I år är det 48:e året i rad som SVT rullar Kalle Ankas spratt till mer gråt än skratt.
Programmet har troget bitit sig kvar och överlevt både barnpsykologers aversion mot missklädsamt tv-tittande ungar under det tidiga 60-talet och 68-vänsterns tal om amerikansk utsugarpropagande på 70-talet.

Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul har även stått pall mot 80-talets videoålder, då den som ville kunde spela in programmet, även om det var en dödssynd och 90-talets  exploderande, tecknade tv-utbud.

Vidare är programmet också en snackis på 00-talet, kanske inte så mycket beroende på programmet i sig, utan mer beroende på frågan omkring vem som får den stora äran att presentera det.
Konceptet med ambulerande julvärdar har visat sig lyckosamt för SVT som i år alltså valt en kraftig och nervöst skrattande göteborgare som presentatör.
De som saknar Arne Weise blir färre och färre, delvis beroende på att det sker ett naturligt bortfall bland publiken, så att säga.

Den ende som varit med hela tiden (förutom Kalle, Musse, Benjamin Syrsa och gänget) är den man som en gång gav programmet dess svenska röst och inte minst sjunger Ser du stjärnan i det blå, med oefterhärmlig ackuratess; Bengt Feldreich.

Denne man (född 1925) är i grunden pedagog och hängiven vetenskapsjournalist. Av en slump råkade han speaka in texten till detta kvackande julprogram och har sedan dess fått finna sig i att vara den svenska versionen av en storögd bönsyrsa med frack, paraply och hög hatt.
Kanske inget man vill ha inristat på sin gravsten.



Feldreich är heller inte så pigg på att prata om Kalle Anka. Något jag själv fick erfara 1998 då Radio Match just i december ringde för en intervju.
Så här började (och slutade vår konversation)

Knaster, sprak, klick...
-Ja, hallå!
-Ehh. Har jag kommit till Bengt Feldreich?
-Ja. Vad är det om?
-Jo. Hej. Mattias Nilsson heter jag och jag ringer från en radiostation i Blekinge som heter Radio Match.
-Jaha....
-Jo...vi tänkte att såhär när julen står och bankar på dörren så...
-Nä...nä...jag vill inte vara med om det där. Nu får det vara nog. Det är jag så trött på. Det är gammalt. Skåpmat!
-Ja..men...
-Hej då!
K L I C K !!!

Efter braksuccén med firandet av Halloween i Sverige där den keltiska traditionen fått stå tillbaka för amerikansk kitsch kommer nu nya helger att introduceras i långa landet falukorv,

Redan den 27 november i år kommer ett gäng utslitna och fromma husmödrar i Sunne att fira Thanksgiving och redan nu har Bridgeklubben Avensis i Kumla planer på firandet av Labourday den 2 september 2009.

Programledaren Tilde de Paula kläckte en oväntad aforism präglad av klarsyn vid denna tid förra året. Hon hade nämligen kommit fram till att oktober är årets absolut längsta månad. 

Den är den 31-dagarsmånad på året som har en extra timme till sitt förfogande. Så nu sitter vi här med några dagars oktober kvar att suga på och njuta av.  Sedan lämnar oktober över en svettig stafettpinne till november, en av årets tråkigaste transportsträckor (i väldigt skarp konkurrens med februari)

På nåt sätt kommer jag återigen att tänka på Ingmar Bergman och något han skriver i Laterna Magica.

Det går nåt i stil med att han och Ingrid "åt frukost i vänskaplig tystnad." Sedan skulle en bil hämta dem kl. 9 "så att magen hade 45 minuter på sig att djävlas..."

Så mycket Sverige, ångest, väntan...depression...lök...

Snart är det jul. Den som väntar på nåt gott. Vi skall bara överleva november först...

Sådärja.

Vi är inne på den sista veckan med sommartid.
På söndag händer det. Klockan ställs om och här är några livsviktiga tumregler att tänka på inför det här med tidsomställning:

1. Har du sommaren framför dig, skall du flytta fram klockan.
2. Har du sommaren bakom dig, skall du flytta klockan bakåt.
3. Belönas du ofta med hagel, regn, snö, slask, drivis och flerbarnstillägg är du med stor sannolikhet svensk.
4. Är du besatt av Edith Piaf, Barbara och andra franska varitéartister med dålig andedräkt heter du troligen Rickard Wolff.

I hissen till vårt hus finns en spegel, så att de boende kan kolla löständernas placering, om havregrynsgröten fastnat utmed hakan eller om den rutiga kepsen hamnat på sniskan.

Tittade på mig själv i denna spegel häromdagen och höll på att få en chock.
Visserligen har jag känt till att jag börjar bli gråhårig men hallå....inte SÅ DÄR jäkla gråhårig. Snabbt går det.
Troligen kommer jag att se ut som Ernst Kirchsteiger lagom till nästa sommar...

Ack ja. 34-årsdagen närmar sig.
Skit.

Normalt innan jag närmar mig födelsedagen brukar jag mentalt kalla mig själv för den ålder som står på tur.
Ett exempel: Redan som nybliven 32-åring viskade jag "33...33...33..." som ett mantra så att man skulle vänja sig.
Efter ett tag sa jag siffran högt. Det kändes bra. 33 är en skön siffra, symmetrisk och vacker.

Trettiofyra, däremot. Nja....

Det är lite som Per Myrberg sjöng en gång i tiden: Ja, nu är det slut på gamla tider, ja nu är det färdigt inom kort. Nu skall hela rasket rivas, nu skall hela rasket bort...

Antagligen måste man vara minst 34 år gammal för att överhuvudtaget göra en sådan association.
Svensktoppslåtar...
Tragiskt.

Under sommaren har tv självklart fyllt tablån med allehanda repriser.
Jag vill inte vara sämre utan tänker inleda hösten med en tillbakablick på sommaren 2008 som den tett sig här på Nonsensakuten:

Det började redan i juni med att jag hittade årets fulaste tidningsannons i Expressen.

Sedan tipsade jag om den perfekta boken att ha med sig i hängmattan.

På tal om böcker, du vet väl vad Myrdal har i sitt bibliotek?

Vi spenderade mycket tid på Stumholmen, dock stördes vi av en ettrig trubadur en söndag, något jag får rysningar av ännu i denna stund...

När vädret inte tillät mera strandliv passade jag på att kolla in tv-utbudet och häpnade över en sak på MTV.

Till sommaren hörde även grillningen, dock med ett ledsamt bakslag på balkongen.

Vi var på Barnens gård och Gustavsvik, barnen har också besökt Tosselilla och Skånes Djurpark, gått på Cirkus Maximum och Barnens Lekland....det har varit en sällsam aktivitet för de små denna sommar.

En dag i regnet tog vi vår tillflykt till Vämöparken där vi kom in i en kuslig värld av rollatorer och marsansås...

Elsa var i farten, dels undrade hon om elefanter kan simma, dels ville hon desperat spela bangolf.

Tid fanns det också till att minnas fornstora dar, exempelvis denna fylleresa till Grekland för elva år sedan...

Och självklart kommer jag att minnas ett mycket speciellt Bolibompa-avsnitt från början av augusti.

Det har varit en trevlig sommar med många fina minnen att plocka fram i höstrusket.
För nu kommer den...blaskigheten och vinden...en tid för mys och köttiga grytor, brittiska deckare, filtar av allehanda slag, svampdoft, regnrockar, stearinljus i parti och minut. Varmt te, raggiga sockar och en tjock bok, tjock nog att räcka fram till jul.



Välkommen, höst - du är helt ok du också...åtminstone fram till november...

Vi kan kalla honom Ingmar.



Ikväll plockade jag honom, årets första fästing.

Fäst ingen större uppmärksamhet kring detta.

Tror att jag överlever.

En typisk, svensk kvällstidningsläsare-solbränna.



Fettvalk like an egyptian...

Tänk vad märkligt det kan vara i olika länder, i olika kulturer.
Allt som skiljer oss åt är ett vatten kallat Atlanten, ändå är det så stor skillnad.

I USA är det oftast tyst i hemmets köksregioner. Även hos de familjer som har många, små barn.
För att tysta ungarna är det nämligen i USA brukligt att proppa dem fulla med godis och sötsaker.
Jag såg på tv om en amerikansk familj, de hade ett stort skafferi enbart fullpackat med godis, i uppenbart syfte att tysta barnen och få dem lugna. Det är svårt att stimma runt med en lollipop i munnen.

Tysta kök i USA, alltså.
Annat är det i den amerikanska kyrkan. Där klappas det i händer, vrålas halleluja och stampas med fötterna.
Ett jävla liv, om uttrycket tillåts.

I Sverige är det precis tvärtom.
Köket är det rum kring vilket allting kretsar.
Det slamras och skriks, familjegräl a la Ingmar Bergman delar ljudrum med barnens hysteriska tjut.
Liv och rörelse, mat och disk.

I den svenska kyrkan, däremot...där är det tyst.
Där sitter de fåtaliga fromma som stenstoder och mumlar förläget i sitt andliga skägg.
En seg predikan ljuder lågt, knappast någon sjunger och en stilla orgel sprider sina kvidanden någonstans från taket.
Skulle någon hosta kommer prästen av sig.
Efteråt blir det kaffe. Om man har tur.

Det finns tre begrepp som så här års sammanfattar själva essensen av svensk folklighet och glädje. Det handlar om den heliga treenighet som är Sverige under denna irationella tid:

Högsommar, lördagseftermiddag och lådvinsfylla.

Helst skall de sammanstråla för störst effekt.

Lägg till "Fotbollslandskamp" och "Grillad flintastek" och det hela riskerar att explodera i svensk lyckomentalitet...

Vi svenskar är aldrig så mycket svenska som just på sommaren. Vårt beteende är fullständigt unikt. Den skalömsning som  sker när temperaturen överstiger 17 grader i detta land är omtalad, jag personligen tycker att det är mer intressant med de förväntningar och inneboende krav som vi svenskar projicerar på oss själva  mer eller mindre  medvetet.
Allting skall ske. Allt det som legat begravt i våra av frost inbäddade medvetanden skall nu tinas upp. Det som kallas "livet", det som kallas "friheten" och "möjligheterna".  Ta fram dem nu.  Och snabbt som fan skall det gå...om bara 90 dagar är allting över.

Ulf Lundell liknade i sitt Sommarprogram i radio förra året, den svenska sommaren vid en ordinär weekend.

Fredagskvällen - det är juni...allting ligger öppet..nu sätts alla normala regler och lagar åt sidan. Visst man är lite trött men piggnar till av vetskapen om allt det roliga som väntar framöver.

Lördagen - det är juli, det. Den absolut bästa tiden. Nu skall man hinna med allt man försummat. Varenda sekund är värdefull och måste utnyttjas maximalt.

Söndagen är självklart augusti. Man är lite bakis, ledigheten håller på att ta slut fast man kan ändå ta det lugnt och känna de ljuva vindarna och njuta av det återstående friheten och känslan av upprymdhet.

Och sen är det september och måndag igen. Tillbaka till verkligheten.
Tillbaka till det som egentligen förkroppsligar begreppet "att vara svensk". Nämligen det att leva i ett stålgrått lagomtillstånd  där allt som finns kvar är längtan bort.  Längtan till något ljusare och mycket bättre.

Jag och Sara har en märklig bekant. När denna tid vi just nu befinner oss i anländer, den tidiga sommaren med varma, ljusa och långa kvällar fyllda av grilldoft...när denna tid råder, då mår vår kompis som allra sämst.
Han har ständig ångest och vill helst inte gå ut. Det är så mycket som skall fixas. Man måste ju städa. Fy fan, folk svettas och har kul. Jag får sån ångest, brukar han säga.

Senare - när sommaren definitivt är över och hösten tagit sitt grepp om långa landet falukorv - då skiner han upp.
Han är aldrig så munter, uppsluppen och jovialisk som i november; gärna när regnet piskar mot rutorna och det blåser hundar, katter, kommunalråd och GI-experter. Då sitter han där och myser.
Inte ett spår av ångest.
Tänk om det är vi som är de konstiga och han som är nornal...

Så här fint är det just nu i trädgården till barnens dagis.
En härlig grönska som slagit ut.
Lägg märke till den alltid lika jovialiske ÖB Håkan Syrén som i bildens ovankant visar sin lila färgprakt.


Du vet väl förresten att uttrycket "mellan hägg och syrén" avser det ideologiska avstånd som finns mellan författaren och litteraturvetaren Göran Hägg och landets högste militär Håkan Syrén.

-Glad Pingstafton på dig! ropade Sara idag.
-Eh...just det. Det är idag ja...

Den här s.k pingsthelgen har ju numera verkligen förlorat sin charm. Ge oss en annandag och det på momangen!

I väntan på en sådan får jag muntra upp mig med en grön clownnäsa. Glad Pingst!

Probably the best korv in the world.

Grillsäsongen...den svenska grillsäsongen...ett alldeles eget fenomen som är svårt att förklara för någon hitflyttad. Vuxna människor (läs: män) tar så fort gradantalet blir tvåsiffrigt utomhus fram en stor, rund grej som det börjar ryka om. Och så ryker det ganska länge.
Efter ett tag slutar det att ryka och det är då det är dags för familjens självutnämnde överhuvud att starta årets utomhuskulinariska upplevelse. Grillad mat. Tada!

Visst. Det är lätt att raljera. Faktum är att även jag (i egenskap av man) är den som håller i grillningen hemma hos oss. Dock utan någon rykande kolgrill med briketter from hell....nej...en smärt el-grill från OBH Nordica.
Hmmm....designing good life.
Så sant som det är sagt. Lätt, enkel och effektiv.
Hittills har vi grillat lammbiffar och korv men något säger mig att säsongen enbart ligger i sin lilla linda.
Det lär bli många grillaftnar på balkongen framledes. Mmmmm....

Såg en rolig seriestrip om grillning. Det handlade om Bruce Springsteen som ju är en stor Sverigeälskare. Otaliga gånger har han på tillfälligt sommarbesök tvingats att inför pressens utsända låtsas att han verkligen ÄLSKAR den svenska surströmmingen.
Kanske har The Boss även deltagit vid de äktsvenska riter som utspelar sig i var och varannan villaträdgård sommartid...nämligen grillning.

Har han det, förklarar det nämligen varifrån han får inspiration till sin musik.
Det handlar helt enkelt om klumpiga svenska män som misslyckas med utomhusgrillningen.

Ta låtar som I'm On Fire. Händer så lätt att några droppar olja halkar ner på kolen varvid en flamma uppstår och familjefadern får ett ögonbryn mindre.
Blinded By The Light, som Springsteen sjunger.
Och sedan då det oundvikliga, grillmästaren tar till flykten genom att tokspringa runt i trädgården och skrika ajajajajajaja....Born To Run, sjunger Springsteen.
Oftast slutar det med att frun i huset sveper in sin klantige make i familjens filt, för att så att säga kväva elden...Cover me!

-Varför är det så många som är magsjuka, så här i februari?

-Därför att det är en skitmånad!

En gammal granriskrans ligger uppochnervänd samt tämligen överkörd ute på gatan.
Från mitt fönster kan jag se en container. Där ligger resterna av vår julgran (som vi kastade redan den 30/12) och den ser ut som ett rödbrunt skelett. Man tänker liksom Bockstensmannen. Fast fulare.

Spriten är slut. Glassen är slut. Chokladen är slut.

Ikväll blir det popcorn.

Sitter här med lite mer än endast ett skälvande, darrande och blossande dygn kvar av 2007.
Detta är ju år sju e.ÖB (Efter Öresundsbron).
Tänka sig att det gått över sju år sedan denna bro invigdes. Och ännu har inte några blödande ormar ramlat ner från himlen, ej heller har marken förvandlats till ett inferno av ömsom brinnande lava, ömsom kläggig sumpmark, allt det som den f.d miljöministern och Centerledaren Olof Johansson förutspådde om byggandet av Öresundsbron blev verklighet. Ganska skönt, faktiskt.

Snart skriver vi 2008 och gör oss redo för att möta ett nytt, spännande och på alla de vis säkerligen omtumlande år. Om det som väntar vet vi föga, om det som varit tror vi oss veta, om än inte riktigt förstå.

Tänkte strax sammanfatta året i en liten betraktelse men innan dess vill jag tipsa om en bok jag brukar bläddra i så här års. Det är boken som syns på bilden ovan. Nyår i Sverige, heter den och är en antologi med texter kring temat nyårsfirande samt ett intressant förord av Göran Hägg, en av mina verkliga författarfavoriter.

Vi får bland annat lära oss att romarna räknade den 1 mars som nyårsdag, att engelsmännen införde den gregorianska kalender 1752 och att den romerska kyrkan försökte göra den hedniska nyårsdagen den 1 januari lite mer kristen genom att kalla den Circumcisio, dvs den heliga omskärelsens dag (aj aj) eftersom den dagen infaller 8 dagar efter Jesu födelse och följdaktligen är den dag då den lille parveln fick sin penis...ja, ni fattar.
Denna omskärelsedag fann dock aldrig något gehör hos svenskarna.

Efter detta förord kommer sedan en spännande blandning av nyårstexter. Högt och lågt. Tennyson trängs med både Esaias Tegnér, Albert Engström och ABBA. Kul, rappt, festligt. Framförallt fina texter.
No more champagne, and the fireworks are thru, here we are, me and you, feeling lost and feeling blue. Fint. Det här var alltså inte Tegnér. Utan ABBA. Jaja...

Är vi nu redo att sammanfatta 2007? Okej. Isåfall - här är Årets...

...apa - den snart tvåårige gorillaungen Enzo som Kolmårdens djurpark marknadsförde som landets vildaste ett-åring i somras. Då har de inte träffat min son, Ville.

...blogg - Så jäkla många. Mitt senaste fynd: Kalle Lind men även Uggla, Katastrofala omslag eller varför inte Rimbloggen?

...cyniker - jag själv
...dansare - Lasse Brandeby
...europé - Carl Bildt
...frigolithjärna - George W Bush (han försvarar sin titel från 2001, 2002, 2003, 2004, 2005 och 2006)
...frisyr sitter på Peter Jihde (bandspaghetti)
...gratismat - Nej. Min anställning på Radio Match har upphört så nu får jag börja betala för maten. Och spriten.
...Harry Potter - Vem bryr sig? Inte jag.
...ICA-succé blev den oerhört fräscha och nyligen förpackade köttfärsen. Obs! Inget (som är) skämt.
...Julgran håller på att barra...
...kalsong var den Marimekkomönstade långkalsong som Polarn & Pyret prackade på mig och som sedan Sara förbjöd mig att bära.
...laxrätt är laxfilé med chevreost. Oerhört smarrigt.
...möte måste vara dag 2 på Törnströmskas arbetslagskick-off i Borgholm. Bakis som en gnu, fem-sex personer i ett starkt upplyst rum på 4x3 meter skulle diskutera arbetslagsbaserad undervisningsplanering. ZZZZzzzzzz. Radion hade åtminstone den goda smaken att lägga "mötena" innan fylleslagen. Även om dessa "möten" mest fungerade som förfest.
...nyårsfirande infaller hos grannen en våning under, barnen kan då sova lugnt och vi kan känna oss lösa och lediga.
...orosmoment som alltid; framtiden. Klimathotet??? Bahhh...pengarna. Kalla mig cynisk.
...Peter Jöback-kopia är Idol-Mattias
...Queenbok lånades på biblioteket och jag tror författaren heter Martin Powers eller nåt sånt. Samtliga låtar analyserade in absurdum.
...Roliga läsning, en gammal bok från 1993. Hotel Pastis av Peter Mayle.
...saknade är bland många andra två av den svenska kulturens portalgestalter. Povel Ramel och Ingmar Bergman.
...sötaste är nog Ville. Eller Elsa. Eller Ville. Eller Elsa. Omöjligt att välja;) Och varför välja?
...tappa hakan-rubrik: "Andreas Lundstedt: -Jag har hiv." Känns lite 80-tal. Dags att ta fram de gamla skräckaffischerna igen, kanske?
...utan kläder Kristian Luuks "nakenchock", kanske.
...vinnare av Eurovision Song Contest kom från Serbien, var lesbiska och visst lät det som om de sjöng "tralalala mussel-Maja" i refrängen. I don't blame them.
...vinnare 2 Amanda Jenssen som nu slipper att alltför mycket förknippas med Idol.
...What the fuck?? att The Ark kom så dåligt i ESC.
...Yrväder präglade hela sommaren. Blåst, mulet, regn.
...Zlatan-nyhet är att killen skall spela i Inters matchdräkt under EM nästa sommar. Då kanske Sverige gör mål.
...Återkomst infaller nästa år när Jesse Wallin gör comeback på en närradio. I detta fall V97 enligt vad det ryktas.
...Äntligen! Anette Kullenberg börjar publicera sig igen. Dock enbart i form av enstaka bloggtexter, men ändå.
...ÖL måste bli en gammal bekant; tyska Spaten Munchen som jag återupptäckt. Gott, friskt med den lite gräddiga
eftersmak som präglar sydtyska ölsorter. Yummi.

Okej - då säger vi så. Ha nu ett förbannat G O T T N Y T T Å R !!!!!

Kalla mig envis och lite barnslig. Kalla mig traditionalist. Kalla mig tönt.

Allt detta kan jag köpa eftersom jag innerst inne är stark och fast övertygad om det fina i sammanhanget.
Saken är denna:

Jag har i min underklädesgarderob ett par ganska vackra, helröda kalsonger.
Dessa kalsingar används bara en gång om året.

På julafton.

Om jag ser dem i garderoben i säg...maj...blir det fel och att ta dem på sig då skulle kännas väldigt annorlunda och förbjudet. De hör julen till, helt enkelt.

På natten mellan den 23:e och 24:e december varje år tar jag fram dem och lägger dem på en säker plats. När sedan julaftonsmorgon kommer, ikläder jag mig dessa fina, helröda kalsonger.

Som jag sedan bär med stolthet under alla upptåg denna specifika dag. Väldigt få är vittnen till denna tradition men icke desto mindre sprider denna återkommande kalsongåtgärd den värme och frid vi människor förknippar med julen.

En annan återkommande tradition: Natten mellan den 23:e och 24:e plockar jag alltid fram berättelsen "En julsaga" av Charles Dickens ur bokhyllan. Där läser jag sedan om Marley och Scrooge (jag kommer sällan särskilt långt i texten då jag inmundigat rikliga mängder vin i samband med kvällens rimstuga) och somnar sedan sött.

Kvällen därpå (och resten av jul- och mellandagskvällarna) läser jag sedan denna sedelärande skröna från 1800-talets London.

Kalla mig envis och lite barnslig. Kalla mig traditionalist. Kalla mig tönt.

Våra grannar neråt backen har som traditionen bjuder satt upp sitt ljusslingepynt i denna ljuva advent.
Tidigare jular har de (helt oförklarligt) hängt en ljusslinga i formen av en gigantisk romb utmed sin flaggstång. Denna romb har hängt lodrätt som någon typ av segel, eller en ihjälskjuten hare.

I år har man dock förfinat sin utsmyckning något. Istället för den gigantiska, hängande romben, har man nu helt sonika virat en liknande ljusslinga utmed sin flaggstång så att den i mörker ser ut som en erigerad polkagris-stång.

Det hela är mycket vackert och framkallar en liten, liten tår av julstämning i ögat, varje gång jag kikar ut genom köksfönstret.