DURAN DURAN FÖRUTSÅG RIO-OS OCH POKÉMON GO FÖR 34 ÅR SEN
Ingen har väl missat att det pågår olympiska spel i Rio de Janeiro den här sommaren.
Försvinnande få har även missat det interaktiva spelet Pokémon GO som lamslagit planeten och tvingat ut håglösa soffpotatisar på gatorna med något fruktansvärt yrvaket i blicken.
Det märkliga är att en brittisk popgrupp byggd på lika delar klibbigt hårsprej som figursydda kavajer i vitt, förutspådde alltihop redan för 34 år sedan.
Det kan tyckas konstigt men faktum är att Simon LeBon och hans deodorantbeströdda kumpaner i bandet Duran Duran var före sin tid 1982, en utsaga som då nog skulle kännas udda eftersom bandets image vid denna tidpunkt varken baserade sig på nostalgi eller futurism. Duran Duran var "här och nu" 1982.
Utan att veta om det själva, lyckades de alltså beskriva två av 2016 års starkaste kulturella fenomen; OS i Rio och ett japanskt spel för nördar, redan under det tidiga 80-talet.
Vad anför jag då som bevis för denna tes? Ja, frågan är väl snarare var någonstans man ska börja, bevisen är nämligen flera och mycket graverande.
Det mest uppenbara är kanske att bandet släpper en singel som heter Rio. Det kan knappast vara en slump.
Att sedan videon till denna låt kryllar av 2016-referenser måste förklaras med något annat och mycket djupare. Jag har hittills inte lyckats luska ut vad men ge mig låtens längd på 5.04 så kanske jag kan klura ut ett svar.
Om vi för en stund går igenom videons olika beståndsdelar klarnar bilden:
I introt till låten ser vi detta:
Inget mindre än delar av de olympiska ringarna! Och detta är bara början.
Efter ett tag gör sångaren entré vilket sker ombord på en segelbåt.
Segling har den egenskapen att det är en sport som världens befolkning bryr sig om blott vart fjärde år, i likhet med kajak, vattenpolo och dubbeltrapp. Med andra ord en typisk OS-referens.
Segling har den egenskapen att det är en sport som världens befolkning bryr sig om blott vart fjärde år, i likhet med kajak, vattenpolo och dubbeltrapp. Med andra ord en typisk OS-referens.
Även andra grenar förekommer i den smakfulla videon:
Judo
Simning. Nej, det är inte Sarah Sjöström på bilden, det är nån fotomodell från 1982 vars tjänster Duran Duran uppenbarligen köpte.
Även hästsport finns med i videon till Rio.
I början av årets olympiska spel kunde vi läsa en hel del i media om den uråldriga, asiatiska metoden koppning som går ut på att lyfta upp huden med hjälp av ett undertryck och därmed öka blodcirkulationen i kroppen.
Under OS i Rio har vi sett många exempel:
Den här bilden från videon Rio visar att Duran Duran hade koll på läget redan 1982:
Hur var det då med synthpopbandets förmåga att förutspå Pokémon GO?
Ja, titta på de här bilderna så förstår du:
Här försöker grabbarna i Duran Duran fånga Squirtle....
Och här lyckas de!
Det känns efter fem minuter med Duran Durans Riovideo som att den där Nostradamus kan slänga sig i väggen. Han kan ju inte förutse någonting jämfört med de hårfönade filosoferna Nick Rhodes, Simon Le Bon, Andy Taylor, John Taylor och Roger Taylor från Birmingham.
1982 visste de redan att OS 34 år senare skulle gå i Rio, de visste att segling skulle stå på programmet, likaså simning, hästsport och judo. De kunde även för sin inre syn se hur idrottarna tog hjälp av alternativ medicin för att nå sina mål och hur folk skulle springa man ur huse för att fånga imaginära låtsasfigurer med hjälp av en röd boll.
De hade koll på allt.
Företrädesvis förutsåg de hur enkelt det i framtiden skulle bli för människor att åsidosätta den högst påtagliga och upplevda verkligheten för att i stället fastna i nätet.
NÄSTAN ALLT MAN KAN ÖNSKA SIG
"Gabis mamma och pappa har fått det mycket bättre under de 15 år de varit gifta. De har nästan allt man kan önska sig. Ett trevligt hem, tv, radio och bandspelare".
Så slutar manuset till ljudbandet Så lever Gabi i DDR utgivet av Pogo pedagog 1977 och serverat tusentals svenska skolelever.
Eller pådyvlat hade kanske varit ett bättre ord för ljudbandet med tillhörande diabilder är verkligen en ovanifrån pådyvlad indoktrinering.
Det är en skam att svenska staten för mindre än 40 år sedan lät landets elever i utbildningssyfte få den här berättelsen om DDR presenterad som en slags sanning.
Efter tolv minuter med Pogo pedagog framstår DDR som paradiset på jorden. Lätt att få jobb, lätt att få barnomsorg och gratis sjukvård för alla.
Inte med ett ord nämns den lilla kamratklubben Stasi eller det faktum att grannlandet Västtyskland (som inte ens får vara med på kartan) har flerpartisystem, religionsfrihet, yttrandefrihet och marknadsekonomi.
Tvärtom kallas DDR för "ett rikt land, rikast i Östeuropa".
Trots allt en merit. Lite som att vara blötast i en torktumlare.
I början av filmen berättas det om Berlin.
Utan att nämna orsakerna (och den där tråkiga muren som kompisarna i Sovjet satt upp) får vi veta att "den som bor i öst inte får resa till väst".
Överlag nämns Sovjet i positiva termer.
"Peter lär sig inte engelska i skolan som du får göra. I stället läser han ryska. Östtyskland är nära förenat med Sovjetunionen och då är det bra att kunna ryska".
Exempelvis om man ska beställa in kokt potatis på restaurang...
Gabi är sex år gammal, bor tillsammans med sin tolvårige bror Peter, mamma Erika och pappa Manfred i "den rika delen av staden".
Hmmm...hur var det nu med kommunismens förmåga att utjämna klassklyftorna?
Det är en lycklig och välartad familj, får vi lära oss.
Gabi leker med dockor, Peter är femma i Östtysklands juniormästerskap i höjdhopp och pappa Manfred jobbar med att svarva leksaker i den statligt ägda fabriken.
"Det är det östtyska kommunistpartiet som bestämmer vad och hur mycket som ska tillverkas på fabriken".
Mamma Erika, då? Är hon hemma och sorterar gårdagskvällens uppdruckna ölflaskor? Nej, inte. Hon förvärvsarbetar som kontorist (i samma statligt ägda fabrik).
Det är vanligt att kvinnorna arbetar i DDR, får vi lära oss. Däremot är det inte lika vanligt att gå i kyrkan.
"I landet är det ovanligt att tro på Gud".
Undrar varför.
Filmen avrundas med en familjemiddag ("här skalar pappa Manfred ägg som han sen delar i halvor").
Mitt i den sorgfria idyllen finns det något som gnager.
För trots att Manfred, Erika, Gabi och Peter har nästan allt, saknar de en bil och bilar är dyra i DDR.
Efterfrågan är enorm.
Man får vänta i femton år på en Trabant och trots att man har pengar får man stå länge i kö, berättas det.
Ingen pardon, lika för alla. Lång kö, samma bil (byggd i plast).
Att kalla den här sista passagen för samhällskritik i en film som för övrigt skönmålar en av Europas värsta diktaturer, känns lika torftigt som att på krogen beställa en iskall Coca-Cola och efter 20 minuter få in en pissljummen Cuba-Cola.
DEN KOMPLETTA GUIDEN TILL PRATMAKARNA
Var humorn annorlunda förr?
Skrattade man åt helt andra saker 1973 än vad man gör i dag?
Detta är frågor som kräver ett vetenskapligt svar. Därför har jag på helt frivillig basis tagit mig igenom 28 minuter av tv-programmet Pratmakarna med sändningsdatum den 30 mars 1973.
Pratmakarna producerades av TV2 Nöje och var ett slags maraton i usla vitsar, presenterade av ett antal propert klädda män framför en röd ridå och en publik i lustiga frisyrer som skrattade pliktskyldigt var 30:e sekund.
Många (inte minst de medverkande som överlevde 70-talet) vill nog göra gällande att detta var en slags föregångare till stand up-komiken. Andra - mer verklighetsanknutna - åskådare ser i Pratmakarna en förlaga till det på 80-talet så populära kortprogrammet Har du hört den förut? där Margareta Kjellberg och Ewert Ljusberg samlade ett gäng fryntliga jeppar på en immig och svettig pub i Sundsvall.
Skillnaden är givetvis formen. Medan Har du hört den förut? var folklig och burdus gav Pratmakarna sken av att vara världsvan och elegant. Nästan alla bar exempelvis fluga, blanka skor och kråsskjorta.
Pratmakarna sändes i två omgångar, en på 70-talet och en på 90-talet. Den senare produktionen innehöll sådana komiska genier som Uffe Larsson, Jarl Borssén och Johannes Brost.
Jag tänker dock koncentrera mig på 70-talsversionen. Dels eftersom den är den ursprungliga, dels eftersom Roffe Bengtson är med. En man som väl får betraktas som lite av motorn i programmet.
Rolf Bengtson blev bara 45 år men hade en lång och intressant karriär med debut redan som 14-åring. Med tiden fann han sin karaktärsroll som rundlagd, dryckesglad och burdus komiker.
Man kan säga att han var något av 70-talets svar på Claes Malmberg även om såna jämförelser per automatik haltar.
Samtliga medverkande i 1973 års upplaga av Pratmakarna hade sina tydliga roller.
Roffe Bengtson var den sjavige suputen som såg ut att ha kammat sig med en elvisp.
Arve Opsahl den friske och frejdige norrmannen, ofta med ett passande utanifrånperspektiv.
Carl-Gustaf Lindstedt var den folkliga clownen, personen som tilltalade den breda massan.
Stig Grybe den förvirrade tänkaren, ofta the voice of reason i kvintetten.
Och slutligen Mille Schmidt som den lite fjollige, lismande småskollärartypen. En vattenkammad, intellektuell person.
Innan jag inledde min tittning av det här avsnittet hade jag vissa fördomar. Jag tänkte att nästan alla vitsar som hann dras på 28 minuter skulle handla om antingen sex eller alkohol, gärna i en slags kombination.
En noggrann genomgång visar att spännvidden faktiskt var lite större än så.
I avsnitt 2 från mars 1973 hinner de fem komikerna dra 28 vitsar, vilket ger ett snitt på en vits per minut.
Här är vad de skämtade om:
1. Sex, preventivmedel
2. Sex, preventivmedel
3. Fumlighet
4. Trötthet
5. Tunnhårighet (mannen som går till frisören med tre hårstrån på huvudet och som slutar med att han när han blott har ett strå kvar säger till frisören: -Ta bara och rufsa till det!
6. Att flyga flygplan (stor grej 1973, tydligen)
7. Toaletter. ("Jag tycker att de borde bygga om det nya riksdagshuset till en enda stor, offentlig toalett. Då skulle de som sitter där inne veta vad de gjorde").
8. Att gå på bordell.
9. Att vara utomlands.
10. Förväxling. (-Jag vill köpa Selma Lagerlöfs samlade verk. -DETTA ÄR EN JÄRNHANDEL!!)
11. Sävlig skåning som hoppar fallskärm. Från gropen i marken hörs: -Träääeeee.
12. Bankrån.
13. Bankrån. Kassörskan lägger sig på rygg. Rånaren: -Vad gör du? Det är inte firmafest!
14. Nakenhet.
15. Bilkörning. Absurd och kvinnoförnedrande historia om en man som vill döda sin fru. -Köp en snabb bil, hon kommer att köra ihjäl sig. Killen köper en Volvo. Kvinnan överlever. -Köp en jaguar! Två veckor senare visar det sig att mördaren köpt ett kattdjur som käkat upp hustrun. Publiken viker sig dubbel av skratt.
16. Sjukhus.
17. Lösben och emaljöga. Två män tvingas dela hotellrum. Den ena har ett löst ben, den andre har ett emaljöga. Poängen: - Då kan ju du hålla ett öga på mitt ben i natt.
18. Lumpen.
19. Polisman ska meddela ett dödsbud. Frågar efter om Änkan Pettersson är hemma.
20. Dödshot.
21. Alkohol + död.
22. Toaletter.
23. Klassikern om mannen som lägger sig på hotellets tak för att sola naken. Visar sig vara ett glastak och under ligger stora matsalen.
24. Tjuvfiske.
25. Otrohet.
26. Alkohol och sex.
27. Alkohol. Krockar med en lyktstolpe.
28. Hos gynekologen. Kvinnan som varit gift tre gånger och fortfarande är oskuld. Senaste maken var socialdemokrat och han "bara lovar och lovar"...
Var humorn annorlunda förr?
Ja, delvis.
Sant är i alla fall att det finns vissa element som ständigt återkommer. Med lätthet anar man ett mönster. Samtidigt är skämten i programmet inte särskilt tidstypiska.
Samhällskritiken och de många vitsarna om Descartes och Kant uteblir tyvärr på bekostnad av allehanda historier kretsande kring sex, alkohol, främmande miljöer och bilar.
Pratmakarna var gissningsvis därför också en lite främmande fågel i TV2:s utbud 1973.
VEM VAR MILT STOSIN?
Innan Ulf Nilson blev den reaktionäre föredetting han är idag var han uppmärksammad utrikeskorrespondent.
För Expressens räkning bevakade han allt från Kennedymord och månlandningar till tungviktsmöten i boxning och Vietnamkrig.
Man kan nästan - fast bara nästan - säga att han var Hallands svar på Truman Capote.
Mycket av Nilsons arbete och karriär beskrivs i boken Ulf Nilson, utrikeskorrespondent från 1976. På omslaget ser vi en världsvan och välkammad Nilson i blomman av sin ungdom på en flygplats bärande på 1) en reseskrivmaskin, 2) en glödande cigarr, 3) ett tennisracket och 4) den franska tidningen Le Figaro.
Bilden vill givetvis förmedla att reporter Nilson ständigt är på språng, att han är noga med sin frisyr, att han förstår det franska språket, att han är rik och någon att räkna med och att han stundtals väljer att koppla av med lite tennis efter en ansträngande dag i den malström av nyheter som utgör hans vardag.
Nästan alla klichéer som någonsin funnits om hur en utrikeskorrespondent levde på 60- och 70-talen finns med. Eller som Sven Gunnar Särman skriver i förordet till boken: "Den svarta cigarren, den vita skrivmaskinen, de mörka tennisrackskydden och ett par kisande ljusbruna ögon är det första du ser av Expressens världsreporter Ulf Nilson. Det första du märker är trycket, hastigheten och den glupande aptiten på allt globalt."
Särman skriver också att Nilson har en "nästan besatt beläsenhet på all jordens nyhetsstoff", något vi ska återkomma till i det här blogginlägget.
Låt mig bara inledningsvis slå fast att den här boken är en av mina käraste läsdetaljer i hyllan. Den har räddat många mulna kvällar och jag kan läsa kapitlet om hur Nilson grymt bakfull arbetar som i trans för att beskriva händelserna efter att John F Kennedy blivit skjuten i Dallas 1963 hur många gånger som helst utan att tröttna.
I boken möter man också en helt annan förståelse för människors lidanden och utsatthet än vad som framkommit de sista tjugo åren i Nilsons artiklar. Här skriver han om miljöförstöring, kvinnors rättigheter och de svartas kamp för friheter och rättigheter i ett segregerat USA. Kanske påverkades han av den allmänna opinionen som då rådde, kanske har han alltid varit en konservativ pajas med xenofoba drag men sant är i alla fall att det finns en stor dos av solidaritet i den snart 40 år gamla boken, tro det eller ej.
Ett kapitel handlar om staden New York, en av de metropoler Nilson bott längst i och som han också under många år haft som utkikspost i världen.
I impressionistiska drag målar han upp de olika personligheter som utgör kärnan i The Big Apple. Tillsammans skapar de olika personligheterna den enhet vi känner som New York, världens kanske märkligaste och mest intressanta stad. En verklig smältdegel.
Nilson skriver om Moondog, en flummare som utklädd till viking drömmer om världsfreden, om maffiahustrun Ulla, om förortsbilisten i bilkön, om "the working stiff", dvs den glänsande affärsmannen i kostym och solglasögon, om marijuanarökande studenten Wendy som blev hora, om Eva Kleiber som firar sin 18-årsdag med ett sexparty bland hippes, om sexårige Steven Jackson som växer upp i sanitär olägenhet med råttor springande på golvet, om en skotsk säckpipeblåsare, om Al Butzel vars farfar grundade General Motors och om Milt Stosin, den rike knösen runt 70:
Ingen kan betvivla att Ulf Nilson verkligen varit hemma hos Milt Stosin. Han beskriver mattor, dofter, gardiner, det milda kulörta ljuset. Frågan som infinner sig blir ändå; vem är den här Stosin? Finns han på riktigt?
Okej. Han skrev orden till Hoagy Carmichaels Stardust. Den har man ju hört.
Utan någon speciell anledning går jag igång på det här och vill kolla upp mer fakta om den här Milt Stosin. Jag börjar därför googla hans namn.
Dessvärre får jag inga träffar. Det närmaste jag kommer är en länk till en bensinstation i Ohio.
Efter en stunds random efterforskning kring verket Stardust verkar den samlade expertisen enig om att låten komponerades 1927 av Hoagy Carmichael och att musiken fick text två år senare, 1929, av en judisk emigrant med rötterna i Litauen. Han hette märkligt nog Mitchell Parish och inte Milt Stosin.
Parish dog 1993 och hann under sin levnad skriva texter till många standardnummer inom den amerikanske jazzen.
Så vi har alltså Stardust. Vi har Mitchell Parish och vi har Ulf Nilson.
Hur i hela friden kommer Milt Stosin in? Vem var han? Fanns han på riktigt?
Hette han verkligen Milt Stosin eller ljög han om sitt namn för Nilson?
Ljög han om att han en gång skrivit texten till Stardust?
Var han schizofren och levde med en livslögn om att han verkligen var textförfattare till Stardust?
Har den här Mitchell Parish tagit åt sig äran av att ha skrivit texten utan anledning?
Frågorna hopar sig.
Självklart vill man göra sin journalistiska plikt och ringa upp urkällan, i detta fall Nilson.
Igår kväll var jag nära. Hittade utan bekymmer numret och stod en stund fundersam med luren i handen.
Till sist kom jag fram till att nä...vad tjänar det till?
Frågan har kanske ändå inget svar.
Har nu Nilson träffat Milt Stosin, kollat in hans rika utbud av whisky och sett hans vita, blåtonade hår i det dunkla rummet med sitt milda ljus måste vi ju tro honom och ta honom på orden.
Nilson har ju trots allt - för att använda Sven Gunnar Särmans ord - en "nästan besatt beläsenhet på all jordens nyhetsstoff".
EN ANNORLUNDA NYHETSKANAL
Den har inte alls samma trovärdighet som BBC, långtifrån samma flashiga grafik som SkyNews och saknar helt den tyngd och genomslagskraft som exempelvis CNN och CNBC har.
Ändå puttrar den sakta på, i bakvattnet av den internationella nyhetstelevisionens mediejättar.
Dag ut och dag in, dygnet runt, sänder den nyhetsinslag på tolv olika språk rakt ut i den europeiska etern.
Euronews bildades 1993 och är en nyhetskanal i tv som ägs gemensamt av de europeiska public servicebolagen i EBU, European broadcasting union.
Det som kännetecknar Euronews är det lugna tempot och det lite amatörmässiga hantverket. Sändningarna består av ganska långa bulletiner som inte är mer än olika nyhetsklipp staplade på varandra, kommenterade av en speaker som i den engelska versionen oftast låter som en BBC-snubbe från 1933.
Tilltalet är officiöst och klippen mellan inslagen är oftast ganska taffliga. Ljudmixen är bristfällig, ibland klipps bakgrundsljudet av helt abrupt.
Här binds heller inga inslag samman med hjälp av hårsprayade och botoxade nyhetsuppläsare i en färgglad studio, nej - här skjuts inslagen iväg på egen hand, ackompanjerade av en högst lapidarisk grafik.
Ett återkommande inslag är No comment. Det innebär nyhetsbilder helt utan förklaring. Allt som bjuds är information om var bilderna är tagna.
Man kan fråga sig på vilket sätt detta utvecklar nyhetsjournalistiken. Själv är jag något kluven. Visst kan det vara intressant att följa ett skeende utan att någon skriver en på näsan om vad det handlar om. Å andra sidan känns det lite skol-tv.
Är det möjligen av lathet som detta No comment får ta viktig tablåtid i Euronews?
Det är inte utan att man misstänker att någon sagt: -Det här orkar vi inte kommentera, bara ut med skiten! De ser ju i alla fall att det är en get som äter från en soptunna medan en buss med 15 passagerare sprängs i bakgrunden.
ALLT LJUS PÅ JÄREGÅRD
Nu kan man avnjuta hela Här är ditt liv med Ernst Hugo Järegård från 1984 via Youtube. Ett sprudlande program, ett av de bästa i serien.
Lasse Holmquist, detta programledarproffs, är som alltid lugnet själv när han guidar tittaren genom den självupptagne estradören Ernst Hugos liv och karriär. Gillar det improviserade kaoset i början av sändningen där Lasse frågar Ernst Hugo om han behöver gå och kissa innan bandningen börjar.
- Gör du då det så spelar Tollarparen signaturen så länge.
Ett telefonsamtal från Maury Yeston i USA som sjabblas bort är heller inget som nämnvärt ruckar programledarens lugn.
Så härligt uppsluppen och avkopplande television. Så fjärran dagens överproducerade och hårt formaterade program.
Järegård trivs givetvis som fisken i vattnet när han själv får stå i fokus i över två timmar och programmet bärs fram mycket på hans olika intressen i livet: teater, vin, cigarrer, whisky, böcker och kläder.
Hans sociala liv blir inte lika starkt belyst även om hans långa äktenskap med Karin och tillvaron med sonen Johannes skymtar förbi i handlingen.
Programmets verkliga lyft är när Ernst Hugo på eget bevåg ger sig på en av sina gamla monologer, skriven av Jolo. Det handlar om varför kyssandet ökat så förbannat runt om i samhället och detta kan vara Ernst Hugos största stund. Att ensam, inför miljoner tittare totalt äga kameran i ett program som handlar om honom själv och nästan ingen annan, måste ha betytt mycket.
Till synes utan bekymmer fyrar Järegård av sin monolog och som alltid sitter man som åhörare på helspänn. Tittarna bevittnar i det ögonblicket verkligt stor konst, humor och professionalitet.
Det är annars uppenbart att Lasse Holmquist önskat sig en rejäl vidräkning med gästens avlidne far Ernst. Något år innan programmet sändes hade Ernst Hugo tillsammans med Eric Wennerholm gett ut en memoarbok som mycket kretsar kring hur Ernst Hugo i barndomen upplevde sin far som elak.
Detta avfärdas nästan helt av intervjupersonen som menar att de känslor han 1984 hyste för sin pappa var varma.
- Jag är en stor älskare av min far. När PC Jersild hade läst boken kom han med ett förslag om att jag borde ha kallat den "faderskärlek", säger Ernst Hugo.
Detta trots att pappan inte alls gillade sin sons ambitioner att bli skådespelare.
- Jag är full av hämningar och knutar kring det där att jag aldrig lyckades i småstaden. Jag avskiljde mig och försökte hävda mig på annat sätt, säger Ernst Hugo i programmet.
En intressant inblick ger pappans kamrat Knut Körling som i Här är ditt liv visar upp gamla svartvita bilder på hur han och pappa Ernst tillsammans spelat folklustspel och revyer i Ystad på 1930-talet.
- Ernst var utklädd till kvinna i nästan alla roller som han spelade, säger Körling, vilket också framgår av bilderna.
Som ett crescendo avslutas sedan sändningen med att Cornelis Vreeswijk och Östen Warnerbring gör Järegård sällskap iförd käppar och höga hattar som sprutar ut eld medan de framför numret Var ska jag hänga min hatt i natt?
Så...exakt så borde flera av dagens tv-program avslutas.
BORTGLÖMDA SERIEMORD I MALMÖ
Det är närmast häpnadsväckande hur litet vårt kollektiva medvetande är kring en av det här landets värsta handlingar. Man hör aldrig någon prata om det. Det tas sällan upp i tv-dokumentärer och tillhör inte de rättsfall som kvällstidningarna vanligen trycker bilagor om.
Det handlar om sjukhusmorden i Malmö 1978. Saftmorden. Gevisolmorden.
I helgen snöade jag in totalt på detta och fann mig själv bland annat läsande en över hundratjugo sidor lång flashbacktråd i ärendet. En tråd det kanske tagit mig allt som allt fem timmar att läsa.
Nu sitter jag här helt uppslukad.
Upprinnelsen är följande: i september 1978 anställs via AMS en då arton år gammal beredskapsarbetare på avdelning 26 vid Malmö Östra Sjukhus.
Mannen har tidigare arbetat på Värnhems sjukhus och där bedömts vara direkt olämplig för någon tjänst inom vårdsektorn. Hans vitsord innehöll bland annat formuleringen "han har ingen som helst initiativförmåga. Ter sig konstig på avd.; verkar inte alls fatta vad man säger till honom. Skall ej återanställas."
Som av en märklig slump nås hans nya arbetsgivare inte av denna information. Istället anställs han men upplevs av sina betydligt äldre kollegor som mycket märklig. Han uttalar sig konstigt och sprider enligt somliga en kuslig stämning omkring sig.
Avdelningen är en av alla dessa gråa, DDR-inpyrda sjukhusavdelningar från 1970-talet vi idag kan roas av när vi ser på gamla arkivfilmer.
Tråkiga lokaler, fula gardiner, en oändlig tomhet. Stålrör, lysrör, avsaknad av färg.
Blankt och kliniskt. Kallt och håglöst; som en alltför socialrealistisk målning av Ola Billgren.
Här vårdades gamlingar på något som vid denna tid fortfarande kallades långvården. En långsam resa mot döden brukade det beskrivas som.
Den 18-årige beredskapsarbetaren påskyndade dessvärre den processen.
Det som hände var att många gamla på avdelningen dog med svåra andningsproblem. Inte sällan påkallade ynglingen den övriga personalens uppmärksamhet i samband med dödsfallen. Ofta var det så att man på de dödas kroppar upptäckte frätskador i mungiporna, något man antog kom från stark magsyra som trängt upp i dödsögonblicket. Någon större vikt lades inte vid att föra in dessa uppgifter i journalerna.
De många dödsfallen antogs i stället bero på dels naturlig död av ålderdom, dels någon mystisk sjukdom som kan ha härjat på avdelningen.
Under den tid som den unga beredskapsarbetaren jobbade på Malmö Östra Sjukhus avled 24 patienter.
I januari 1979 uppmärksammade en ur personalen hur en 94-årig kvinna vägrade svälja den saft som 18-åringen serverade henne. Hon ska ha spottat och ropat på personalen. I rummet fann man 18-åringen stående i ett hörn upprepande ett mantra om att han inte gjort något.
Det visade sig att saften var spetsad. Mannen erkände senare att han använt de starkt frätande rengöringsmedlen Gevisol och Ivisol i patienternas dryck. Tingsrätten fann att mannen blandat rengöringsmedel i saften och tvingat de gamla att svälja. Sammantaget fann rätten att elva personer på detta sätt mördats och sexton personer utsatts för mordförsök.
Artonåringen som i sitt erkännande menat att han gjort det för att han ville förkorta de äldre patienternas lidanden, dömdes i augusti 1979 till sluten rättspsykriatisk vård för elva mord och sexton mordförsök.
Elva människor döda inom loppet av nittionio dagar.
Det mest flagranta fallet av seriemord i modern, svensk historia.
Tyvärr är det nästan ingen som pratar om det här idag, trots att det bara gått 36 år.
Varför det är så vet jag inte. Kanske är det tidsandan; hur pressen skildrade händelserna då de skedde.
Kanske är det avsaknaden av blod. Kanske är det offrens ålder.
Sant är i alla händelser att det är en vårdskandal som saknar motsvarighet. Landstinget i dåvarande Malmöhus län uppvisade en enorm inkompetens genom sitt agerande, eller snarare icke-agerande i det här ärendet och man kan bara spekulera kring hur något liknande hade hanterats idag.
Av pressen och av sjukvården.
EN TYST MINUT
Elsa och Ville skaffade fiskar i julas.
Eller rättare sagt; jag köpte fiskarna åt dem som julklapp.
Ett harmlöst tidsfördriv och en färgklick att ha på byrån strax innan väggen tar vid.
Fyra stycken. En orange, en vit, en svart och en brun.
Den bruna dog i helgen.
Det var en mal och vad jag förstår var enda anledningen till att vi köpte denna osedvanligt tråkiga fisk att den har en viss "rengörande effekt" som akvariemannen uttryckte det.
Malens jobb var att suga på glaset, hålla skålen ren.
Nu är han död.
Barnen blev självklart ledsna och alla mina försök att muntra upp dem landande fel.
- Han har ju faktiskt varit lite onor-mal den senaste tiden.
- Är han död? Tres mal som fransmännen säger.
- Synd att han dog men samtidigt, tyckte ni inte att han var lite malplacerad?
Barnen gav mig fyra onda ögon.
När en familjemedlem av den här sorten dör känns det självklart att ordna någon slags minnesceremoni.
Elsa och Ville tog därför fram en gammal tändsticksask, placerade den alltjämt fuktiga malen i den och begav sig ner på gården.
Senare fick jag veta att de grävt ner den strax bortom dörren till källaren.
Det hade varit en stillsam tillställning.
Efter att rabattens karga jord strötts över det fuktiga paketet av papp, föreslog Ville att de tillsammans skulle hålla en tyst minut för malen.
Han berättade:
- Efter ett tag viskade jag sakta för mig själv: jag går och fiskar...och tar en tyst minut...
Malen hade ett namn.
Han hette Pricken.
Han hade ett liv.
Han hade en död.
Han fick sin tysta minut.
När jag tänker på honom kommer jag för alltid att minnas tystnaden.
ALLA DESSA BÅGAR 1966
Nonsensakuten har tidigare - inte utan en viss framgång - publicerat analyser av de svenska riksdagspartiledarnas glasögonmode 1979, 1982 och 1988.
Denna serie som mången trott varit både avslutad, balsamerad eller nedgrävd, vägrar helt enkelt att dö då det ständigt - genom SVT:s Öppet Arkiv - ges möjlighet att ta del av äldre tiders slutdebatter.
Sålunda har turen nu kommit till det avslutande munhuggandet inför 1966 års kommunalval, en tv-sändning som leddes av dåvarande radiochefen Olof Rydbeck den 16 september nämnda år.
Vi kan börja med honom då han bär de kanske djärvaste bågarna av alla.
Här ser vi ett par extremt utskjutande glasögon, lite av samma modell som Ingvar Carlsson (S) skulle få en sådan framgång med på 80-talet. Eventuellt bar Carlsson den här typen av glas redan på 60-talet. Om vi ska sätta nån sorts etikett på dem skulle det kunna vara "akademiker öppen för allt".
En väldigt ledig look där skalmarna och sammanbindningen över näsroten signalerar "jag har läst på universitet" samtidigt som själv glasens djup och tillhörande upphängningsbågar andas en vild och lite crazy livsstil. Jämför gärna med Harry Schein eller Kid Severin, de kanske främsta företrädarna för begreppet "intellektuell swinger".
En väldigt ledig look där skalmarna och sammanbindningen över näsroten signalerar "jag har läst på universitet" samtidigt som själv glasens djup och tillhörande upphängningsbågar andas en vild och lite crazy livsstil. Jämför gärna med Harry Schein eller Kid Severin, de kanske främsta företrädarna för begreppet "intellektuell swinger".
Eftersom detta var i mitten av 60-talet var det alldeles självklart att landet styrdes av Socialdemokraterna. Även om Folkpartiet (främst efter valet 1948) seglat upp som en rejäl utmanare till arbetarepartiet var det få om ens någon som på allvar trodde att Tage Erlander skulle lämna den post han innehaft sedan 1946. Faktum är också att han skulle sitta ytterligare tre år och uppleva en jordskredsseger i 1968 års val innan han (mätt och förmodligen trött) ansåg tiden mogen för Olof Palme att ta över rodret 1969.
Tages glasögonmode kan idag kännas löjeväckande men så här såg han ut:
Detta var de förhärskande glasögonbågarna i Sverige på 1960-talet. Alla som nån gång sett ett gammalt avsnitt av Hylands hörna har sett både tanter i basker samt herrar i kostym och gymnasister i polotröja bära dessa kulturbrillor. Eventuellt ansåg Erlander att han manifesterade sin vanlighet genom att bära dem.
De är kärva, gedigna, ändamålsenliga men något torra. De utstrålar inte sex, direkt, om vi säger så.
De är kärva, gedigna, ändamålsenliga men något torra. De utstrålar inte sex, direkt, om vi säger så.
Något även en annan känd brillbärare; Jan Myrdal, fick erfara dessa år varvid han bestämde sig för att istället lusa ner sina böcker med snusk. Som en slags kompensation.
Och när vi ändå tangerar ämnet kommunister:
Se där, kommunistledaren CH Hermansson, revolutionärt förkastande synhjälpmedel. Hans glasögonfria look får honom nästan att se ut lite som Lee Harvey Oswald.
Och när vi ändå är inne på Kennedy:
Detta är Sveriges egen Kennedy, Högerpartiets karismatiske ledare Yngve Holmberg. Inte heller han bar glasögon 1966. Förståeligt. Hur skulle det se ut...om han burit brillor hade ju likheten med JFK minskat med...kanske en procent.
Ytterligare två debattdeltagare inför kommunvalet 1966 var glasögonlösa. Dels den obligatoriska dubbeldeltagaren från regeringspartiet (Arne Geijer) men också Centerpartiets skojfriske gamäng Gunnar Hedlund.
Visserligen ser han sammanbiten ut här på fotot men tro mig...skojfrisk gamäng...
Den siste glasögonormen i tv-debatten 1966 var inte bara professor utan även oppositionsledare. Och pappa till Anne Wibble.
Många strängar på lyran för Bertil Ohlin (FP).
Denne eftertänksamme skåning valde glasögon som väl passar ansiktets strama linjer. Formen på glasen hamnar nånstans mellan oval och rektangulär och skapar tillsammans med frisyren en slags "jag är spion i ett Tintin-album"-aura.
Modellen på bågar är tunnare än Erlanders men inte lika sedeslös som Rydbecks.
Lite märkligt då 60-talet var ett decennium där liberalismen gjort många landvinningar på det sociala och sexualpolitiska området.
Detta signaleras dock bristfälligt i Ohlins glasögon.
Detta signaleras dock bristfälligt i Ohlins glasögon.
Men andra tider skulle stunda.
Per Ahlmark skulle plocka upp den nischen ett drygt decennium senare; 1975.
ALLA DESSA BÅGAR 1988
I Nonsensakutens serie Alla dessa bågar - där partiledarnas glasögonmode 1979 och 1982 grundligt redovisats har vi nu kommit fram till den tredje och troligtvis sista delen.
Det handlar om slutdebatten inför riksdagsvalet 1988 som direktsändes i SVT den 16 september detta år.
Sedan vi lade de svenska partiordförandenas glasögonmode under lupp senast kan man säga att mycket har hänt.
Antingen besvärades svenska politiker en bit in på 80-talet inte av svagsynthet på samma sätt som tidigare, eller hade trenden med att istället för glasögon använda kontaktlinser slagit igenom på väldigt bred front för faktum är att endast fem av debattens åtta medverkande 1988 bar synhjälpmedel på näsan.
Då ska vi samtidigt beakta att två av dessa egentligen inte deltog i debatten per se (det rör sig om panelhönan Erik Åsbrink och en flintskallig man bakom Bildt) som hade som uppgift att langa fram papper till sina respektive partiledare. Om sanningen ska fram satt det också en glasögonorm till kvinna i röda kläder bakom den brillbefriade tidräknaren Maud Zachrisson men hon syns för lite i bild för att kunna bedömas i denna genomgång.
Åsbrinks bågar är inte mycket att orda om, det rör sig om relativt sofistikerade byråkratglasögon som lånat både färg och form från den östtyska partikongressen i Leipzig 1973. Det var ju då dessa sparsmakat krispiga glasögon fick sitt verkliga genombrott.
Programledaren Spjuths stålbågar andas mer nordisk touch, Iskyla, ordning och relativt lite dekadens, även om den glittriga effekt som uppstår då bågarna belyses av starka studiolampor lockar fram små porlande toner av disco i bakgrunden. Detta är glasögon för den våghalsige elevrådsordföranden. De ger en bild av lika delar nykter organisation som total karatefylla. Finns även i en tonad variant känd som Pimp-goggles.
Av partiledarna är det två partier som 1988 anammade bruket att bära glasögon. Socialdemokraterna och Moderaterna. Mest sossarna, om vi ska vara ärliga. Detta eftersom tre av deras representanter (dvs samtliga utom en) har på sig brillor.
Vi kan inleda med statsministern Ingvar Carlsson. Kanske en av landets mest kända glasögonbärare.
Redan 1979 slog Tage Danielsson i revyn Under Dubbelgöken fast att han såg ut som en fot i ansiktet. En gimmick som S själva tog vara på under sent 80-tal då de som kampanjmaterial bl.a hade små pins föreställande en skosula med glasögon, dvs partiledaren Carlsson.
Redan 1979 slog Tage Danielsson i revyn Under Dubbelgöken fast att han såg ut som en fot i ansiktet. En gimmick som S själva tog vara på under sent 80-tal då de som kampanjmaterial bl.a hade små pins föreställande en skosula med glasögon, dvs partiledaren Carlsson.
Ingvars bågar är mest av allt utskjutande, utan att vara vräkiga. De är rejält tilltagna i tjocklek och framstår därför som gedigna och mäktiga. På samma gång är de närmast osynliga eftersom den försiktigt beigegråa färgen så väl samspelar med hans ansiktsfärg. I vissa vinklar får man leta rejält innan man ser dem. Detta fenomen uppstår främst när man betraktar honom framifrån. Ovanför näsroten är de upphängda i en konstruktion som skulle kunna vara lånad från en tysk bilfirma. Det ser både stadigt, lyxigt och propert ut. Sammanbindningen av glasen innehåller också ett förnämligt lufthål så att svetten som ofta bubblar upp när debatten går het, lätt kan avdunsta.
Carlssons främste antagonist; oppositionsledaren Carl Bildt såg 1988 ut så här:
Detta är de klassiska moderatglasögonen från det sena 80-talet. Som synes bär bågarna tydliga spår av de moraliskt fulländade M-glasögon som Ulf Adelsohn sportade 1982, den berömda tandläkarlooken från München. Bildts bågar har dock en mera kvadratisk form och sitter bättre på näsan eftersom tyngden förmodligen inte är densamma. Som en konservativ rest av Bohmans 1976-båge har han ändå valt att behålla färgen brun och orsaken därtill kan man endast spekulera kring.
Nyansen är dock mer åt Ullstens toffékola-håll än Bohmans klassiska nöttryffel.
Dock förstärker de stora glasen Bildts redan från början ganska avlånga ansikte.
Vid Carlssons sida satt 1988 finansminister Kjell-Olof Feldt. Under denna tid hade SVT fortfarande tågordningen att det största partiet borde ha två representanter i varje slutdebatt. Ett beslut som nog ingen (mer än kanske S) skulle acceptera idag.
Feldts glasögon är lite mer feminina än Carlssons och Åsbrinks. De rundar av väldigt fint nertill och har en gråsvart nyans som påminner om när man tog tuggummit Shake! mellan tänderna och sakta drog i det.
Möjligen gav de redan 1988 ett daterat intryck då de lånat både tjocklek och form från de brillor som dominerade modet under det tidiga 80-talet. Trots tjockleken är de behagfullt smala utmed sidan av glaset vilket känns både fräscht och välkommet. Dock minus för den bastanta konstruktionen just ovanför näsan.
Och där slutar genomgången eftersom resterande partiledare 1988 helt saknade glajjor.
Bengt Westerberg (FP) - glasögonlös
Lars Werner (VPK) - helt utan brillor
Olof Johansson (C) hade inte en tanke på glasögon 1988.
NONSENSAKUTENS ÅRSKRÖNIKA 2013
Visst minns du....
När E-Type fick oväntat besök. "Det kom asgamar och stal" som Eriksson själv uttryckte det i pressen. Borde det inte vara asa-gamar?
Stefan Löfven satsar på ett agrart tema i sin ministär. Ko-lossalt oväntade namn i de här sammanhangen. Partiets egna påläggskalvar kan nu räkna med utdelning.
Årets roligaste bild i de sociala medierna kan vara den här. Det oväntade mötet mellan Lundells romantik och Bamses uppfordrande, sociala patos.
Annars ligger den här bilden bra till som favorit:
Mikael Persbrandt i mustasch och lustiga hattar.
I somras köpte jag på Brunnsloppisen i Ronneby dessa sköna rester från DDR-Sverige!
I somras satt också denna kvinna på Sollidenscenen på Skansen i Stockholm och väntade på att få se sin idol. En man vars namn hon inte riktigt kunde stava till.
Själv kände jag i somras 40-årskrisen nalkas. Håret var grått, själen var sliten. Hösten skulle komma att bli betydligt bättre.
I Karlshamn hände det stora saker. I alla fall enligt BLT och Sydöstran.
På Facebook kan folk heta precis vad som helst. Den här dalkullan har ett öppet förhållande. Kanske bäst så.
På Twitter är man också - som alltid - putslustig.
Överlag så skärptes tonen i de sociala medierna 2013. Folk skrev precis vad som helst och utan att skämmas, dessutom. Fruktansvärd utveckling.
Men gamla fina Google kunde man i alla fall lita på.
Till sist; här kommer årets bästa blogginlägg enligt undertecknad:
December: Nej, det blev bara detta inlägg i december. Generellt sett har jag bloggat betydligt mindre i år, jämfört med andra år. Orsakerna till detta är många. Bloggen kommer nog inte att läggas ner helt men det kommer troligtvis att bli glesare mellan inläggen även framledes.
Allra sist: detta är några av 2013 års bästa inlägg på min systerblogg Rimbloggen:
Sådär! Med detta vill jag tacka dig för att du orkat kravla dig in på Nonsensakuten även detta år och samtidigt önska dig ett gott slut och en trevlig start på 2014.
Det nyss passerade året har varit omtumlande på många sätt. Ett år av uppbrott och förändring, nya erfarenheter och mycket kärlek.
Faktum är att detta år med sin otursbringande siffra 13 i sig, visat sig vara ett av de mer tursamma åren i mitt liv. I alla fall för mig.
G O T T N Y T T Å R !
BILDGÅTAN
Vems ögon är detta?
a) Thomas DiLeva?
b) EU-minister Birgitta Ohlsson (FP)?
Vänd på bloggen för att läsa svaret.
REN POESI, STOR KONST
So, master don't you understand
the canvas needs your caressing hand
Michelangelo!
what a chance to show
really how to do it
cause myself are blue
can't you hear me pray...oh oh oh....
1975 tävlade Björn Skifs i den svenska Melodifestivalen med låten Michelangelo.
På spel stod en resa till Älvsjö och Eurovision Song Contest som för första gången arrangerades i Stockholm och Sverige.
Låten som idag är mycket populär slutade dock bara på en femteplats (vann gjorde Lasse Berghagens Jennie, Jennie).
Många ansåg kanske att Michelangelo innerst inne var den rättmätiga vinnaren men att dess chanser att plocka hem hela Europafinalen hade varit för stora och detta ville man inte riskera eftersom det per automatik skulle innebära att Sverige skulle fått stå som värd för ESC även året därpå (istället valde Sverige av ekonomiska eller möjligen politiska skäl att helt stå utanför schlagerkarusellen 1976).
Det är dock uppenbart att upphovsmännen bakom Michelangelo hade stora ambitioner med låten. Det märks inte minst i den ovan citerade texten på engelska som någon (kan det vara Bengt Palmers?) fått på pränt.
För att vara en engelsk poptext skriven av svenskar 1975 är den inte så pjåkig.
Jag gillar framförallt den poetiska formuleringen "the canvas needs your caressing hand".
Nog hade det blivit en hit och kanske den t.o.m gett Skifs en ny USA-etta (han hade ju toppat USA-listan med Hooked On A Feeling året innan, den 6 april 1974, samma dag som ABBA vann med Waterloo) om den bara hade fått tävla inför Europapubliken.
För att knyta ihop den här säcken kan vi konstatera att den engelska versionen förmodligen skrevs till programmet Made In Sweden där även ABBA medverkade.
En promotionfilm som skulle visa upp det bästa Sverige hade att erbjuda den internationella popscenen i mitten av 70-talet.
LIKA SOM BÄR
Lars-Åke Lagrell, fd landshövding och fotbollspotentat
Donald Pleasence i rollen som Ernst Stavro Blofeld i Bondfilmen Man lever bara två gånger.
RADIO 1 PÅ VÄG BORT
Det ryktas att Sveriges enda reklamfinansierade pratradiokanal; Radio 1 i Stockholm, nu ska skrotas.
Ägarna MTG Radio som drog igång kanalen som ett prestigeprojekt 2011 utlovade märkligt nog "uthållighet" och "en långsiktig satsning". Men det var då.
Två och ett halvt år senare ser det alltså nu ut att bli nedläggning och detta är självklart något som man kan beklaga.
Faktum är att Radio 1 i dagsläget är den enda kommersiella radiostation i landet som har något slags existensberättigande. Detta i en bransch där två stora elefanter (MTG Radio och SBS Radio) delat upp marknaden mellan sig och dagligen skickar ut en infantil mix av lika delar skvalig musik som hjärndöd underhållning, ängslig intill orimlighet i sitt krampaktiga sätt att vara publiken till lags.
Allting som sägs är tillrättalagt och menlöst, all musik är sönderspelad och den publicistiska tanken bakom är fullständigt obefintlig.
Svensk reklamradio av idag vill göra dumma lyssnare ännu dummare. När den kommersiella radion startade på allvar för ca 20 år sedan fanns det i alla fall ambitioner och ett slags driv. Programmen hade segrererad publik, det fanns riktigt lokal radio med en annorlunda slags journalistik, det fanns seriös kulturradio, nyhetsbaserad popradio och t.o.m kanaler för sport, klassisk musik och kanaler helt utan programledare.
Idag har allt sånt försvunnit och radion lever en tynande tillvaro i skuggan av Spotify, Twitter och Facebook som tagit över mycket av det som reklamradion förr i tiden berikade omvärlden med.
Denna likriktning har gjort reklamradion grymt ospännande och detta verkar man också själva ha varit medvetna om, då MTG modigt nog startade landets första kommersiella pratradiokanal.
Nu skulle det äntligen bli liv och rörelse. Viktiga ämnen skulle tas upp, folk skulle få komma till tals, åsikter skulle slungas ut ur högtalarna och så det helt unika: programledarna skulle (eftersom de inte styrs av samma krav på saklighet och objektivitet som Sveriges Radio) kunna ha egna åsikter och vädra dessa on air.
På pappret borde det vara succé i ett land som Sverige, i en stad som Stockholm och i en tid som vår då alla har åsikter som uttrycks hej vilt dygnet runt i kommentatorsfält, på Twitter och på Facebook, i bloggar och podcasts.
Egentligen ligger konceptet pratradio helt rätt i tiden.
Frågan är bara var nånstans det gick fel.
Personligen tror jag att det stora misstaget stavas: redan etablerade tv-kändisar som peakade 1992.
Att bygga en uppkäftig pratradio kring namn som Robert Aschberg, Gert Fylking och Hasse Aro känns långt ifrån nyskapande och i fallet Fylking direkt gubbigt och gammaldags.
Har aldrig gillat honom i radio och kan väl så här med lite perspektiv säga att det enda han åstadkom på Radio 1 som var uthärdligt att lyssna till var den där entimmeslånga intervjuserien där en särskild gäst varje dag fick prata till punkt.
Sådana möten; det mänskliga samtalet, är alltid intressant att ta del av. Varje enskilt människoöde är spännande och dessa personporträtt påminde en del om Tomas Tengbys 90-talsprogram Prat i P3.
Dessa gubbar och deras självupptagenhet som alltför mycket fick prägla Radio 1 tror jag blev anledningen till det obefintliga genomslaget bland lyssnarna.
Frågan är vad man skulle ha satsat på istället.
Ett scenario där självsäkra 22-åringar utan distans till nånting (som ofta är fallet med P3) fyller etern hade kanske inte heller varit så lyckat.
Hellre då att man gjort som i USA, låtit kontroversiella politiker fått inta studion.
Snacka om succé ifall Radio 1 haft modet att ge en ultrakonservativ, homosexfientlig, kvinnoprästmotståndare från KD en chans att leda ett ring in-program om abort.
Eller om en nyliberal kärnfamiljshatare suttit och propagerat för fri invandring, prostitution och droger.
Då tror jag att det hade tänt till på riktigt och det skulle bli en situation där väldigt få höll med dessa knäppgökar om deras argument men alla skulle ha varit tvingade till att lyssna.
Frågan är nu - om kanalen läggs ner - vad man ska sända ut istället?
Man har nämligen testat allt.
När tillståndet köptes 1993 valde MTG Radio att lägga Z Radio på frekvensen 101,9.
Det var ett av de dyraste tillstånden att ropa in och också det med bäst täckning av de kommersiella frekvenserna, dessutom med ett utmärkt läge på frekvensbandet, mitt emellan P3, P4 och gamla P5 Radio Stockholm.
Efter ett tag förvandlades det istället till Metro FM för att sedan bli Svenska Favoriter. Därefter drog man igång nåt man kallade P-FM. Detta var dock bara ett aprilskämt. Istället blev det Star Fm (med ganska exakt samma musik som konkurrenten Mix Megapol).
Detta Star Fm skrotades sedan för att ge plats åt Radio 1 och nu verkar cirkeln vara sluten.
Mitt tips till MTG Radio?
Lämna tillbaka tillståndet för frekvensen 101, 9 Mhz i Stockholm.
Ni klarar uppenbarligen inte av att producera något som folk efterfrågar.
