tror du att du skulle kunna gå ut och kika...

Han försöker. Jag försöker. Han rycker. Jag sliter. Han öppnar automaten. Kortet har fastnat halvvägs och är omöjligt att rubba, varken framåt eller bakåt.
Han går in i värmen igen. Jag följer efter som en tilltufsad björnunge.
-Eh...vad gör vi nu?
-Vi får ringa efter de som servar sedelautomaterna..
-Tror du att de kan få ut kortet...?
-Mmmm......
-Vad bra...(viss lättnad)
-Fast...de sitter ju i Malmö och jobbar bara på vardagar, va...
-Uhum.....
-Så de kan ju inte komma förrän på måndag eftermiddag...men jag skriver en lapp till chefen att han skall ringa dem på måndag morron...
-Aha....så då kan jag....
-Ja, kortet sitter ju där det sitter. Hur tänkte du egentligen? Har aldrig hört att nån stoppar in ett kontokort i en sedelautomat...
-Nja...inte jag heller...hej då...

Jag berättar storyn för Sara som blir ömsom trött, ömsom förbannad och ömsom elak.
Bland annat skojar hon om den där unge killen som antagligen tar sig en dusch efter jobbet och sedan ger sig ut i lördagsnattens röj. Med en anekdot om världens dummaste bilägare i bakfickan.

-Fatta vad han kommer att få ligga ikväll, säger hon.

Jag var aldrig någon grävande, politisk reporter. Jag avslöjade aldrig några skandaler.
Nöjesjournalistiken var mitt område, på gott och ont.
Jag ville informera men först och främst underhålla.

Trots detta fick jag ett par heta, politiska avslöjanden 2002.
Inför 25-årsdagen av Elvis död, den 16 augusti, begav jag mig ut på stan för att fråga om vad Elvis Presley egentligen betytt för folk.
Jag fick många sköna kommentarer från "mannen på gatan", en del tillochmed sjöng gamla Elvislåtar och imiterade The King.



Efter ett tag passerade jag Klaipedaplatsen i Karlskrona, den plats intill Stortorget där valstugorna alltid står uppställda inför valen.
I mitten av augusti var valrörelsen i full gång och det rådde en livlig kommers kring de timrade stugorna.
Folk trängdes (nåja), solen sken och överallt sprang det glada partigängare med flygblad och give-aways i form av knappar, halsdukar, machetes (nja) och annat.
Självklart gick jag rakt fram till dessa mediekåta lokalpolitiker med mikrofonen väl synlig. De sken upp och verkade väldigt tillmötesgående.
Snart nog märkte de att det inte handlade om äldreomsorg, infrastruktur eller biblioteksbygge utan istället om Kungen.
Kungen av rock.
Samtliga politiker var om inte jämnåriga med Elvis, så åtminstone gamla nog att ha uppenbara minnen av honom.
Jag frågade samtliga om villken låt med honom som var deras favorit.

Svaren varierade. King Creole. Love Me Tender. Are You Lonesome Tonight.
Det som verkligen skulle lyfta denna skitnödiga enkät till helt andra höjder, kom dock när jag gav dem följdfrågan.
Jag undrade helt enkelt om Elvis politiska hemvist och här blir det genast intressant eftersom varje parti i en valrörelse självklart vill visa sig på styva linan och vara de som fuktar ett finger och direkt vet vart vinden blåser.

Konstigt nog ville samtliga partier därför göra anspråk på Elvis.  Så här lät det:
-Elvis var ju en entreprenör och själva symbolen för att du som individ kan lyckas i samhället, alltså skulle han ha varit moderat.
-Elvis kom från en liten stuga i Memphis och gjorde med sin musik att många delar av den amerikanska landsbygden knöts samman, för mig är han en småskalig medborgare fast förankrad i det lilla, trygga samhället, alltså borde han ha varit centerpartist.
-Elvis var ju lastbilschaffis, en enkel arbetare innan han upptäcktes. Jag tror att han skulle ha varit sosse.
-Elvis är ju en väldigt stark symbol för friheten. Hela hans väsen genomforsas av en ständig längtan efter frihet och hans musik attraherade även svarta, mycket tack vare att han tog till sig och förvaltade de svartas musikaliska arv. Givetvis skulle han ha varit folkpartist.
-Elvis var på många sätt en rebell. Det blev ju skandal när han rullade med höfterna och folk ville censurera. Jag är övertygad om att han skulle ha röstat på Vänsterpartiet.
-Elvis gjorde många fina, religiösa inspelningar och sjöng i kyrkor. Jag tycker han står för fina, kristna värderingar. Han skulle nog ha varit kristdemokrat.
-Elvis förknippar jag med det genuina, ursprungliga. Jag tycker kanske inte att det märktes så mycket när man såg honom köra bil och äta fet mat men någonstans tror jag att Elvis var en enkel grabb från landet som älskade djur och natur och var beredd att värna detta fina, därför tror jag att Elvis skulle varit miljöpartist.

Inför ett riksdagsval står det alltså representanter från den sju riksdagspartierna på ett torg i en svensk småstad och på fullt allvar hävdar att Elvis är just deras, att han skulle ha brunnit för just deras idéer.




Man undrar ju vad Kungen själv skulle ha sagt, om han hört detta och fått det översatt.
Troligen:

Oh, please release me, let me goooooooo......

Satt och tänkte på sommaren, solen och värmen häromdagen och kom att minnas denna gamla pinsamhet.
Värd att återuppleva, så här 12 år senare.

Man mognar, tack o lov.
Fast näsan kan bli lika röd, om man inte tänker sig för...

På landet löser man saker lite som det kommer sig...
Bonden i Kuggeboda berättade en hemsk historia häromsistens.
Med en relativt skruttig bil begav sig hela familjen iväg på bröllop. Solen sken, kärleken spirade, alla var glada.
Det åts och dracks och så småningom skulle man bege sig hemåt.

Kalle - som var nykter - skulle köra de drygt fyra milen på E22:an.
Timmen var nu sen, skymningen hade övergått till kompakt mörker.
De sätter sig i bilen och det är i denna stund Kalle inser att "visst fan...det är ju på den här bilen halvljuset har lagt av".

Det blir en riskabel färd hemåt. Självklart används helljuset så mycket som möjligt men vid möte måste man självklart blända av, det fattar man tillochmed i Kuggeboda.
När så sker blir det ett kompakt mörker.
Den bil som ligger bakom ger dem ledsyn men ljuset strömmar bara fram längs sidorna. Rakt framför bilen är det becksvart.
-Att du tillät honom. Det är ju livsfarligt.
Säger Sara till Johanna.
-Ja...jag satt bakom och såg inte exakt hur det såg ut.
Säger Johanna.

Samma går att säga om bonden. Han såg inte heller exakt hur det såg ut, och då satt han ändå ca två decimeter från framrutan.
Fullständigt vansinnigt.
Tänk på det, nästa gång du får möte på motorvägen mitt i natten.

Det kan vara en galen bonde som överdriver begreppet "att blända av..."

Som lärare kommer jag om några veckor att ha delat ut en massa G.
Själv skulle jag just nu nöja mig med massage.
Ryggmassage.

Alla vet att musik kan skapa minnesbilder inne i huvudet. Man ser ansikten, leenden, solnedgångar, dansgolv, bartenders, ögon att drunkna i och så vidare.
Självklart kan musik även väcka andra former av minnen till liv. Minnen av lukter och smaker, exempelvis.
Jag har ett tydligt smakminne kopplat till musik.

Jag klarar inte av att höra blues, utan att få en smak av chips i munnen.

Det hela kanske behöver en förklaring.
I början av 90-talet jobbade jag som programledare och allt-i-allo på en liten, obskyr närradiostation i Kristianstad.
Under en tid - det här var säkert  våren 1994 - anlitade vi oss av en liten satt man med raggarmustasch och alltför tajta jeans, ackompanjerad av en skinnväst och stålkam i bakfickan.
Denne i övrigt arbetsskygge sälle hade kontrakterats (dvs; vill du sända så var så god, några stålar får du inte) till stationen för att presentera en timmes tung bluesmusik varje söndag och han ställde alltid upp.
Mannen (som gick under den fjantiga benämningen Dr Kingsnake), hade stora problem med sin nervositet - detta trots att programmet spelades in två hela dygn i förväg.

Jag fick det tvivelaktiga nöjet att agera tekniker åt honom och som avtalat skedde detta alltid på fredagseftermiddagar mellan 17 och 18.
Han såg ut som den felande länken mellan Expressens Mats Olsson och Lemmy i Motörhead, pratade i sändning någon slags forcerad stackato med amerikansk satsmelodi (självklart oerhört tillgjort och manierat).
Han upprätthöll en fasad av att vara manlig, burdus, alkoholromantisk och livsbejakande.
I själva verket var han blekfet, otvättad och arbetslös.

Fast han hade jävligt bra musiksmak.
Värre var det med rösten. Desperat ville han att den skulle låta mörkare (han tänkte väl sig själv vara Leif "Smokerings" Anderssons lokale epigon)
Hur mycket bas jag än krämade på, lät det bara dovt och luddigt.
Det hade kanske funkat med en vocal harmonizer men någon sådan hade vi inte råd med....

I alla fall. Han spelade allt från John Lee Hooker till Stevie Ray Vaughn, ZZ Top och Elmore James...
Jag satt bredvid, tryckte på ett antal knappar och åt.
Som jag åt.
Varje fredag hade jag med mig en påse Sourcream & Onion-chips som jag tryckte i mig.

Därför är det oslagbart så, att varje gång jag hör någon typ av blues spelas, vattnas det i munnen...
Magen ropar: SOURCREAM & ONION.....NU!!

Anser du att du är en människa med god smak?
Matchar dina kläder, äter du rätt mat, undviker du att lyssna på Anna Book?

Då skall du höra den här storyn om Kallinge, ett litet samhälle utanför Ronneby.
Kallinge präglas av go-kart, korvkiosker och rockabillymusik.
Procentuellt sett tror jag att Kallinge är det samhälle i Sverige som har flest rockabillymusikanter i förhållande till folkmängden.
De tar dock konstformen på allvar, det skall sägas. Det som i Värmland kort o gott kallas "raggarmusik" har i Kallinge förädlats till genuin rockabilly. Vissa attribut hos denna kultur känns visserligen igen; jeansjackorna, chevorna, bootsen, brylcremen och cowboyslipsen men Kallinge gör på något märkligt sätt anspråk på en större portion äkthet och amerikanism. Jämför gärna med reggaens begrepp "roots".

I Kallinge bodde en av mina gamla arbetskamraters mamma och hennes nya kille.
Denne man förvånade folk som inte kommer från Kallinge genom sitt handlade, tidigt en lördagsmorgon för en sex-sju år sedan.
Det visar sig nämligen att han då ringt runt till ett antal hushåll för att förhöra sig om en speciell grej.
Slutligen ringde han även min fd kollega och hennes pojkvän.
Efter att han presenterat sig, gick han rakt på ämnet, klockan var väl 09.30:

-Du...det är inte så att ni har någon Baileysflaska hemma hos er?
-Nja...vad då?
-Ja. En flaska Baileys, alltså.
-Det kanske vi har. Vill du dricka Baileys alltså?
-Nej, nej...bara flaskan...om ni har nån gammal tom flaska...
-Hur menar du?
-Jo. Vi har ju hållit på och snickrat den här bardisken nu rätt länge va...och igår kväll blev den äntligen klar. Det blev så jävla snyggt.
Brunt trä, sammet, lite skinnimitation i mönster på väggen och spotlights i taket...men sen är det det att vi skulle vilja ha några flaskor att ställa framför spegelväggen va...så att det blir snyggt...
-Flaskor?
-Riktiga flaskor...vi har ju själva gjort essenser på Baileys, whisky, gin, Kaluha och så vidare, va...nu har jag ringt
runt här och kollat. En flaska Galliano kunde jag få...men nu skulle vi vilja ha en Baileysflaska som vi kan hälla över essensen i...



God smak?
Döm själv.
Jag vet i alla fall hur Baileys smakar...